Gamla lögner är så svåra att radera

Jag har inga lyckliga kärlekshistorier att berätta. Ändå tänker jag ofta på kärlek. Och ensamhet. Jag tänker på kärlek som svaret på allt. Jag brukade ha en mur som ingen fick komma innanför. Jag var för feg för att bli kär så där på riktigt. På det där sättet som gör att man släpper spärrar och river murar. Som gör att man kliver ur skal och slutar dra gränser. Jag hade alltid en spärr, en mur och en gräns. Och mitt hjärta var gjort av sköraste glas.

Jag känner mig som en levande människa. Nu alltså. Förr brukade jag måla naglarna med fräsiga färger och smörja kroppen med olja med svag doft av kokos. Det var inte så att jag gjorde det för någon. Jag gjorde det mest för att bli redo. För att sortera undan ursäkter och undanflykter jag bar omkring på. Möjligen för att jag fick för mig att något plötsligt skulle hända. Om han som var tänkt för mig skulle få för sig att kyssa mig helt oväntat. Då skulle det bli mycket enklare om jag faktiskt luktade gott. Man kan tycka att det var lite märkligt att förbereda utsidan för att komma till insidan. Som om jag trodde att min utsida skulle vara vackrare än min insida. Så var det inte. Men det var en enkel väg att gå. Det var att börja någonstans och jag tror att jag såg det som att det var bättre att börja någonstans än att inte börja alls. För det där som fanns inombords visste jag inte hur jag skulle förhålla mig till. Det kändes mest främmande. Lite jobbigt, lite tungt. Och så ofantligt långt borta.

Jag tror att jag tidigare blev lite jättestressad över det här med att se människor släppa ensamhet och tomhet och få ihop livet på ett sätt jag aldrig riktigt lyckats med. Jag var nöjd med tillvaron, men någonstans inom mig drevs jag av känslan att vilja leva ihop med någon. Fast jag ville inte leva med någon för att leva med någon. Jag ville leva med honom som var tänkt för mig. Och det var nog det som gjorde mig lite jättestressad. För jag visste ju inte om han som är tänkt för mig orkade vänta. Han kanske nöjde sig med någon annan, bara för att jag behövde så förbannat mycket tid. Jag brukade önska att jag var en sådan person som ville slå på något när livet var jobbigt. Sanningen är den att jag inte är i närheten av att vara en sådan person. Jag är mer en sådan som kryper ihop i fosterställning och aldrig tycks få slut på tårar.

Jag är en levande människa, och det är klart att jag hoppas att andra människor ser på mig på det sättet. Levande. Passionerad. Stark. Sanningen är att jag också är ganska tankspridd av mig. Ibland lite nervös och blyg. Livet är ju så kort, och allt jag tar mig tid att göra spelar stor roll. Jag är bra på att stanna upp och reflektera över mina känslor. Jag ser mig själv, sätter mig själv i perspektiv. Jag tycker om mig själv. Jag är självständig. Däremot har jag inte alltid varit så bra på det där med känslor för andra människor. Framför allt för att jag har varit rädd för kärlek. Kanske är jag det fortfarande. Precis som att jag är rädd för ormar, bruna bönor, rå kyckling och celluliter. Jag har varit väldigt rädd för att bli lämnad, och det har ställt till det mycket för mig. För jag vet att jag i livet har gått miste om onödigt vackra saker och passionerade möten och fjärilar i magen och handsvett. Om så bara för en väldigt kort stund. För att jag är rädd. Rädd för det där stora och ömtåliga hålet innanför revbenen. Jag har aktat mig för kärlek så himla länge.

Och så slutade jag att akta mig för kärleken. Lät den komma. Fylldes av känslan och förstod vad alla dessa människor menade när de sa att man inte har levt förrän man har upplevt riktig kärlek. Jag förstod att man får en annan känsla i livet när man träffar den som är rätt och att man bara vet. Jag brukade tro att alla dessa människor hade fel. Nu vet jag bättre, och det går inte att bli dum igen. Ändå är jag rädd. För kärlek. För att bli lämnad. Om och om och om igen. Kanske är min bild av kärlek lite naiv, rentav lite barnslig. För jag tror att kärlek ska vara på det sättet att om man känner alldeles jättemycket för någon kommer resten lösa sig längs vägen. Så kanske det inte är.

Jag vet ju fortfarande inte om han som är tänkt för mig orkar vänta. Jag antar att jag återigen behöver tid, ganska mycket tid. Skillnaden är kanske att jag ser på kärlek på annat sätt. Den är lite mindre skrämmande, även om den samtidigt skrämmer mig. För jag har fortfarande inte några lyckliga kärlekshistorier att berätta. Jag vet att det finns lyckliga kärlekshistorier att berätta. Det vet jag, men gamla lögner är så svåra att radera.

Annonser

4 thoughts on “Gamla lögner är så svåra att radera

  1. Jag tror att det finns en rätt person för dig därute! Han finns. Och han kommer vänta på dig, Kärleken övervinner allt vet du. Det är sant!

    • Han finns. Visst gör han det 🙂 Ibland önskar jag bara att han inte var så svår att hitta, men jag vet också att det finns mening med att gå igenom dessa märkliga relationer för att jag behöver lära mig något. Kanske är läxan att välja bättre män. Men jag tror också att kärleken övervinner allt!

  2. Ärligt skrivet och spot on formulerat!
    Jag har levt med mitt livs kärlek i 5 år men de första 12-18 månderna släppte jag inte i honom ända in.
    Den där jävla rädslan alltså, den hindrar och förstör

    • Den där rädslan är svår och väldigt, väldigt dum att ägna sig åt. Det tar tid att släppa in människor, men jag tror också att om de är rätt människor kommer de att stå kvar även fast man skevar lite ibland. De som inte är rätt avviker på vägen. Men även om man är rädd behöver man givetvis släppa garden och släppa in människor där i de innersta rummen. Annars kommer man ingenstans. Risken för att bli sårad finns alltid, det är ju så med livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s