Varför får jag inte tro att jag är någon?

Ibland får jag lite så där på omväg höra att någon tycker någonting om mig. Det är egentligen inte något jag lägger särskilt stor vikt vid numera, men det fanns en tid när jag tyckte att det var jobbigt. Att någon tyckte någonting om mig alltså. Det hade givetvis med min dåliga självkänsla att göra. För mig var det viktigt att vara omtyckt. Ni vet; underbar och älskad av alla. Hemska tanke om någon ogillade mig. Hemska tanke om jag gjorde något som gav någon anledning att tycka något negativt. Hemska tanke att sticka ut. Haters, det vill man inte ha.

Idag vet jag att alla människor inte kan tycka om mig och det är inte heller något jag strävar efter. För mig är det snarare eftersträvansvärt att vara en bra människa på så många sätt jag kan. Det är jag givetvis inte alltid, men jag strävar efter det. Det är så klart inte säkert att alla människor uppfattar mig på det sätt jag önskar, men det fina är ju att jag kan välja vilka människor jag lägger min energi på. Jag ser nämligen ingen anledning till att försöka rättfärdiga mig själv som person gentemot människor som ogillar mig. Ibland kanske helt utan anledning. En del människor ogillar givetvis mig för att jag är jag, men jag brukar oftast tänka att det egentligen inte har med mig att göra. Saken är den att jag upplever att människor ofta irriterar sig, stör sig eller rentav ogillar en person för att hen har något man själv saknar. Det är ju lite så vi tenderar att fungera vi människor. Sätter man sig själv perspektiv kan man säkerligen komma underfund med vilken egenskap man själv önskar att man kunde utveckla lite mer och varför man provoceras av någon. Från mitt eget perspektiv kan jag också se att de människor jag känner negativt inför då och då ofta har någon av de egenskaper jag inte gillar hos mig själv. Det blir därmed enklare att ogilla en person med liknande brister som jag har snarare än att fokusera på att utveckla mina egna brister och skavanker. Tack gode Gud är ingen människa perfekt och den som strävar efter att själv vara perfekt och fullkomlig kommer alltid att hitta fel och brister hos så väl sig själv som hos andra människor. Det är ett tämligen tröttsamt arbete.

Att sticka ut då. Det är också något jag tänker på, ganska ofta faktiskt. Varför är vi så rädda för att sticka ut? Jag tänker ofta på vad det är som gör att vissa människor är så förbannat rädda för att gå sin egen väg och på vad det är som gör att många, många människor fogar sig och anstränger sig för att passa in i massan. Jag vill inte vara en sådan person. Jag vill inte foga mig och ställa mig i något led bara för att jag ska vara mindre obekväm. Jag vill inte anpassa mig bara för att uppfattas som mindre irriterande och störande i en del människors ögon. Det vore ju att förminska mig själv. Att jag inte vill förminska mig själv innebär inte att jag tror att jag är bättre än någon annan. Naturligtvis drabbas jag då och då av den där förbannade jantelagsängslan som verkar finnas hos gemene man. Oftast struntar jag i den. Men ibland, drabbas jag av känslan att jag inte borde Instagramma alldeles för mycket eller skriva blogg eller checka in när jag tränar. Eller för all del ens kliva ur sängen på morgonen. Det vore mycket smidigare av mig att inte göra något av ovanstående eftersom det skulle innebära att jag inte behövde vara lika hårdhudad eller då och då behöva ställas inför situationer där jag behöver rättfärdiga mig som person eller mitt sätt att leva inför människor som inte gillar det jag gör.

Men saken är den att jag tror att jag är någon, och jag tycker att alla människor borde tycka att de är någon. För det ska inte vara något negativt att tro att man är någon eller att man duger som man är. För jag är bäst på att vara jag. Precis som att du är bäst på att vara du. För det finns ingen annan som är lika bra på att vara jag och således ingen annan som är bäst på att vara du. Vi blir inte annorlunda förrän man jämför sig med andra och att jämföra sig med andra är världens mest onödigaste sak. Typ. För vi kommer aldrig, aldrig att bli precis som någon annan människa. Dessutom skulle det vara lika tråkigt som onödigt att vara precis som någon annan. Inspireras av det som du tycker om hos andra människor. Det där andra, det kan man bara strunta i och låta dem hållas med. Jag kommer aldrig att träffa en människa som uppskattar alla mina egenskaper. Precis som att du aldrig kommer att träffa en människa som uppskattar alla dina egenskaper. Vi kommer aldrig att tycka om alla människor som kommer i vår väg, men vi kan däremot sträva efter att behandla andra människor med respekt. Det tycker jag är det viktigaste av allt.

entraningsbloggochlitetill, Cecilia Stålhandske

Och till mina haters, puss på er! 😉

Annonser

One thought on “Varför får jag inte tro att jag är någon?

  1. Jag tycker det är jättebra att sticka ut, att våga visa vem man är. Jag gillar verkligen dig för det du skriver i din blogg och dom som reagerar är nog dom med låg självkänsla eller är avundssjuka. Jag har själv låg självkänsla och mindre bra självbild och jämför mig hela tiden med andra, även med dig! Man gör sig bara en otjänst genom att jämföra sig med andra, men om man är fast i det är det svårt att ändra på det. Dock är inget omöjligt!

    Kram från en som gillar dig,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s