Jag känner en tjej som trodde att livet var en tävling

Erika kommenterade det här inlägget och undrade om jag på något sätt kunde berätta min historia. Hon undrar hur livet vände för mig. Från att ha levt med ständiga krav och att ta åt sig av andras åsikter till att inte göra det. Hon undrar om det finns någon särskild vändpunkt.

Jag ska berätta historien om Lilla Fröken Perfekt och Fullkomlig. Alldeles snart ska jag göra det. Det är en lång process och en resa som inte på något sätt är färdig. Resan är bara påbörjad, och jag tror inte att jag någonsin blir helt färdig. Fast jag har kommit långt, längre än jag trodde var möjligt för en tid sedan. Som jag har skrivit tidigare går det inte att bli good enough, trygg i sig själv, känna egenkärlek och ha god självkänsla under en tid för att sedan sluta bry sig om att tänka rätt och jobba framåt. Personlig utveckling pågår ju hela livet, eller hur? Precis som att vi behöver hålla igång kroppen fysiskt behöver vi hålla igång tankeverksamheten på rätt sätt. Det är otroligt viktigt vad vi tänker, för våra tankar är början på allt vi själva väljer att göra. Allt styrs ju på något sätt från vår hjärna. Det handlar om att hitta metoder som hjälper oss att enklare hantera livet på livets villkor. För mig handlar det om att träna på att vara närvarande och på att tona in på det jag gör för stunden. För att lyckas hantera oro i olika former och hitta den balansen i livet behöver jag träna. Hela tiden.

Under tiden jag låter ord och fraser bilda sammanhängande meningar till historien om Lilla Fröken Perfekt och Fullkomlig ska jag berätta om en tjej som jag känner. En tjej som trodde att livet var en tävling – hon som brukade vara jag. Hon som strävade efter att vara allt på en och samma gång. Alltid glad och charmig och omtänksam och godhjärtat och smart och kreativ och attraktiv och vacker och ambitiös och rolig och spännande och passionerad och förbannat sann mot sig själv och en god vän och en bra flickvän och dotter och syster och medmänniska. Dessutom ville hon ha ett fint och städat hem och ha en bra utbildning och ett meningsfullt jobb och en bra plan för framtiden och sparpengar på banken och en smal kropp och ett välordnat yttre. Inte nog med det hade hon en checklista på vad den perfekta mannen hade för egenskaper och hur det perfekta förhållandet skulle se ut.

Jag blir trött av att bara skriva allt som den här tjejen ville vara. På en och samma gång. Snacka om prestationskrav. Den perfekta och fullkomliga människan finns inte. Samtidigt som hon gör det. Jag är ju allt det där, men inte fullt ut och inte hela tiden. Vissa dagar är jag en omtänksam vän och syster, andra dagar är jag glad och charmig och snygg och andra dagar är jag bara kåt, glad och tacksam. Jag kan aldrig, aldrig förvänta mig att vara allt på en och samma gång. Det leder till inre stress, prestationsångest och en känsla av otillräcklighet. Det leder till ångest. Det är orimligt.

Ibland är jag uppåt och fräsig och en fantastisk flickvän. Ibland är jag ledsen och egoistisk och trögtänkt. En del dagar går jag till gymmet och river av ett sjuhelsikes träningspass, klär mig i spetstrosor och har energi som räcker till allt och alla. Andra dagar ligger jag på soffan med orakade ben och luktar svett, dricker ohälsosamt mycket kaffe, struntar i disken, surar på Musslan över tvätthögen och gnäller över sådant jag inte kan förändra. Som att det finns människor som aldrig gör något vettigt med sina liv. Inget av det måste vara bättre eller sämre egenskaper. Inget av det här måste helt och fullt definiera mig som bra eller dålig. För jag är ju allt det, eller hur?!

Att vara människa är att vara allt. Fast inte alltid och inte på en och samma gång. Hon som en gång var jag hade mest troligt föraktat tjejen med svettiga (och orakade!) armhålor eftersom hon inte passade in i den perfekta bilden hon så innerligt försökte skapa av sig själv. Vad ledde det till? Inte välmående, det ska jag säga er. Att förneka sina opassande eller obekväma sidor är förminska sig själv. Det är att stoppa huvudet i sanden och att inte acceptera sitt sanna jag. Det är inte rimligt att vara rätt igenom lyckad och lycklig och rolig och charmig och godhjärtat varje dag. Ingen människa är klanderfri. Ingen människa är kåt varje dag. För det finns ingen människa som får till allting inom livets alla områden. Som inte gör minsta fel, som aldrig gör mindre, som aldrig gör någonting halvhjärtat eller bara till 70 procent. Att tro att vi måste vara perfekta och fullkomliga hela tiden på alla plan bottnar i en övertygelse om att vi inte duger som vi är. Men det gör vi ju.

Jag duger precis lika bra de dagar jag luktar svett och låter diskberget växa precis som de dagar när jag är en fin vän och häver upp tunga vikter på gymmet. Jag duger. Hela dan, varje dag.

20130507-075004.jpg

Annonser

14 thoughts on “Jag känner en tjej som trodde att livet var en tävling

  1. Jag vet att du vet att jag vet att jag vet precis hur det känns och hur det är att leva som hon som presterar. I allt. Eller försöker åtminstone. Börjar också sakta men säkert ta mig framåt, men det är svårt. Man vill ju så mycket, och till slut blir allt bara en press istället. Ah.. Ha en skön torsdag min vän! Kram

    • Man vill ju så himla mycket och det är klart att det inte är något fel i att vilja göra mycket saker. Det handlar ju om att prioritera på den biten. Det handlar ju också om att inte ha för höga krav på sig själv och faktiskt inse att det är skillnad på person och prestation. Det är ju klippt omöjligt att vara allt på en och samma gång. Viktigast av allt är att inse att man duger precis som man är och att det är okej att lägga fokus på att vara en god flickvän under en tid för att sedan lägga fokus på något annat en annan period. Jag tror att man måste vara medveten om att man behöver sänka kraven på sig själv så att den där pressen inte uppstår när man tror att man behöver göra allt hela tiden. Du jobbar ju med de här bitarna hela tiden och utvecklas ideligen. KRAM

  2. Du är fantastisk Cecilia.Det betyder jättemycket att du delar med dig av detta och dessutom att du skriver så bra. Känner igen mig själv i allt du skriver. Tack!

    • Tack snälla för din fina kommentar. Det värmer! Jag tror ju att så många känner igen sig i det här och det är viktigt att lyfta fenomenet. Vi kan inte vara allt på en och samma gång och vi är lika bra för det. Att tycka om sig själv för den man är superviktigt!

    • Åh, tack! Jag är så glad att jag har fått träffa dig också och jag hoppas verkligen att det blir fler gånger. Du är fin! KRAM!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s