Levnadskompetens: fuck ”vad var det jag sa?!”

Idag kände jag att det var dags att plocka fram min fina Odd Molly-kofta. Då är det höst. I min del av landet är det en ovanligt varm höst. Eller så är det så jag upplever den här hösten. Varm. Färgglad. Vacker.

entraningsbloggochlitetill, Cecilia Stålhandske

Och jag har slutat gå och vänta på att jag ska tappa fotfästet. För det är okej om det händer. Vi gör ju alla det ibland i livet, och när vi gör det har vi de absolut bästa förutsättningarna för att skapa något nytt. För jag tror att satsar man inte livet kan man heller inte vinna livet.

Dessutom är det så att förändring kan aldrig, aldrig ske i trygghetszonen. Förändring sker utanför trygghetszonen. Alltid, alltid. Många väljer den enkla vägen. Många väljer att falla tillbaka in i invanda beteendemönster istället för att kliva utanför det som känns tryggt och bekvämt – rakt in i trygghetsnarkomanin. En del fokuserar på svårigheter medan andra ser möjligheter. En del skyller på omständigheter medan andra tar ansvar för sin situation. Och jag, jag vill se möjligheter i svårigheter och jag vill ta ansvar för mitt eget liv. Jag vill skapa något nytt, och jag vill leva som jag lär.

Och jag vet, det är en ständig kamp att leva som man lär. Ibland kan det till och med kännas som att hela livet är en ständig kamp. På ett sätt kan man se det så, för den som vill växa och utvecklas befinner sig i kamp mellan trygghet och bekvämlighet på ena sidan och växande och utveckling på andra sidan. Men förändring kan aldrig ske i den trygga bubblan, verklig förändring sker inte i trygghetszonen. Man får ständigt jobba med sig själv, och man får hela tiden försöka ta kliv utanför sin trygghetszon och bryta vanemönster för att utvecklas och växa. För det är ju det livet handlar om: att växa och utvecklas. Att öka sin levnadskompetens.

Jag brukar tänka som så att när jag kliver utanför min trygghetszon är det för stunden, kortsiktigt, lite obekvämt och otryggt innan jag lär mig det nya. Den smärta och det obehag jag kan uppleva inför det nya är tillfällig. När jag väl är där utanför trygghetsbubblan har jag utvecklat min kompetensnivå och då blir det som kortsiktigt kändes obekvämt och otryggt på lång sikt min nya trygghetszon. Det innebär ju således att vår trygghetszon krymper och växer hela tiden eftersom det nya har blivit det gamla och för att ytterligare kunna vidareutvecklas behöver vi växa lite till. Levnadskompetensen är i ständig förändring och förändring sker utanför trygghetszonen.

Så vet ni? Lyssna inte på de där människorna som säger ”vad var det jag sa!” när någonting svårt eller jobbigt inträffar. Se det istället som att du vågade göra det som kändes omöjligt och att du faktiskt lär dig något av att det aldrig blir som man har tänkt sig. Det kommer att leda till att du ökar din levnadskompetens och det kommer att utveckla dig som människa.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s