Ingenting blir någonting värt om du alltid känner dig stressad

Det här året har jag fått ta tag i något av det svåraste jag har gjort hittills i livet: stress. I min värld är stress inte någonting att eftersträva. Ändå är det så svårt. Så förbannat svårt. Vi fyller våra liv till bredden. Kanske för att vi lever i ett samhälle där det någonstans har blivit status att vara upptagen och att ha förmågan att göra mycket på en och samma gång. Det var något som brukade driva mig – att vara effektiv. Det jobbas hårt och tränas och springs långt i skogen och lagas mat från grunden och bakas och frön läggs i blöt. Våra hem stylas och inreds och vi umgås och fikar och dricker vin. Och så sociala medier: våra liv som är fyllda till bredden ska visas upp.

Men pratar vi om hur vi mår? Pratar om vi hur vi upplever pressen över att behöva vara effektiva och av känslan av aldrig räcka till? Gör du det? Visar du dig svag inför det faktum att du inte orkar vara allt på en och samma gång? Jag brukade inte prata om det. Jag drevs snarare av den kortvariga dos självförtroende som uppstod när jag kunde fylla livet med många roliga saker. Det var en självuppfyllande profetia att vara duktig och energisk och effektiv. Lilla Fröken Perfekt och Fullkomlig trodde att hon hade kontroll. Men Fuck Fröken Duktig och alla hennes systrar. För det finns en baksida. Vägen till depression och utmattning är inte särskilt lång. Du känner någon som har varit där. Du känner någon som inte lyssnade på kroppens signaler. Eller hur? Ställ dig då frågan: vad är det som säger att det inte drabbar dig?

Låt oss titta på vad stress innebär mer än ett nutidsord som alla känner till:
Stress är en livsviktig reaktion i kroppen som sätter igång stresshormonerna adrenalin, noradrenalin och kortisol. Detta för att ge kraft och energi. Genom det sympatiska nervsystemet och binjurarna skickas nervimpulser till hjärnan, längs ryggraden och vidare till kroppens organ. Många av våra organ påverkas av stressen. Det som händer när du blir stressad är just att stresshormoner utsöndras i kroppen. Hjärtat börjar slå snabbare för att mer blod ska kunna pumpas runt till de organ som behöver mer blod under den stressade situationen. Andningen ökar för att syresättningen av blodet ska öka i musklerna och även andra av kroppens organ.

Vid en stressad situation förbereder sig kroppen för att fly. Musklerna spänns. För stenåldersmänniskan var stress ett sätt att uppfatta fara och göra sig redo för att stå upp i kamp eller att fly från faror. Våra kroppar är ju desamma som på stenåldern, men i dagens samhälle behöver vi sällan fly undan sådana faror som stenåldersmänniskan gjorde. Då handlade stress om överlevnad. I det moderna samhället handlar stress snarare om upplevd tidsbrist och en känsla av att inte räcka till. Vi oroar oss och grubblar, och faktum är att kroppen har svårt att göra skillnad på tankar och verkliga, fysiska faror och därför uppstår samma kroppsliga reaktioner som om vi faktiskt vore i ren fara. Dessutom har många människor ett tempo i vardagen som våra kroppar har svårt att hantera. Ett högt tempo och en upplevd tidsbrist leder till att många inte tar sig tid att slappna av, komma ner i varv och helt enkelt vara i den stillhet kroppen också behöver för att ladda batterierna.

När vi tränar får vi ju en energikick av den fysiska kraftansträngning som sker. Det är ett kortsiktigt stresspåslag och är egentligen ofarligt för oss så länge det inte ser till överdrift. Den som står på trampmaskinen flera timmar om dagen kan givetvis skapa ett långvarigt stresspåslag som inte är särskilt bra för kroppen. Kroppen behöver ju tillfälle att tända av från stresspåslaget, och komma ner i normal hormonbalans igen. Det kortvariga stresspåslag som sker vid träning stärker immunförsvaret. Endorfiner utsöndras och det är bra för kroppen och för vårt välmående. Man kan se endorfiner som kroppens eget uppåttjack. Det är däremot vid långvarig stress som kroppen tar stryk. När kroppen inte får tillfälle att tända av och komma i normal balans försvagas istället immunförsvaret. Är man då mycket stressad i sin vardag utsätter man kroppen för en process som den i längden inte kan hantera. Nervsystemet får jobba alldeles för mycket, och vi får ett konstant påslag av stresshormoner. Det innebär att stenålderskroppen ständigt är beredd på att slåss eller fly.

Om vi också tittar lite närmare på stresshormonerna adrenalin, noradrenalin och kortisol så kickas adrenalin igång vid fysiska utmaningar som träning, vid upphetsning och vid känslor som till exempel ilska. Hormonet utsöndras givetvis också vid de tillfällen vi verkligen är utsatta för fara och behöver fly. Noradrenalin är viktigt för vakenhet. Den skapar entusiasm och en känsla av optimism och höjer vår koncentrationsförmåga. Kortisolet aktiverar vår överlevnadsinstinkt och utsöndras vid fara och hot, och stänger ofta av den mentala förmåga. Kroppen reagerar men man tänker inte så mycket på vad man gör. När kortisol utsöndras under längre tid är den kopplad till passivitet och en känsla av hjälplöshet. Något som givetvis är farligt och kan skapa både fysiska och psykiska symtom.

Att uppleva långvarig stress kan leda till övervikt, högt blodtryck, hormonstörningar och leda till fysiska besvär, till exempel problem med magen och huden. Kroppen talar ju om att något är fel. Frågan är om vi väljer att lyssna på den, eller om vi kör på i vårt höga tempo och istället tar ett piller för att minska de symtom vi lider av. Att ta tag i de underliggande problemen verkar för många inte vara ett alternativ. Bättre att ta ett piller som minskar symtomen vi tillfälligt lider av. Stress är inte något att eftersträva. Stress är något som ska motarbetas. Att ha ångest och hjärtklappning och konstant ont i magen utan att förstå varför ökar inte livsglädje och livskvalitet. Att vara allt det där man vill vara på en och samma gång blir ju inte särskilt betydelsefullt om vi ändå mår dåligt.

Och kroppen är smart. Smartare än något piller. För om vi enbart behandlar ett visst symtom utan att göra någonting åt det som först utlöste symtomet kommer nya symtom att uppstå. Humörsvängningar blir trötthet, trötthet blir magproblem, magproblem blir hudproblem, hudproblem blir sömnproblem, sömnproblem blir övervikt, övervikt blir depression. You name it – kroppen kommer att fortsätta att göra sig hörd och när de fysiska symtomen inte räcker till är vägen till depression eller utmattning inte särskilt lång. Att gå in i väggen, att krascha är inte långt borta om du inte tar din kropp och din stress på allvar.

Jag brukade inte lyssna på min kropp. Och det hade kunnat gå riktigt illa för mig förra hösten om jag inte till slut hade tagit mig själv på allvar. Jag tog ingenting på allvar förrän den dagen när jag kom till jobbet och inte kunde sluta gråta. Jag kände mig hjälplös. Jag kände liksom ingen mening med att kliva ur sängen på morgonen trots att jag var nyförälskad. Jag kände mest ingenting. Att jag hade konstant problem med magen, taskig hy, torrt och livslöst hår, att jag hade hjärtklappning när jag skulle sova på nätterna, att jag gick upp i vikt trots att jag tränade och i stort skötte min kost var inte tydligt nog. För jag hade ju kontroll.

Det har tagit mig ganska exakt ett år att inse vad jag höll på med. Det har tagit tid över att reflektera över vad som är viktigt i mitt liv. Över vad jag tycker är meningen med livet och med vad jag vill fylla min tillvaro. Stress och press och dålig självkänsla är inte något utav det. Men det är aspekter jag behöver jobba med. Varje. Dag. För det tar tid att bryta beteendemönster och tankar. Men det går och det är det som är så fint. Det går att förändra sitt beteendemönster och det går att välja att sluta se på tid som om det är något Någon stjäl av dig.

Jag tror att det handlar om att våga prata mer. Att våga visa sig svag och faktiskt sätta ner foten när det blir för mycket. Att våga säga när det blir för mycket på jobbet, hemma, på fritiden. För jag tror inte att någon människa bli lycklig av att köra på i ett sådant högt tempo att man stupar i säng när man kommer hem efter arbetsdagen och barnen är nattade och middagen är lagad och sin partner har man knappt hunnit prata med för att man hade aktiviteter att utföra och möten att gå på och vänskapsrelationer att upprätthålla. Sakta ner lite. Våga prioritera dig själv. Lev ditt liv, åk inte bara med som någon medspelare på vägen för att du har fyllt din tillvaro till bredden så till den milda grad att du inte hinner uppleva livet. Som min kloka vän Fröken Drivkraft skrev häromdagen: Tid finns hela livet. Livet finns inte hela tiden.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s