Inget behöver utesluta det andra

Man kan säga att den här lördagen har varit lite av en känslosam dag för mig. Många nya insikter. Ytterligare pusselbitar som har fallit på plats. Och jag tycker att det är så häftigt när saker och ting får fäste. Det kan göra ont men det är alltid värt det. Resan gör ju oss till bättre människor, right?!

I morse läste jag ett inlägg hos Jeanna där hon berättade att hon på senaste tid prioriterat bort det sociala i sitt liv och att det på lång sikt är jävlig obra. Jag kände mig fruktansvärt träffad. För det handlar också om mig och de prioriteringar jag har gjort i mitt liv.

Efter den där veckan strax innan jul när allting rasade samman har jag plockat bort saker. Prioriterat om för att få tillvaron mer balanserad. För att komma på rätt köl. Mer och mer har jag valt att tillbringa mer tid ensam och göra sådant jag mår bra av att göra. En mycket god tanke och en åtgärd som kan krävas när man har det alldeles för hektiskt i livet. Kortsiktigt kan det var en god lösning. Jag har liksom behövt att dra mig undan för att ladda batterierna i min ensamhet. Kanske inte bara för att minska stressnivån utan också för att hitta en balans och ett sätt att anpassa mig till ett liv där jag inte är den enda viktiga personen. Jag har trots allt Någon att dela dagar och nätter och måltider och planering med. En relation kräver anpassning. Särskilt för den som aldrig har varit särskilt bra på att kompromissa och alltid, alltid har sett sitt sätt som det rätta sättet. Att vara i ett förhållande med Musslan har gjort att jag har fått omvärdera många saker i tillvaron på många plan. Nya perspektiv har tagit form och det är så klart inte alltid en spikrak väg att vandra. Förändring förändrar, eller hur?!

Att sätta sig själv i första rum är viktigt och många gånger en nödvändighet för att man ska må bra i sig själv. Man behöver givetvis tid att tänka och fundera på egen hand över vad som är viktigt. På senaste tid har jag dock stångats med en känsla, kanske rentav ett dåligt samvete över just det faktum att jag sätter mig själv i främsta rummet. På lång sikt gör det mig väldigt oflexibel. Jag får svårt att anpassa mig och det leder till att när det inte riktigt  blir som jag har tänkt mig raserar mitt schema. Det blir svårt för mig att ställa om och jag glömmer tidvis bort att andra människor är lika viktiga i sina liv som jag är i mitt liv. Jag inser att jag rättfärdigar allt jag väljer att göra eller inte göra för mig själv hela tiden. För varje nej tack jag hinner inte kommer en rad förklaringar om varför jag känner som jag känner. Förklaringar som blir överflödiga.

Jag förstår att den här känslan bottnar i att jag vill så mycket men faktiskt vet att jag inte får plats med allt. Och jag antar att jag inte är ensam om att på något sätt vilja förklara och rättfärdiga varje steg jag tar. Tyvärr är jag nog lite sådan att när jag är borta från det sociala umgänget för länge får jag ett minskat behov av det. För jag klarar mig ju så bra på egen hand. Det kanske är lite som det där med sex – desto längre man har varit ifrån det, desto mindre behov har man. Hur roligt och nödvändigt man än vet att det är.

Precis som Jeanna skriver: Lägga ner sitt sociala liv = skönt på kort sikt för en stressad person med skenande puls och hetsiga andetag. På lång sikt = mycket grått liv, helt utan balans.

Att vara ensam är viktigt för mig. Jag har, som så många andra, ett arbete där jag aldrig räcker till. Jag kan alltid stötta och peppa och planera och rätta lite till. Det gör just de stunderna när jag bara får tid för mig själv ovärderliga. De är nödvändiga för min existens. Men hur viktig den tiden än är för mig är det också viktigt med input från andra människor. Människor man tycker om och som ger energi. Det är bara ofantligt lätt att glömma bort vilken energi vänner och bekanta kan ge när man tror att den enda man behöver tid för är sig själv. Jag inser det och det har liksom blivit en kamp för mig inombords. Jag slits mellan att vilja ha min högt värderade tid för mig själv och att vilja umgås mer med mina vänner. För jag förstår att det inte är en långsiktig lösning att utesluta det sociala livet. Det är ett arbete som krävs för att få ihop den balansen också: balansen mellan tid för sig själv och tid tillsammans med människor som ger energi.

Jag inser att de här perioderna när jag stänger in mig och säger nej till väldigt mycket inte är bra. På lång sikt. För jag behöver också ge mig själv tillfälle att prata med vänner över en fika i flera timmar och ligga på en kökssoffa en lördagskväll och prata om fint och fult och högt och lågt och skratta så hysteriskt att man spiller ut kaffe över kläderna. För det ger också energi och balans i tillvaron. Balans, ja det går att bli tokig på det där lilla ordet. För det är ju många delar som ska flätas samman för att just balans ska uppstå. Men jag måste jobba på det för jag vill bli bättre på att få och ge energi av mina vänner. Egentid i all ära, men att sätta ord på känslor tillsammans med vänner kan också var högst ovärderligt för den egna utvecklingen och balansen i livet. Inget behöver utesluta det andra. Även här handlar det om att gegga och att acceptera.

Annonser

4 thoughts on “Inget behöver utesluta det andra

  1. Så här tänker jag: att isolera sig lite när man behöver det kan vara bra på kort OCH lång sikt, bara det inte blir en vana. Superbra att ladda batterierna, men när det är gjort tror jag att det är viktigt att leta tillbaka till sitt hamla liv – ja, de delar av det som var bra alltså! – och bygga vidare igen. Vänner är ju typ det viktigaste vi har. Sen ska man välja dem noggrant, tycker jag. Vänner ska vara bra för en, inte få en att må sämre. Så en sån liten ”sortering” kan ju passa fint att göra efter en dipp.

    • Jag är en sådan som behöver isolera mig ibland, men det får nog inte bli för mycket. Det är liksom lite lätt hänt. Vänner är viktiga och ger så otroligt mycket, men visst är det så: ibland behöver man rensa lite på lagret och använda sig av dem som ger något. Människor i omgivningen ska ge energi, inte tvärtom. Jag funderar bara på min egen roll när jag blir i isoleringsstadiet. När jag vill vara för mig själv och inte känner intresse av att umgås och liksom gör det ändå (bara för att jag får för mig att jag måste) då kan det vara så att jag tar mer än jag ger. Därför är det ännu en anledning till att ladda batterierna på egen hand för att inte sluka andras energi.

  2. Skriver under skriver under skriver under på detta. Har också isolerat mig. För att jag ”inte har tid”. När har jag då tid..? Aldrig, om jag inte TAR mig tid. Vilket jag börjat göra nu, och jäklar. Känner mig som en ny människa! Gladare, lättare (nåväl, inte fysiskt men mentalt ;-)), piggare, spontanare och framförallt roligare att umgås med. Kram till dig Cilla och kämpa på. ❤

    • Visst är det så, man får TA sig tid. Det handlar ju om att prioritera precis som allt annat. Och tar jag mig aldrig tid att umgås har jag ju aldrig tid. På ett sätt är det ju en dum förklaring för alla människor har ju lika många timmar på sitt dygn, men vi använder dem så olika. Jag vill ju inte sluta göra det jag tycker är roligt för att andra har prioriterat på annat sätt än vad jag har. Men jag behöver mina vänner och jag behöver också avsätta tid för dem. Jag är viktigt i mitt liv, men mina vänner är också viktiga. Ibland måste man nog bara umgås lite och göra roliga saker för att inse det. Kram på dej fina du!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s