Lilla Fröken Perfekt och Fullkomligs Moment 22

Desto mer jag pratar om min tidigare strävan efter perfektionism och att leva upp till Lilla Fröken Perfekt och Fullkomligs höga krav inser jag hur många andra människor som lider av samma sak: strävan efter att vara perfekt. Kvinnor, framför allt. Vi har mycket att lära av varandra. Vi behöver tagga ner och inse att livet blir mer värt att leva när vi inte slår knut på oss själva genom att försöka vara så förbannat perfekta hela tiden. För trots att ytan kan se klanderfri och ren ut finns det ingen människa som är perfekt. Ingen människa, ingen bostad, ingen relation. Hela livet är inte ett disco. Hela livet är en skola och vi får läxor varje dag. Alla lektioner är inte roliga, men vem har sagt att livet ska vara roligt varje dag? Vem har sagt det? Vi behöver inse att det inte är farligt eller ett misslyckande att göra misstag och jag tänker som så att om vi inte kan förlåta oss själva för ett felsteg, hur ska vi då kunna förlåta andra?

Det är, givetvis, inte alltid fel att vilja vara perfekt men det är viktigt att inse att livet inte är någon tävling. Det är klart att vi ibland bör eftersträva perfektionism, att vilja leverera goda resultat och göra vårt yttersta för att något ska bli bra. Att faktiskt walk that extra mile för att få det vi vill ha. Perfektionism per definition är inte alltid att förkasta. För hey, inte vill vi bli hjärtopererade av en kirurg som tummar lite på resultatet. Att vi vill ha perfekta resultat och göra riktigt fina prestationer är självklart. Men inte hela tiden, och inte på livets alla plan. Hela tiden.

Något jag har lärt mig och tycker är viktigt är det här med målsättning. När jag jobbar efter en specifik målsättning blir jag en riktigt doer. En specifik och realistisk målsättning. För orealistiska mål leder till misslyckande och misslyckandet tar sedan klippt all energi eftersom man sätter press på sig själv, blir självkritisk och känner skuld. Lilla Fröken Perfekt och Fullkomlig hade höga krav på sig själv, högt uppsatta mål. Mål som inte var rimliga att nå. Och när jag inte lyckades med den första orealistiska målsättningen sattes ännu högre och ännu mer orealistiska mål som kompensation för mitt misslyckande. Det tog mig alltid tillbaka på ruta ett. Moment 22.

1939_46283916570_9777_nJag har historia av att vara lite överviktig. Tiden innan och under gymnasiet var jag inte särskilt besvärad över det. Jag påverkades inte nämnvärt över min kropp, jag var lite fluffigare än många av mina vänner men såg det som att jag hade fyllighet på rätta ställen. Med åren tog jag stort intryck av omvärldens syn på den kvinnliga kroppen och förstod att gemene man såg en kvinna som mer attraktiv om hon var tunn och smal. Jag blev Viktväktare, gick ner i vikt och fick uppmärksamhet på ett sätt livet tidigare aldrig gett. Givetvis kopplade jag samman uppmärksamheten med min viktnedgång. Jag tänkte aldrig att min charm, min utstrålning eller det faktum att jag var bekväm i min tidigare fylliga kropp hade något att göra med hur andra uppfattade mig. Jag trodde att avsaknaden av fett kring midja och lår var anledningen till att jag nu ansågs se bra ut. Att jag var en god människa spelade inte större roll för mig. Då. Vad som tog fart var ett antal år av klassisk bantning. Jag gick upp och ner i vikt eftersom jag inte kunde leva efter ett ständigt räknande av points. Jag hade perioder när jag åt hälsosamt och tränade flitigt. Andra perioder tränade jag sällan och tröståt. Jag hade många oläkta sår att fylla.

Vad som låg till grund för att hade svårigheter att komma i mål tidigare i livet var givetvis min strävan efter quickies. Jag minns att jag någon gång under 2007-2008 kom till en punkt när jag tröttnade på min övervikt och dåliga hälsa. Eftersom jag tidigare hade varit Viktväktare visste jag hur jag skulle gå till väga för att gå ner i vikt. Tyvärr gick jag all in istället för att fästa goda rutiner och ta lite i taget. 10 kilo skulle jag gå ner, på några veckor. Detta skulle givetvis uppnås genom att äta väldigt lite och träna väldigt mycket. Projektet skulle inledas på en måndag (alltid dessa måndagar!) och under helgen hade jag mest troligt en sockerorgie eftersom det nu skulle dröja innan jag fick äta godis igen. Vid den här tidpunkten i livet förstod jag inte hur socker påverkade mig och att jag led av sockerberoende. Jag visste bara att socker gjorde mig tjock, jag hade ingen aning om vilka andra hälsorisker det vita giftet förde med sig. Så jag skulle börja på måndagen och jag skulle äta salladsblad och frukt och magra produkter. Och jag skulle träna. Morgonpromenader alla dagar i veckan och många, många träningspass. All in, full fart framåt.

Blev det långvarigt? Mådde jag bra? Svar: nej. Från att inte ha rört på mig särskilt mycket under en längre period till att träna fem, sex gånger i veckan är en orimlig målsättning och så där höll jag på under ett antal år. Upp och ner i vikt. Fram och tillbaka med träningen. Hundra gånger utan resultat. Alla dessa krav på mig själv. Jeansen i stl 27som hade passat något år när jag var som mest insyltad i att räkna points var måttstocken och kom jag inte i dem inom två, tre veckor försvann motivationen. Handen började röra sig mellan godisskål och mun igen. För jag klarade inte av de för högt uppsatta målen och istället för att cutta some slack och tänka om bestraffade jag mig själv genom att ställa ännu högre krav och dra in ännu mer – i matväg alltså. Klart som fan att jag aldrig höll mig mätt och nöjd. Pulverdieter, bananer och grönsaker mättar minsann inte. Till slut kändes det meningslöst att ens försöka. Jag hade ju ändå inte karaktär nog. Idag vet jag att det inte handlar om något som att ha den rätta karaktären utan om att skapa rätt förutsättningar för att kunna lyckas. För ärligt, vem blir mätt och nöjd på pulver och grönsaker?

När man sätter orimliga krav på sig själv skapar man inte de rätta förutsättningarna för att lyckas i längden. Man behöver ju börja där man står och dela upp sina mål i delmål. Det är inte rimligt att gå ner 10 kilo två veckor och sedan tro att man är färdig for life. Förändring tar tid och man behöver låta kroppen hänga med på resan. Vad jag borde ha gjort var givetvis att sänka kraven på mig själv och se långsiktigt. Jag kunde ha börjat träna två dagar i veckan och äta hälsosam mat fem dagar i veckan. När det fungerade kunde jag vidareutvecklas och öka träningen och de bra matdagarna. På så sätt hade jag gett mig själv en chans att lyckas. Och om jag hamnade i diket hade jag kunnat ta mig upp igen och fortsätta utan att börja om från början. Det kommer ju alltid en ny måltid att göra bättre, och man behöver inte vänta till en måndag. Det var bara det att Lilla Fröken Perfekt och Fullkomlig var så förbannat upptagen med att bry sig om vad andra tyckte och tänkte. Hon hade inte tid att tänka långsiktigt. Hon hade inte tid att cut herself some slack. Förändring skulle ge nu. Idag. Genast. Så att andra kunde se hur bra hon egentligen var.

Vad vill jag säga med det här?

Jo, att strävan efter perfektionism på för många plan i livet med orealistiska mål inte bara är orimligt utan också skadligt. För den som alltid strävar efter perfektion får sällan tillfälle att lyckas. Att känna sig nöjd och tillfreds och glad för det man har åstadkommit. Den som alltid strävar efter perfektion hamnar lätt i en cykel av att tvivla på sig själv och älta och analysera det som inte görs rätt istället för att lägga fokus på det som görs tillräckligt bra. När tvivel och misslyckanden tar över blir det svårt att prestera överhuvudtaget. Risken är stor att man aldrig kan göra något utan ångest och nervositet och rädsla för att misslyckas. Man blir känslig och sårbar och inte alltför sällan leder det till mental stress, sämre sociala relationer och ja, ett sämre allmäntillstånd. För man lägger för stor vikt vid hur andra uppfattar en istället för att göra livet till sitt bästa liv att leva.

Så här i efterhand har jag förstått just det: att jag trodde att alla förväntade sig samma perfektionism som jag gjorde och att jag desperat försökte leva upp till de förväntningar jag trodde att andra hade på mig. Oerhört självdestruktivt. Här vill jag också passa på att länka till min vän Fröken Drivkraft som häromdagen skrev ett inlägg om hur hon höll ett tal på en väns bröllop. När man vågar mota bort den Duktiga Flickan, Perfektionisten, Den överambitiöse eller Lilla Fröken Perfekt och Fullkomlig och faktiskt lyssna inåt, känna tillit till den egna förmågan och framför allt älska sig själv kan underverk ske. För mig. För dig.

Annonser

One thought on “Lilla Fröken Perfekt och Fullkomligs Moment 22

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s