Varför inte strikt paleo eller någon annan diet?

Idag tänkte jag att vi skulle matprata lite. Kost är ju något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och man kan väl säga att jag har provat lite både det ena och det andra genom åren. Min bakgrund är väldigt präglad av en skev relation till att äta – dels för att mitt ätande under många år har varit känslostyrt men också för att jag under perioder har ätit på fel sätt. För mig. Det finns ju lika många sätt att förhålla sig till kost som det finns människor och det sätt som passar mig måste nödvändigtvis inte passa dig. Jag är jag och du är du. Vi är alla olika.

När jag pratar om fel sätt att äta syftar jag inte enbart på någon särskild kosthållning även om den biten också har med saken att göra. Vad jag främst syftar på är att jag under många år hade ett enormt kontrollbehov av att mäta och räkna mat och det ledde på något sätt till en osund relation till både det jag åt (och inte åt!) och till min kropp. Ibland åt jag för lite och ibland åt jag för mycket. Helheten fanns liksom inte där, och avsaknaden av den gjorde att jag aldrig riktigt blev sams med mig själv. Idag strävar jag efter en relation till mat och ätande som känns sund och balanserad. Jag kommer troligen aldrig bli en sådan person som säger: ät allt men inte alltid av den enkla anledningen att jag faktiskt inte kan äta vad som helst utan att det påverkar mig. Jag kolar givetvis inte vippen om jag äter något jag inte ”kan” men det ger negativa ringar på vattnet och sådana försöker jag undvika för att inte falla in i dåliga vanor.

Man kan väl säga att jag, på ett mer medvetet sätt, har jobbat på mitt förhållningssätt till både kosten och kroppen de senaste två åren. Det är mycket som har förändrats och förbättrats, men givetvis har jag mycket kvar att lära. Jag vet inte om man någonsin kan säga att man är i hamn när det kommer till den egna utvecklingen. Jag tror att det är ett livslångt lärande och att livet ändrar färg och form under olika perioder. Ibland fungerar något bättre, ibland lite sämre. Jag skulle vilja påstå att den relation jag har till mat och mitt sätt att äta är som allra bäst just nu. Det har fungerat bra i perioder tidigare så klart, men just nu är jag mycket mer medveten om hur jag fungerar än vad jag tidigare var. Jag har lärt mig oerhört mycket om kostens påverkan på kroppen. För att inte tala om hjärnans. Att jag dessutom har ett belöningssystem i hjärnan som inte helt fungerar som det ska bör också tas i beräkning. Jag verkar vara det man kallar för beroendekaraktär. 

I höstas hade jag en period när allt var lite upp och ner. Träningen fungerade alldeles jättebra, men kroppen fungerade ändå inte som den skulle. Stress  och hormonell obalans är två anledningar. Så här i efterhand kan jag se mer nyktert på det och även om jag inte helt och fullt kan sätta fingret på vad som hände kan jag konstatera att jag inte mådde särskilt bra. Det finns troligen fler anledningar än stress och hormonell obalans, men jag lägger inte alltför stor värdering vid vad som väger tyngst. Jag har stoppat insikter och lärdomar i den där ryggsäcken vi alla bär genom livet och går framåt. Ibland är det så att något måste bli riktigt dåligt för att det ska kunna bli bättre. Nu är det bättre, för att jag har jobbat för det.

Under hösten åt jag paleo under ett par veckor och mådde väldigt bra av det. Paleotänket var egentligen inte särskilt långt ifrån hur den kosthållning jag redan hade och mådde bra av. Jag äter i princip sällan eller aldrig vete, korn eller råg, jag äter ganska lite mejeriprodukter och jag undviker socker och skräpmat. Förändringar var alltså inte världsomvälvande för mig.

Min kropp mådde väldigt bra av att äta paleo men däremot tyckte min hjärna att det var ofantligt komplicerat. För saken är den att det blir någon form av felkoppling i min hjärna när jag gör saker och ting svart eller vitt. Fel eller rätt. Bra eller dåligt. Det blir felkopplat där uppe när jag sätter upp för mycket förbud. Jag stod där i affären och kände mig helt handfallen av alla dessa vad äter jag egentligen?-tankar. Får och får sa ofta hjärnan. Jag får väl äta vad jag vill, men jag kanske inte vill äta allt. Åtminstone inte hela tiden.  Om jag däremot tänker att jag undviker något eller äter mindre av en viss produkt fungerar det avsevärt bättre. När jag sedan blev kund hos Coach Helena började vi matprata mycket, och hon tryckte ofta på det här att inte se mat som just svart eller vitt. Det måste vara lite mer grått och geggigt. Ibland äter man mer av något och mindre av något annat och det behöver inte vara en sådan stor sak. För när jag blir så där svart eller vit måste jag äta i fatt det jag har missat. Att inse de här sakerna om mig själv har varit döviktigt för mig, och därför är det ännu viktigare för mig att faktiskt vidhålla det här balanstänket jag har nu.

Precis som att Beata har fått gegga till det med träningen har jag fått gegga till det i mitt kosttänk. Jag har helt enkelt behållit de bra bitarna som inte alls är något konstigt för mig: jag äter inte spannmålsprodukter eller socker i större utsträckning. Det retar min känsliga tarm och det ger mig humörsvängande blodsocker som gör mig gnällig och oresonlig.Däremot gör jag inga större förbud vad gäller annan mat. Ibland äter jag frukt, ibland inte. Ibland äter jag ost och kvarg, ibland inte. Jag har numera mitt sätt att äta på, en grund att stå på och utgå från. Det fungerar uppenbarligen inte för mig att äta helt strikt efter till exempel paleo, lchf eller något annat exakt upplägg. Jag måste liksom gegga till det lite och känna att det är okej att vara i gråzonen. Att jag till största del äter lågkolhydratkost är inget att snacka om och det fungerar alldeles utmärkt för mig. Jag äter i möjligaste mån ren och naturlig mat och ibland äter jag sådant som inte alls är bra mat. Mitt största mål mitt sätt att äta är att det ska vara for life, och kanske är det just det som gör dagslägets balanstänk mer hållbart. Maten blir för det mesta sund och bra, och ibland lite sämre. Det sättet att äta kan jag ha genom livet och jag behöver inte komma till de här perioderna när jag får för mig att jag måste plocka bort allt för att nå ett visst mål. Till skillnad från tidigare är jag inte alls styrd av samma kontrollbehov och himlen trillar inte ner när jag slarvar lite. Att ha någon eller några tillåtande tillfällen gör att jag inte behöver romantisera det jag inte ”får” äta och jag behöver inte heller ha de här äta i fatt-perioderna. Vilka allt som oftast har varit perioder när jag har tappat fotfästet. Att komma hit har absolut inte varit en spikrak resa och jag tror att förändringar också måste få ta tid. Troligen kan det komma att gunga rejält mellan varven även om jag känner mig mer grundad nu, men med tiden har jag lärt mig att lyssna inåt, lita på mig själv och inte mecka med alltför många metoder.

Många har en sådan komplicerad relation till mat och jag förstår verkligen varför. Jag tror ändå att man kan göra bra och hållbara förändringar genom att bli mer medveten om hur mat påverkar både kroppen, hjärnan och hur man mår. Sedan är det ju på det sättet att om man gör som man alltid har gjort får man också samma resultat. Om man däremot vågar göra förändringar och tänka nytt kan man få andra resultat gällande både välmående och träningsresultat.

Hur tänker du kring det här med maten och ätandet? Äter du som du alltid har gjort eller vågar du testa nytt för att må bättre och få andra träningsresultat?

Annonser

5 thoughts on “Varför inte strikt paleo eller någon annan diet?

  1. För mig funkar det bra med maten. Jag har hittat min balans där sedan några år tillbaka. Testade paleo förra hösten, en kort tid. Och kroppen mådde prima. Men inte hjärnan precis som du tycker. Jag kan inte ha förbud heller. Det blir bara konstigt. Jag äter mindre med kolhydrater, men jag kan äta pasta, ris utan att någonting händer. Magen kan bli uppsvälld och orolig ibland om det blivit för mycket snabba kolhydrater, men hos mig triggar det inte igång ett sötsug. Jag äter godis ibland, då när jag vill. Rätt sällan nuförtiden. Jag kan äta allt men inte alltid. Så funkar jag.

    Jag är glad att du också hittat ditt sätt att äta. För visst är det skönt. Att inte behöva fundera på det så mycket. Att det fungerar bra.

  2. Jag äter allt det jag vill 🙂 Nångång har jag testat förbud men det går bara inte, det blir snarare så att jag verkligen går och suktar efter det. Köper helst ekologiskt och närodlat och gör det mesta från grunden, här serveras inga fiskpinnar eller frusen mat.
    Jag väljer ofta att äta mycket mindre del kolhydrater nu, inte för att jag på ngt sätt mår dåligt av det utan snarare för att jag insett att tallriken inte måste bestå av makaroner eller potatis till 75% som den gjorde förr.
    Men sen gillar jag 3-kronors nudlar. Och polly. Generellt så äter jag väldigt lite sötsaker, fikar aldrig på jobb eller så och är försiktig med kalasande för jag vet att det är bara för stunden som det är gott.
    Frukt faller bort rätt mkt för mig då jag är allergisk och jag tackar mejeriföretagen för både ost och kesella 😀
    Jag älskar mat. Nästan all mat. Men mest ”nyttig”.
    Träningen går bra oavsett tycker jag, det går iofs sakta framåt men jag har heller inga konkreta mål utan tränar för att det är roligt men visst skulle det vara kul att bli starkare men jag tänker att det kommer så småningom.
    Jag är definitivt inte ngn beroendemänniska.
    Bra inlägg!

  3. För mycket förbud funkar inte för mig, då blir det något spännande istället. Ser det istället som att äta saker jag tycker om och mår bra av. Är en riktig ”pendlare” av olika koster och ger mig ofta in i dem till 100 %, men för att jag vill/kan inte för att jag måste. Naturligt är det mest rätta. Paleokosten funkar väldigt bra, just nu är jag raw-fantast men det skulle aldrig funka fullt ut.
    Men jag är inte hård mot mig själv. Är vi bortbjudna eller på semester då äter jag det som finns… Med gott samvete. Och jag äter även ex godis & pizza men inte så ofta och det är inget jag heller längtar efter. Mitt stora problem istället är att jag älskar mat och har lätt att överäta. Mättnadskänsla är inget självklart hos mig. (Fördel då jag åt LCHF, man blev oftast mätt av allt fett.)

  4. Tack – och ”amen”!
    Ditt inlägg kan jag skriva under på, rakt av. Jag verkar vara en blåkopia i flera avseenden. Känner igen allt du skriver om räkna kalorier, förbud, (farliga livsmedel), försöka följa en diet för att många andra gör det och mår bra på det – och mest känna besvikelse över att det inte funkar för mig, vilket i sin tur lett till tankar att det är fel på mig, inte dieten, vilket sedan lett till olika ”bestraffningsmetoder”… osv osv osv
    Jag har så länge längtat efter att vara normal, i betydelsen ”som någon bloggskrivare jag ser upp till”, försökt kopiera den personens kost, tankar, levnadssätt och träningsupplägg. Alla fattar att det inte funkat så bra, alla utom jag som stretade på och kopierade än den ena och än den andra. Det enda resultatet blev ökad stress och enorm besvikelse. Inte ett uns mer ”må bra”.
    Mitt liv började efter jag fyllde 40. Inte dagen efter jag fyllde eller vid ett visst datum. Det har inte heller ramlat i knäet på mig.
    Jag hittade en fruktansvärt bra samtalsperson som inte fokuserade nämnvärt på vare sig min syn på kost eller kost över lag. Hon hade helhetssynen, helikopterseendet. Med både fokus på och utgångsläge från min magkänsla. Hon fick mig att börja känna inåt, känna efter vad JAG behöver för att må bra. ”Botanisera” blev min huvuduppgift. Jag har gått all-in på det. Och för mig har det varit nyckeln. Med botaniserandet – vars syfte var att våga prova allt från mjukt köpesbröd (vilket har varit en dödssynd för mig som inneburit stor ångest – och ett lika stort sug efter), variera frukost och kvällsmål utifrån vad jag vill ha – följde ett lugn när jag insåg att det jag faktiskt var sugen på var en äggmacka, inte godis eller fikabröd. Eller att jag kunde äta köpt, mjukt rågsurdegsbröd till frukost en morgon men att jag morgonen efter ville ha mitt gamla vanliga knäckebröd. För att jag VILLE det, inte för att kompensera eller ”styra tillbaka till de vanliga rutinerna”.
    ”Unna sig” har alltid varit laddat och innehållit nån slags outtalad förväntan om något ätbart. Jag har aldrig kunnat unna mig fika eller godis utan att det lett till över-/hetsätning. Jag unnar mig inte mat, använder aldrig det uttrycket. Mat är och ska vara näring, något som bygger upp, ger energi och som helst ska smaka bra. Men äta behöver jag göra dagligen, flera gånger. Punkt.
    Unna mig är att gå en promenad i sol eller snöblåst, skrubba den trött-pigga kroppen med peeling, smörja in med härlig creme, på med morronrock och mysiga sockar, dricka varm mjölk och äta en äggmacka.
    Resultatet, hälsovinsten, det jag märker är inte färre kilon på vågen eller nåt sånt. Däremot har jag ett lugn i kroppen som jag inte känt på många år. Jag har en helt annan tillit till mig själv vilket också gör att jag kan slappna av inför helger, äta ute eller borta – jag vet ju att jag kan välja det som jag mår bra av. Jag ser på mig själv med helt andra ögon när jag står framför spegeln. Nu tittar jag en stund till och blir glad av den jag ser istället för att leta allt som inte är till belåtenhet och med olika metoder straffa mig själv rejält.

    Nu ska jag avsluta, det här blev alldeles för långt, men det är svårt när det bubblar av både energi och en önskan om att alla skulle få må så bra som jag gör nu.

  5. Läser ofta men kommenterar sällan. Men nu kände jag att jag var tvungen 🙂
    Känner precis som dig. har varit i alla fack som finns. Känslo-åt mig upp till 127kg (ca 10 år sedan). Vände ”livsstil” och började gå ner (ca 35 kg ), åt allt men inte alltid tills viknedgången stoppade. Då blev jag manisk. Räknade ALLT. Åt allt som inte innehöll kalorier, typ isbergssallad och gurka. Nästan inget fett. Kroppen gick bananas. Därtill tränade jag minst 7 timmar i veckan. Kan lova att jag gick upp i vikt istället för ner.
    Fick lära om, gå till beteendevetare och dietist för att få reda på hur man gjorde när man åt normalt…..
    Tog ett bra tag innan jag kunde slappna av. Har dessutom problem med orolig mage och har senaste åren lärt mig äta det jag mår bra av. Har testat olika dieter, kortvarigt, för det är inte för mig. Jag vill ha en livsstil. Nu äter jag väldigt lite gluten, inte för mycket mejeriprodukter och massor av protein och grönsaker. Magen mår bra och jag mår bra. Träningsresultat och viktnedgång kommer sakta men säkert, men det viktigaste är att hjärnan och kroppen samarbetar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s