Veckans inspirationskälla: Emelie

Den här veckan har jag äran att lyfta en riktig eldsjäl. En kvinna som brinner för att hjälpa andra människor på ett sätt som är helt beundransvärt. Veckans inspirationskälla heter Emelie Kanter och jag kom i kontakt med henne första gången under våren genom ett Mary Kay-konvent jag deltog i. Emelie engagerar sig i ett barnhem i Ghana och jag blev fullständigt hänförd över hennes engagemang, och frågade helt enkelt henne om hon inte dela med sig av sin historia i motivationsserien Människor som inspirerar. Det ville hon! Något jag är oerhört tacksam över.

Det finns oerhört mycket lidande i världen. Vi i Sverige har det så bra. Vi har det så fruktansvärt bra att vi knappt kan ta till oss vilken misär andra människor lever i. Vi har det så bra att vi ibland inte kan förstå att vi lever på samma jordklot som människor som har helt andra förutsättningar än vad vi har. Vi lever på samma jordklot men klyftorna mellan oss och människor i andra delar av detta jordklot är gigantiska. Därför tycker jag att Emelies historia är viktigt att lyfta fram. Jag tycker att satsningar som Great Andoh är viktiga att synliggöra. Förhoppningen är att du ska bli både inspirerad av Emelies drivkraft att kliva utanför sitt privilegierade liv för att göra skillnad, men också att bli inspirerad och motiverad att faktiskt hjälpa dessa människor som inte har de förutsättningar som du i livet.

Veckans inspirationskälla hos Cecilia StålhandskeMitt namn är Emelie Kanter och jag är 25 år i år. Jag är uppvuxen i en handlarfamilj som driver en ICA-butik. Mamma, pappa och mina tre äldre systrar. ICA Effkå livs betyder mycket för oss och vi är alla tre systrar uppvuxna i butiken. 2006 tog jag studenten och ville då ut och se världen. Jag jobbade hemma i butiken för att få ihop pengar, reste, kom hem och jobbade och därefter reste jag igen. Jag hann med Asien och Australien. Med ett privilegierat liv ville jag göra något annat, jag reste därför som volontär till Ghana för att arbeta på ett barnhem i oktober 2008.  Jag blev placerad på ett barnhem där personalen mobbade ut mig för att jag motsatte mig deras metoder. Man slog och tryckte ner barnen. Detta blev en oerhört jobbig tid, jag vantrivdes och det var oerhört tufft att se hur personalen arbetade och hur de behandlade barnen. Jag blev efter en tid förflyttad och bytte placering tre gånger. Tyvärr hade jag oerhört svårt och hantera de ställen jag hamnade på. Aga är stort i Ghana och det vanligaste var att man slog barnen i huvudet och på rumporna med påkar. Det blev ofta infekterade sår och det var svårt och se på nära håll. Jag motsatte mig detta på varje ställe och blev därför illa behandlad av personalen.

Under tiden i Ghana bodde jag i en värdfamilj där mamman i familjen sålde ris på marknaden på helgerna. Jag följde med henne och där träffade jag Jacques som flytt till Ghana från Elfenbenskusten och levt på gatan och på barnhem under hela sin barndom. Jacques var när vi träffades 22 år och vad som varit hans stora kall var att hela tiden ta hand om andra barn på gatan. Han och några av hans vänner samlade ihop barnen på marknaden när denna var slut och kvällen närmade sig. Detta för att förhindra att de föll offer för människohandel och prostitution. De hade fått låna en ödelagd öppen cementbyggnad på nätterna och där samlade de barnen mot kvällen och såg till att de kunde sova tryggt om nätterna. Detta hade utvecklats till att det var ett antal barn som var under Jacques beskydd och han tog nu hand om dessa 130 barn. Han hade tre jobb och försörjde barnen och tog hand om dem. Han kallade verksamheten för Great Andoh.

Veckans inspirationskälla hos Cecilia Stålhandske

Jacques

Jacques köpte ris av min värdmamma och jag berättade för honom om min situation och han tog med mig till Great Andoh. Hade ni varit där så hade ni förstått. Det var total misär, barnen sov direkt på jordgolvet, det fanns inget rent vatten, nästan ingen mat alls. Många av barnen var undernärda, uttorkade och sjuka. Men det fanns kärlek, engagemang och glädje. Det var en helt fantastisk känsla när jag kom dit. Man kramade barnen, lekte med dem och pratade med dem. Hela jag kände att här vill jag hjälpa till. Här kan jag verkligen göra skillnad. Även om barnen var glada såg jag också hur sjuka de var. Det fanns ingen hjälp att få heller för ingen av barnen var hälsoregistrerade och utan hälsoregistrering får du ingen vård i Ghana.

En hälsoregistrering för ett barn i Ghana kostar 75 kronor och gäller i tre år. Totalt var det då 130 barn. Jag skulle snart åka hem och pengarna hade tagit slut. Vid det här tillfället ringde jag hem till mina systrar och berättade om situationen och att jag verkligen ville vara kvar och hjälpa Jacques med Great Andoh. Mina fantastiska systrar satte genast igång att via facebook samla in pengar och vi fick in så pass mycket att vi kunde hälsoregistrera alla barnen.

En hälsoregistrering var inte bara möjlighet till hälsovård för barnen. Det innebar också en registrering och en ID-handling. För första gången fanns barnen i ett officiellt register. Det blev också en omtumlande process för barnen att det nu blev påtagligt att de inte vet när och var de är födda. Många vet inte sin bakgrund. Det var många nätter med gråt, tröstande och långa samtal. Men barnen kom stärkta ur detta och den lyckan och stoltheten de utstrålade när de fick sina ID-handlingar är svår att beskriva. Barnen gick i flera veckor och visade sina ID-kort. Vi hade mycket discon, med dörrvakt och barnen skulle visa legitimation. Detta var något oerhört viktig för barnens självkänsla och utveckling och jag vet att barnen växte under dessa dagar även om det var tufft på många sätt för dem.

Jag åkte sedan hem för att jobba och få ihop pengar för att kunna åka tillbaka till Ghana och hjälpa till på Great Andoh. När jag kom tillbaka förstod jag och Jacques att barnens största dröm var att få gå i skolan. Vi bestämde oss för att vi skulle uppfylla deras dröm.  Genom utbildning kan vi ge de här barnen en framtid och möjligheten att påverka sin egen och Ghanas framtid.  Vi fick möjligheten att hyra mark och där byggde vi en egen skola själva, vi och barnen. Det var en tuff resa men vi klarade det. Great Andoh är som en stor familj. Vi hjälptes alla åt och när skolan var färdig var vi oerhört stolta. Barnen var stolta. I juni 2010 var vi klara. Nu följde en tid som var spännande men också tuff. Barnen kunde nu gå i skolan men det var osäkert att hyra marken vi var på. Ständigt hotades vi med att bli bortkörda. De höjde hyran hela tiden och vi insåg att här kan vi inte vara kvar länge till. Samtidigt var det oerhört viktigt för oss att skolan inte var en ”barnhemsskola”. Barnens utbildning skulle ha samma värde som andra skolor. Därför såg vi till att skolan registrerades av myndigheterna. Det var ingen enkel process och vi fick höra från myndigheterna att det inte var någon idé och att det var omöjligt. Vi trotsade dem, åkte runt i landet för att träffa rätt myndighetspersoner och med mycket vilja och mycket jobb lyckades vi få skolan godkänd.

Skolan var registrerad och vi kämpade med hyresvärden av marken. Vi kände snart att det här var ohållbart. Vi behövde hitta vår egen mark för att kunna vara trygga för att kunna bedriva verksamheten långsiktigt men också för att barnen skulle känna att de hade ett hem och att de var trygga. Vi hittade vår egen mark och lyckades tack vare bidrag och engagemang från privatpersoner och företag hemma i Sverige köpa vår egen mark.  BRA Bygg i Göteborg bistod med en byggledare på plats, en arkitekt ritade skolan och barnens hem. Många andra som bistod med bidrag och engagemang för att vår dröm skulle bli verklighet.

Veckans inspirationskälla hos Cecilia StålhandskeI april i år blev skolan klar. Barnen har flyttat in i sitt nya hem. Det är en alldeles särskild känsla att se hur barnen förändrats och hur de utvecklas varje dag.  När jag tänker tillbaka, tittar på barnen och känner igen skratten, men tänker att så mycket som har förändrats. Vilka otroliga resultat vi har uppnått – med väldigt lite medel, men väldigt mycket vilja. När jag först träffade barnen och innan vi somnade frågade dem vad de ville bli när de blev stora, kunde de inte svara. De kunde inte tänka så långt. De var så fokuserade på hur de skulle överleva morgondagen. De vågade inte drömma och de vågade inte tro på framtiden. Idag kan jag ligga utanför deras rum och höra hur de pratar om att de ska bli snickare, frisör, hantverkare, sjuksköterska, läkare, advokat, popstjärna, kock, veterinär. Då känner jag mig extra lycklig. Det är ju precis så det ska vara att vara barn. Rätten till en framtid och rätten till att få vara barn.  Vi har uppnått så mycket och det är en ständig och tuff vardag att dels rodda verksamheten men också att få in bidrag för att vi ska kunna trygga barnens framtid. Great Andoh är beroende av människors bidrag och engagemang och som privatperson eller företag kan du bidra direkt till verksamheten genom att sätta in valfritt belopp på bankgiro: 396-0929. Du kan också bli månadsgivare och då är du med och tryggar barnens framtid genom att vara med och finansiera den dagliga driften. Du går då in på vår hemsida och där står hur du går tillväga. Klicka här så kommer du vidare till hemsidan och fliken stöd oss. Du följer mig och barnen genom månadsbrev, Facebook och på Instagram. Jag är så tacksam för all hjälp jag kan få och jag hoppas att du är med och följer mig och barnen. Jag vet att med mycket vilja, kärlek och mål kan man uppnå sina drömmar. Det är en tuff match många gånger men jag tror på framtiden en av de saker som motiverar mig är den inspiration jag får av barnen varje dag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s