Veckans inspirationskälla: Lena

Att jag älskar fredagar är inget nytt under solen, men jag tycker verkligen om dessa fredagar ännu mer nu när motivationsserien Människor som inspirerar är igång igen. Varje gång det trillar in en text i min inbox blir jag glad, och jag är så tacksam för att dessa grymma människor tar sig tid att berätta sin historia. Är det inte fantastiskt så säg!


Veckans inspirationskälla är Lena. En tjej som jag har följt under lång tid både genom hennes blogg och på Instagram (där heter hon gopublic). Hon är inte bara en riktigt cool tjej rent utseendemässigt utan också en grym person på insidan. Någon att inspireras av. Temat för Lena handlar om en kroppslig resa och en vilja av stål. Genom att läsa hennes text kommer ni att förstå precis vad jag menar. Enjoy!
entraningsbloggochlitetill, Cecilia Stålhandske
Jag heter Lena och är 27 år, snart 28. Jag bor i en liten stad strax utanför Gävle med två kids. Penny snart två år och Mira fyra och ett halvt. Just nu tränar jag för det mesta på gymmet och där fokuserar jag på styrkelyft, och de muskler som främjar den träningen. När jag inte har tid att gå till gymmet brukar jag släpa fram mina kettlebells och köra ett pass hemma. Ofta när barnen ser på teve eller sover middag. Eller istället för att diska på kvällen.
entraningsbloggochlitetill, Cecilia Stålhandske Jag har tränat hela mitt liv. Jag började med ”balett” som sexåring och fortsatte därefter med längdskidor. Jag åkte i cirka tre säsonger innan det istället blev bandy. Jag spelade bandy från tio års ålder fram tills dess att jag började gymnasiet. Att gå bandgymnasiet var inget som lockade då och för att få spela kvar på den nivå jag befann mig (damlaget) var det ett måste. Under gymnasiet blev det mest långa promenader innan frukost och en del gruppträning till och från. Jag flyttade sedan hemifrån och bodde i lite olika städer fram tills att jag fick Mira. Då återvände jag hem igen. Under åren mellan 18 och 23 blev det lite sporadiskt gymmande, lite löpning och en del mountainbike. Jag kan inte påstå att det var något intensivt tränande, utan mest då och då. Jag jobbade bland annat som vaktmästare och bartender, och rörde mig mycket under arbetstid. Under de perioder jag bodde i Stockholm och Göteborg gick jag väldigt mycket.
 
När jag var gravid gick jag upp 28 respektive 30 kilo. Jag hade svår foglossning från dag ett och kunde inte röra mig över huvud taget. När Mira var ett år kunde jag äntligen börja träna mer än promenader. Då åkte min mountainbike fram och mot vintern tog jag tag i löpning och gruppträning. Fast en smärta i ryggen visade sig vara Penny och foglossning, och jag hann aldrig mer än nosa träningen i nacken innan jag tvingades sluta igen. Graviditeten med Penny var dock lite enklare än med Mira, och när Penny var 7 månader (maj 2012) kunde jag börja röra mig igen. Då köpte jag min första kettlebell. Förutom att träna med den hemma hade jag ett mål att stolt kunna kalla mig löpare. När sommaren var slut ansåg jag mig vara där. Då sprang jag precis lika mycket och fort som vilken löpare som helst. Och jäklar vad jag älskade det! Jag sprang flera mil i veckan fram till januari i år. Då fick jag ont i knät. Träningen flyttades inomhus och jag började gå på pass och träna lite lätt på gym. När tiden inte räckte till för att jag skulle kunna ta mig iväg tränade jag hemma.
I maj köpte jag kort på det gym jag tränar nu, och det var som att bli född på nytt. Där hörde jag hemma. Att få ta i och lyfta tungt utan att någon brydde sig. Mitt gym är ett gym där styrkelyftare och tyngdlyftare håller hus, och att man vrålar och kastar skivstänger omkring sig är mer regel än undantag. Så sjukt härligt! Efter lite ”tjat” från andra medlemmar på gymmet, som tävlar i styrkelyft, gick jag också med på att börja tävla. Och på den vägen är det.
_SAM6680Jag märker varje dag att min träning gör det lättare i vardagen med barnen. Att bära dem och allt man ska ha med sig är enklare om man är lite stark. Vi bor tre trappor upp utan hiss, så att jag gillar knäböj är helt klart en fördel. Jag har heller inte någon bil, så vi går och cyklar överallt. Det är givetvis inte skitkul på vintern, men det går. Det tråkigaste med att alltid gå eller cykla överallt är att jag inte kan ha på mig vilka kläder som helst. Det blir liksom jäkligt svårt att knata till dagis i högklackat på vintern. Så faktiskt, en av de största anledningarna till att jag nu ska ta körkort, är att jag ska kunna få klä mig lite snyggt igen. Att det blir enklare att handla och göra saker är ju bara en bonus 😉


När det kommer till min drivkraft är jag stenbock, så det är kanske därför jag är så himla envis. Om sånt nu stämmer? Det som motiverar mig att träna är just nu för att det är så himla kul att träna och lyfta tungt. Jag mår givetvis mycket bättre av att träna. Jag har hela livet känt otrolig ångest och har inte haft en särskilt bra självkänsla. Detta har jag självmedicinerat med diverse ohälsosamma alternativ. Bland annat stora mängder alkohol. Någonting jag idag inte dricker. Eller jo, men i små mängder och ytterst sällan. Idag är träningen det som får mig att må bäst. Även om jag kan känna av den där krypande ångestkänslan i kroppen när jag inte har tränat på länge, har jag lärt mig att hantera det så att det inte blir ett problem. Jag vill liksom inte vara beroende av träning för att må bra, så att det går till överdrift. Att träningen hjälper mig att må bättre går jag helst klart med på, och jag skulle inte träna så mycket som jag gör och så inriktat som idag om jag inte tyckte att det var roligt. Det som motiverar mig i stora drag är att jag vill bli stark som en oxe och ta mig vidare i styrkelyftsvärlden. Jag vill orka med mina barn och ta hand om kroppen. Även om det aldrig finns några garantier för att slippa sjukdomar är ett hälsosamt liv ingen nackdel. Jag hoppas att mina barn får ett schysst sätt att se på mat och träning av att jag lever som jag gör.

När det gäller maten har även det varit en berg- och dalbana genom livet. Ibland för mycket mat, ibland för lite. Och diverse problematik kring det. Idag är jag dock väldigt medveten om vad jag äter, och varför. Att tröstäta försöker jag undvika, och jag unnar mig aldrig mat som belöning. Jag tror att det är det dummaste man kan göra. Jag unnar mig hellre ett träningspass eller en ny ansiktskräm. Maten jag äter vill jag ska ge så mycket fördelar för kroppen som möjligt. Att äta fett, proteiner och kolhydrater gör att jag får ut mest av min träning. Och jag älskar glass, så det äter jag ganska ofta. Kanske lite för ofta 😉 OM jag ska nämna någon typ av kosthållning är det Paleo som står närmast hur jag äter. Ren mat utan konstigheter, väldigt lite mejerier och så lite socker som möjligt. Fast jag kan äta en pizza ibland utan att noja sönder, och att en påse smågodis följer med hem från affären är inte heller en ovanlig syn. Jag tycker att man ska äta det man vill, utan att lyssna på vad andra anser vara bra eller dåligt. För jag är lite anti att man bara ska äta enligt en typ av ”diet”. Det skapar ångest och skuldkänslor i onödan. Förbud är skit. Sedan får man fråga sig själv varför man äter det man äter, och om den maten gör det man vill att den ska. Alltså vill du bygga muskler behöver du ge kroppen mat som den kan bygga av. Vill du få bort de där överflödiga kilona, om du har sådana, behöver du äta på ett sätt som främjar viktminskning. Har man problem med magen och ständigt är missnöjd över det, ja då behöver man kanske se över vad man äter.

Ibland tar det emot att träna. Ibland går jag och tränar ändå när jag känner så, och inser att jag bara gnällde i onödan när jag satt hemma. Ibland struntar jag i att träna, och inser att jag gjorde helt rätt val. Den där eviga balansgången ni vet. Å andra sidan är det inte ofta det tar emot, åtminstone inte när det gäller gymmet.

Min vardag går sällan ihop, men jag prioriterar helt enkelt vad som är viktigt för mig. Tidigare gick jag på loppis flera gånger i veckan och hade läppstift varje dag. Nu när jag är ensamstående kan jag inte ens komma ihåg när jag var på loppis sist eller hade läppstift på mig. All min lediga tid, den som blir över när allt med barnen är skött, går till träning. Det är så jag väljer att ha det, för att jag gillar det och för att jag tycker att det är viktigt. Jag har många bra människor runt omkring mig, som ställer upp om de kan. Jag och Pennys pappa är bra vänner och han är fantastisk som ställer upp så mycket han kan med både Mira och Penny när det inte är pappavecka. Nu har jag också börjat ta med Mira till gymmet, och så länge hon tycker att det är roligt ser jag inget fel i det. Jag får träna och hon får ett äventyr. Tidigare fick barnen vara med i joggingvagnen när jag var ute och sprang.
Motgångar är ju en del av livet, tyvärr, och jag tror att man behöver ta till sig dem för att komma ur dem. Det är någonting jag jobbar med varje dag. Det är lätt att vilja ge upp. Särskilt de dagar när jag missar lite i planeringen och står där med 414 kassar, två griniga ungar, en cykelvagn som måste sicksackas bärandes in genom dörren till cykelrummet (sjukt trångt!), klockan är way past middagstid och det enda man har att laga är fryst. Och det är efter att man har kommit upp för alla trappor, fått av ungarna ytterkläderna, tvättat deras händer efter en dag på förskolan, packat upp alla 414 kassar och typ kissat på sig. Sedan står man där och lagar mat med två kids som ligger på golvet och grinar, kastar saker omkring sig och sedan vägrar att äta när maten väl står på bordet. Då vill man säga upp sig från livet en stund. Men det brukar lösa sig med lite mutor och en dröd djupa andetag. Kanske att det kan kräva att man stänger in sig i badrummet och skriker inombords också. En skål med Pauluns kanelflingor i soffan till Bolibompa är ett hett tips till er småbarnsföräldrar.



Vilka tips har du till den som vill komma igång med sin träning och vad kan man göra för att hålla motivationen vid liv?

Lyft röven och ba’gört! Gnäll inte. Ingen kan förändra någonting förutom du. Ta hjälp av en personlig tränare eller hör av dig till en träningsbloggare. Kolla You-tube eller träningsvideos, eller gå helt enkelt till närmaste gym och fråga hur du ska gå till väga.

När det kommer till målsättningsarbete och planering är det något jag anser vara viktigt. Just nu tränar jag för att bli stark, och då behöver jag träna på ett visst sätt och har ett schema för det. Samma sak när jag ville bli löpare. Det blir man ju inte utan planering. Man behöver springa, och det ganska ofta. Vad nästa steg är för mig i min egen utveckling och målsättning vet jag inte i nuläget. Det får jag se efter nästa tävling i styrkelyft. Går den tävlingen bra är det mycket möjligt att jag satsar på att ta mig till SM nästa år. Annars är löpningen någonting jag upp återuppta, att starta någon form av träningsgrupp och att utbilda mig till kettlebellinstruktör. Men just nu gillar jag att träna för att bli stark. För det är faktiskt inte bara kroppen som blir stark, hjärnan blir också grym av det. Ett psyke av stål är på ingång.

entraningsbloggochlitetill, Cecilia Stålhandske

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s