Veckans inspirationskälla: Louise

Jag har känsla av att det inte enbart är jag som längtar efter fredagar och motivationsserien Människor som inspirerar. De senaste veckorna har jag fått många positiva reaktioner kring serien och det är jätteroligt. Jag är oerhört tacksam som får möjlighet att lyfta alla dessa människor här i bloggen och väldigt glad över att ni andra läser. Den här veckans inspirationskälla är min före detta arbetskamrat Louise. Louise har gjort en sådan imponerande resa det senaste året. Hennes vilja och drivkraft är enorm och jag är väldigt glad över att få dela hennes historia med er.

Veckans inspirationskälla hos Cecilia Stålhandske

Veckans inspirationskälla: Louise Henrysson

Jag heter Louise Henrysson. Jag är 36 år och har två goa grabbar, Jonathan och Joel, 10 och 8 år. Jag har alltid älskat att vara ute i naturen. Det bästa jag vet är att tillbringa somrarna i mitt hyrda torp mitt ute i den småländska storskogen. Jag är utbildad gymnasielärare i svenska och religion. Nu jobbar jag på sjukhusskolan som lärare. Det är ett riktigt toppenjobb som jag stormtrivs med.

Fram till tonåren var jag normalviktig, men fick då för mig att jag var tjock. Vilket jag absolut inte var. Det var då jag började banta och inledde den klassiska jojobantningen. Varje bantningskur resulterade i några kilo plus.

entraningsbloggochlitetill, Cecilia StålhandskeEfter två graviditeter blev jag riktigt överviktig. Periodvis försökte jag gå ner i vikt, mer däremellan struntade jag i det. 2009 fick jag diagnosen Crohns sjukdom. Jag är övertygad att min ohälsosamma livsstil utlöste sjukdomen. Jag började bland annat äta Cortison och gick upp ännu mer i vikt. Jag blundade för min stora viktökning och ville inte ställa mig på vågen. Min stora last var choklad. Jag köpte godis till barnen, som jag själv åt upp. Jag hade gett upp. Kroppen var i uselt skick och mitt välmående därefter. Det var svårt att ta sig ur soffan och kroppen värkte. Jag motionerade absolut ingenting, och min största ansträngning var att gå mellan hemmet, bilen och jobbet. Jag försökte intala mig att det inte var så illa, och att jag snart skulle ta tag i det.

I början av året 2012 påtalade min mamma att jag borde ändra livsstil för att jag hade gått upp alltför mycket i vikt. Hon försökte få mig att förändra min livsstil och sluta äta godis, pasta, bröd med mera. Men det där lät ju alldeles för jobbigt. Ta bort allt det där goda? Det måste man få äta. Jag hade ju blivit intalad att man kunde äta av allt, men i rimliga mängder. Problemet för mig var att det aldrig stannade vid några rimliga mängder. Den 2 april 2012 skulle jag ta mig ur soffan och kände hur jag hade svårt att få ner benen till golvet. Då började jag fundera över vad jag höll på med. Jag sneglade på en bok som mamma hade lånat ut till mig, men dragit mig för att läsa. Det var Hjärnkoll på vikten av Martin Ingvar och Gunilla Eldh. Jag sträckläste den. Det var som om myntet äntligen trillade ner. Boken förklarade precis hur hjärnan och kroppen reagerar på socker och snabba kolhydrater.

Jag kände sådan panik när jag insåg vad jag gjorde mot mig själv och min kropp. Jag vägde nu 126 kilo. Jag grät när jag vägde mig. Jag trodde inte att det var så mycket. Lite snabbt räknade jag i huvudet och insåg att det var väldigt många kilon att bli av med. Fast jag tänkte att det skulle få ta tid, och att det var ett projekt som förmodligen skulle ta flera år och någon gång måste man ju börja. Jag gick ju inte upp dessa kilon över en natt, och skulle heller inte bli av med dem på en natt.
Nu var jag så peppad att sätta igång och började samma dag. Jag väntade inte till måndagen som jag brukade göra. Jag gick och slängde allt godis. Min hjärna försökte lura mig, men den här gången var jag beredd på alla trick den skulle försöka med. En vecka efter att jag la om kosten var jag på vårdcentralen. Läkaren kollade mitt BMI och konstaterade att det var 42. Han sa att jag led av sjuklig fetma. De orden ekade i mitt huvud länge efteråt. Han föreslog att jag skulle göra en gastric bypass. Jag blev helt förfärad och sa att jag absolut inte ville göra en sådan. Jag sa att jag hade påbörjat en livsstilsförändring och att jag ville fixa det på egen hand. Läkaren menade att det i stort sett var omöjligt att fixa det själv. Jag blev riktigt ilsken, och tänkte att han ska få se. Magsäcken var det ju inget fel på, utan problemet satt i huvudet. Jag kände mig mycket skeptisk till att operera ett friskt organ. Idag är jag tacksam att läkaren retade upp mig så mycket att jag blev ännu mer motiverad. Han lät lite skeptisk till mitt kostval, och ville ta prover under tiden för att ha koll på mina värden.

De första veckorna var riktigt tuffa, och jag mådde r i k t i g t uselt. Jag hade huvudvärk, muskelsvaghet, tröghet, illamående och var ständigt irriterad. Men plötsligt en dag upphörde allt, och jag började må bättre och bättre. Jag kände att jag nu hade energi att börja röra mig. Jag trodde nog inte från början att min förändrade livsstil skulle fungera, och jag trodde aldrig att jag skulle gå ner i vikt. Men jag har hela tiden gått stadigt neråt. I början gick jag ner tre kilo i veckan, men det blev mindre och mindre desto närmare målet jag kom. Jag märkte att jag blev mätt och belåten av den kost jag åt. Suget efter sött var som bortblåst. Jag ändrade kosten för att kunna gå ner i vikt, men efterhand märkte jag många andra hälsofördelar. Min Crohns blev dramatiskt bättre även att jag åt tvärtemot vad läkarna hade sagt. Värken i kroppen, svampinfektioner och hudproblem försvann. Jag blev mer och mer noga med vad jag stoppade i mig.

Jag har inte gjort något för att snabba på viktnedgången. Jag har ätit riktig mat och aldrig gått hungrig. I mas 2013 hade jag kommit ner till normalvikt. Det var en underbar känsla. Fast jag var tvungen att jobba med min självbild. I mitt huvud var jag fortfarande stor. Jag tittade på gamla bilder på mig själv och jämförde mina mått. Då blev det så tydligt vilken förändring jag genomgått. Jag tänkte också tillbaka på hur jag mådde och skillnaden är astronomisk! Jag har mer och mer börjat vänja mig vid mitt nya jag. Efter att jag nått normalvikt gick jag ner ytterligare några kilo, men nu är jag nöjd! Att vara kraftigt överviktig tär på självkänslan. Ju större jag blev desto sämre kände jag mig. Jag ska inte sticka under stol med att det känns mycket bättre nu på många olika sätt. Att må bra och få ny energi gör att jag känner mig som en helt annan människa. Helt plötsligt är det inte affärernas sortiment av kläder i stora storlekar som avgör vad jag kan köpa. Jag har alltid älskat att shoppa kläder, men innan fanns det inte särskilt mycket som passade. Hittar jag ett snyggt plagg nu vet jag att jag kan ha det. Det är en lyxig känsla! Tyvärr inte särskilt bra för ekonomin. Det har blivit några garderobsbyten, men det är ett angenämt problem. Numera använder jag knappt min bil. Jag går eller cyklar till jobbet. Jag använder enbart bilen när jag ska storhandla eller åka långt. Mycket pengar har sparats in som inte längre läggs på bensin.

Idag är mitt liv helt olikt mitt tidigare sätt att leva. Allt socker ät ute i ur mitt liv. Suget styr inte längre mitt liv. Jag började först med GI och gick sedan över till LCHF. I början var det lite klurigt, men jag plöjde genom böcker och bloggar för att komma över all kunskap om hur det fungerade. Ju bättre jag mådde, desto mer intresserad blev jag. Jag gjorde ständigt små förändringar för att jag skulle må ännu bättre. Skräpmaten är helt borta, och jag vill helst ha så lite E-nummer som möjligt. Så långt det är möjligt köper jag ekologiska och rena varor. Snabba kolhydrater äter jag inte över huvud taget. Maten ska vara så naturlig och oprocessad som möjligt. Efter ett tag upptäckte jag att det egentligen inte var särskilt svårt. Jag tog bara bort det jag numera inte äter (till exempel pasta, potatis och vetemjöl) och ersatte det med grönsaker. Till en början trodde jag att det skulle bli väldigt dyrt, men faktum är att jag ligger på samma matkostnad. Numera är det mycket jag inte köper, exempelvis godis, kakor och annat onödigt skräp. Eftersom jag nu har nått min målvikt äter jag ibland frukt och rotsaker, men då efter säsong.

entraningsbloggochlitetill, Cecilia Stålhandske

Att vara fysiskt aktiv är numera ett normaltillstånd för mig. Hade någon sagt det till mig för två år sedan hade jag skrattat och trott att de varit galna. Nu gillar jag att röra på mig, och känner mig rastlös när det går för länge mellan träningspassen. Motionen har verkligen hjälpt till att förändra mitt liv. Jag började träna i april i samband med att jag lade om kosten. Då var det verkligen inte tal om någon hård träning. Jag hade inte rört på mig på flera år, men var fast besluten om att promenera varje dag. Det gick sakta i början och jag fick otroligt jobbiga skovskav, ja skav överallt. Till och med på låren. Fast jag tänkte att jag inte skulle ge mig, och oavsett väder gick jag ut och gick. Jag förbjöd mig själv att ta bilen till jobbet. Det gick snabbare och snabbare och jag mådde bättre och bättre. I juni 2012 tyckte jag att konditionen hade förbättrats en hel del och funderade på om jag inte skulle prova att springa. Jag började med att springa i nedförsbackar. Därefter utökade jag så det blev mer och mer jogg. I augusti klarade jag att springa 2,5 kilometer utan att gå eller stanna. För mig var detta jättestort. Jag har alltid hatat att springa och trodde att folk som gillade det egentligen ljög. Nästa mål blev att klara av att springa fem kilometer och dit kom jag också. Jag har sprungit milen, men det var lite långt tyckte jag. Jag hade aldrig trott att jag frivilligt skulle ge mig ut i spåret i ösregn. Men jag började njuta av det. Folk trodde nog att jag hade blivit galen. Jag som alltid svor om det snöade, var kallt eller regnade. Jag har kombinerat joggingen med PWs och jag har hela tiden mätt och tagit tid på mina rundor med appen Endomondo. Det har gjort att även när det har känts trögt har jag kunnat se mina framsteg. Det blir tydligt när man tittar på hur det har gått tidigare.

Min hud har faktiskt hängt med ganska bra. Det tror jag kan bero på att jag hela tiden har motionerat. Det enda stället där jag verkligen störde mig på hängande hud var armarna. Då kom jag på att jag kunde prova att träna på gym. Jag har aldrig varit intresserad av gym och sagt att det inte var min grej. Eftersom jag jobbar på sjukhuset fick jag möjlighet att köpa ett årskort på personalgymmet ”Nervpressen”. De första gångerna kände jag mig helt bortkommen och förvirrad. Men folk där var snälla och hjälpte till och visade hur mycket fungerade. Jag körde på och märkte att det faktiskt gav resultat. Huden på armarna blev mindre hängiga. Dessutom märkte jag att jag faktiskt gillar gym! Man mår ju så himla bra när kroppen blir starkare. Nu tränar jag där tre gånger i veckan. Jag går promenader nästan varje dag och försöker få in en löprunda i veckan. Kommunen har även sponsrat sin anställda med gratis simhallskort så jag simmar två gånger i veckan innan jobbet. Jag gillar verkligen simningen. Att simma innan jobbet ger mig en riktigt bra start på dagen och jag kommer till jobbet full av energi. Jag brukar även passa på att simma när jag är med mina grabbar i simhallen.  Det blir inte lika mycket springande just nu på grund av biverkningar av en medicin som jag snart hoppas att jag kan sluta med. Det blir en del motion, men jag gör det för att jag mår så bra av det. Innan tyckte jag att jag inte hade tid att motionera. Men nu inser jag att man sparar tid. Jag blir mycket mera effektiv inom flera områden och får mycket mer gjort. Jag har en helt annan energi nu och grabbarna har fått en ny mamma.

I början fick jag ibland tvinga mig själv till träning, men nu vill jag inte vara utan den. Nu tränar jag för att må bra och hålla vikten. Jag är inte speciellt snabb eller stark. Men det går framåt. Inför framtiden skulle jag vilja utveckla min träning på gymmet och effektivisera den. Det är väl där jag står nu. Jag har börjat koncentrera mig på träning av olika muskelgrupper vid mina träningstillfällen och tycker att jag märker resultat. Jag vill se hur långt jag kan komma. Men samtidigt vill jag inte att träningen ska bli en stressfaktor. Jag tränar för att må bra och så ska det förbli. Jag vill inte känna skuld för att något träningspass inte blir av. Men jag ser helst att de blir gjord. Men säger kroppen ifrån så tar jag det lugnt ett tag.

Tidigare följde jag med mina barn på olika aktiviteter, men deltog aldrig själv. I december 2012 deltog jag i min första föräldramatch i fotboll. Det var något som tidigare var helt otänkbart. Barnen blev överlyckliga, och sa att de var stolta över mig. Bara det var värt det. Sedan dess har det blivit fler föräldramatcher, och nu ser jag det som en självklarhet att vara delaktig. Det hade jag inte ens kunnat drömma om tidigare. Nu kan jag inte tänka mig ett liv utan träning.
Om jag någon gång inte känner för att träna brukar jag tänka på hur bra det känns efteråt. Jag vet vilken positiv inverkan det har på mitt välmående. Ofta är det så att de dagar jag känner mig trött eller sur är de dagar jag mest behöver träna. Jag mår mycket bättre efteråt när det bra humöret och energin kommer tillbaka. Skulle jag vara sjuk, riktigt stressad eller slutkörd kan jag tillfälligt hoppa över träningen. Men det får inte bli någon vana, för jag vet hur gott träningen gör mig.

entraningsbloggochlitetill, Cecilia StålhandskeOm jag någon gång känner sug efter något som jag inte borde äta tänker jag på om det är värt det. Hittills har jag inte svarat ja på den frågan. Det finns inte en chokladkaka eller tårta i världen som skulle göra det värt att gå tillbaka till mitt gamla liv. Jag mår fantastiskt bra och har ingen önskan om att må dåligt igen. Jag har faktiskt inte provat att äta det som fick mig att må dåligt sedan jag tog kontroll över mitt liv i april 2012. Jag ser ingen anledning att testa. Förmodligen och tyvärr skulle jag tycka att godis och sådant var jättegott, men det är inte värt det. Det är sådan befrielse att inte ha sug efter sött eller ohälsosam mat. Jag saknar inget. För mig har det blivit viktigt att inte belöna mig själv med något ätbart. Förut var alla speciella tillfällen förknippat med något att äta. Jag har hittat andra sätt för att belöna mig själv: en promenad genom ett vackert landskap, en film. Mysiga tillfällen behöver inte förknippas med något att äta.

Jag har fått så många positiva reaktioner. Folk har uppmärksammat min förändring och det har kommit många komplimanger. Framför allt från personer som inte har sett mig på länge. Jag upplever att många har stöttat och peppat mig. Jag känner att jag har haft ett stort stöd från familj, vänner och arbetskamrater. En del har inte hälsat för att de inte känt igen mig. I början var många kritiska till mitt val av kost, LCHF. Många sa att det aldrig kunde vara hälsosamt och att det omöjligt kunde fungera när jag åt fullfeta produkter. Många har blivit provocerade av att jag inte äter godis eller bakverk. Jag har blivit förvånad över hur mycket mitt kostval kan provocera. Jag är inte den som försöker tvinga på andra min kosthållning, men när folk har frågat har jag förklarat. Jag har dock märkt att flera har blivit intresserade när de har sett att det faktiskt har gett resultat. Jag är dessutom glad att jag under hela tiden har haft koll på mina värden och de har bara blivit bättre och bättre. Idag är de riktigt bra. Det känns ju också skönt att kunna berätta om. Min livsstilsförändring har påverkat min tillvaro på alla sätt. Jag är piggare, gladare och har en helt annan energi. Tidigare kopplade jag inte ihop min ständiga trötthet med övervikten. Jag såg snarare mig själv som en person som gillade att ta det lugnt, och att det var en bra egenskap. Men det var ju för att jag inte orkade vara aktiv.

Vilka är dina tre bästa tips till dem som vill göra en livsstilsförändring?

  • Inse att det bara är du som kan göra något åt det. Det finns ingen annan än du som kan förändra ditt liv. Var inte ett offer och tyck synd om dig själv. Det är du som måste ta steget. Ingen annan gör det åt dig.
  • Läs på! Det är bra att veta varför kroppen fungerar som den gör. Det är mycket lättare att köra på med sin plan om man vet vad man gör.
  • Föreställ dig en bild av hur du vill att det ska bli. Ha hela tiden bilden i huvudet. Steg för steg kommer du att närma dig din mentala bild. Det kan kännas som en otroligt lång väg tid, men betar du av lite i taget kommer du sakta men säkert närmare ditt mål. Jag blev själv förvånad och kom längre än vad jag trodde var möjligt. Ta kort, mät dig, prova gamla kläder. Då ser du vilka framsteg du har gjort.

Vilka är dina tre bästa tips till dem som vill börja träna och hålla motionen vid liv?

  • Gå inte ut för hårt! Det har jag gjort tidigare och då har jag kört järnet och sedan gett upp. Den här gången började jag med väldigt lätt träning och ökade därefter långsamt. Det kanske inte går så snabbt, men man gör hela tiden förbättringar. Vips har det blivit en vana som man inte vill vara utan.
  • Ha tålamod! Det är inte rimligt att gå från ingen träning till att helt plötsligt i en fullkomlig atlet. Är man bara envis utvecklas man hela tiden.
  • Jämför dig inte med andra! I början led jag i motionsspåret för att alla bara svischade om mig. Fast jag var ju inte på samma ställe som dem. Jag hade ju precis börjat mitt mot en bättre hälsa. Vi har inte samma kropp och förutsättningar. Jag har hela tiden tävlat mot mig själv. Att slå sig själv är den bästa känslan.
Annonser

8 thoughts on “Veckans inspirationskälla: Louise

  1. Åh vad glad jag blir att läsa om Louises resa! Fina Louise. Varje gång jag ser dig så förundras jag över kämparglöden o viljan. Så starkt jobbat. 🙂 När jag ser dig så blir jag så glad för din skull. Du är verkligen en inspiration. Stor kram ❤️

  2. Du är bara såååå cool och ett sånt härligt bevis på vad som är viktigt för hälsa: bra mat och rörelse. Själv lider jag av att jag har ett sånt sug efter socker, i synnerhet på eftermiddagarna. Jag försökte sluta, men efter tre dagar mådde jag jättedåligt. Sen är jag omgiven av vitt bröd hela tiden, och jag måste hitta nåt alternativ . Ditt knäckte var helt fantastiskt gott, det borde jag prova. Jag vet att jag måste bestämma mig, och kanske trappa ner istället för att sluta tvärt? Kram från Ylva

    • Tack snälla! Så rörd jag blir av era goa kommentarer! ♥Vilka värmande ord!

      Ylva: För min del fungerade riktigt bra att ta bort alla källor med snabba kolhydrater på en gång för att få bukt med sötsuget snabbt. Men alla är ju olika och för dig kanske det fungerar att trappa ner. Säg till om du vill ha receptet på fröknäcket! 🙂
      Många kramar till er! ♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s