Om att våga leva

Jag tror att Kristian Gidlunds sista tid i livet har gjort människor bättre på att leva. Jag vill tro det åtminstone. Jag har läst hans blogg I kroppen min till och från under det senaste året. Blivit berörd, gråtit, känt ilska. Hans sommarprat är ett av de mest meningsfulla och berörande sommarprat jag någonsin har lyssnat på. Hans sommarprat är kanske något av det mest meningsfulla och berörande jag någonsin har lyssnat på över huvud taget. Jag minns att jag lyssnade någon dag efter alla andra. Alla pratade om hans sommarprat, du måste lyssna Cilla. Och visst var jag tvungen att lyssna. Jag vet att solen sken på min balkong men att jag låg på spikmattan i sängen och grät. En stund då jag tror att mitt hjärta faktiskt slets itu lite grann.

Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare: jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja. Våga vara lyckliga. Tillåt er själva att vara detta. För det om något är min stora rädsla: den att ni ska fastna i det här. I sorgen.

I artikeln Kristian Gidlund gjorde verkligen skillnad skriver Åsa Beckman att få människor gör skillnad ensamma, men Kristian Gidlund gjorde verkligen skillnad. Helt på egen hand. ”Ingen som hörde hans röst, precisionen och modet i varenda formulering, kunde låta bli att stanna upp, lyssna och långsamt förändras. Han lärde oss att dö men också att leva”.

Det träffar där det ska. För Kristian Gidlund har gjort skillnad, en ensam röst bland många röster har gjort avtryck hos ofantligt många människor. Avtryck hos mig, och kanske såväl hos dig. Hos mig träffar det så starkt för att jag vet hur ont det gör att våga leva. Ibland är verkligheten så tvär. Människor blir sjuka och människor dör. Människor sårar varandra. Kärlek och vänskap dör.

Jag vet det, och jag vågar leva även de dagar när jag önskar att jag kunde lägga mig i fosterställning och slippa leva. För det finns fortfarande dagar när livet är svårt att leva. När kärlek och vänskap gör ont. När sjukdom äter upp oss inifrån. När människor möter öden en aldrig kan föreställa sig. Hos mig träffar Kristian Gidlunds sätt att beröra så stark för den ångest jag känner just nu hade för en tid sedan gjort mig lam och oförmögen att ta beslut. Jag hade upplevt livet som förbannat orättvist och kanske hade jag skyllt min lycka på andra människor. Kanske hade jag varit rädd för verkligheten och försökt att fly från mina känslor. Från ångesten och ledan. För det fanns en tid när verkligheten skrämde skiten ur mig, och jag ville inte vara del av det som var så skrämmande. Kunde. Inte. Kanske hade jag uppfattat mig själv som bättre gjord för dagdrömmeri och fantasi, men verkligheten: så jävla otäckt verklig.

Nu. Nu kan jag vara i verkligheten. Jag kan möta den ångest som tidvis sipprar i mitt bröst. Jag flyr inte. Varken från mig själv eller från tillvaron. Jag har lärt mig att det är okej att känna även om det gör ont. Så in i helvetets ont. Jag tillåter smärtan, känner smärtan även när den tuggar in sig i mitt bröst. Sätter spår och kanske med tiden skapar ännu ett hål att fylla. För jag antar att vi alla har sådana: hål att fylla. En del fyller dem med mat, andra med träning. En del fyller dem med sex och sprit och droger. Andra fyller hålen med ensamhet, tystnad och tom jävla tomhet.

Det slår mig att det är sådan jag har varit: en person som led av de hål som behövde fyllas med något. Nu ser jag det inte riktigt så, och ännu en gång blir den förändring som skett i min person så väldigt påtaglig. Jag vågar leva. Och jag skyller inte mitt liv på någon annan. Det vore alltför enkelt. Det vore att inte ta eget ansvar. Jag är en stor flicka nu. En stor flicka som ibland vågar vara liten och svag och alldeles jättesårad. Men jag tar ansvar för mig själv och gör det bästa. Av allt. Så ofta jag kan. Om och om igen. Och jag vågar leva. För jag tror att livet blir vad jag gör det till, och jag tror att jag får vad jag ger. Även de stunder när jag ger och inte får vad som förväntas tillbaka.

Sofy skrev något som träffade rakt in i hjärtat idag. Något så klokt, något så sant:

Gör det du kan med det du har. Lyckan bor där du gömmer ditt leende. Ta fram det ofta. Låt din lycka finnas nära.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s