Veckans inspirationskälla: Kalle

Ibland möter jag människor som jag inspireras av på studs. Människor jag inte vid det första mötet har någon som helst relation till, men som har något särskilt som gör att jag får den där inspirationskänslan. Veckan inspirationskälla, Kalle, är en sådan människa, och jag minns hur jag fascinerat lyssnade på honom när han berättade om sin karriär första gången vi träffades. Kalle är bara 24 år men har redan sex stycken SM-medaljer och har tävlat i 12 länder. Han har kämparglöden, viljan och drivkraften som gör att en människa aldrig ger upp. Något jag imponeras av.

Veckans inspirationskälla hos Cecilia Stålhandske

Veckans inspirationskälla: Kalle Svensson

Jag heter Kalle Svensson och har växt upp i ett samhälle som heter Kristdala. Där har det alltid funnits ett starkt motorintresse och därför föll det sig ganska naturligt för mig att börja med motorcross. När jag var fyra år fick jag min första crosscykel. Allting började där hemma på gräsmattan. Där körde jag runt, runt och allting var en lek. När jag var 12 år tog jag motorcrosslicens i 85cc och började delta på lokala tävlingar. Året efter, när jag var 13 år, började jag söka sponsorer eftersom jag verkligen ville satsa på mitt intresse. Cross är en kostsam sport och mina föräldrar gjorde vad de kunde för att jag och min bror skulle få hålla på med vårt intresse, men jag ville satsa mer på sporten. Min pappa hjälpte mig med vad jag kunde säga när jag tog kontakt med potentiella sponsorer, och jag ringde helt enkelt runt till olika företag och stammade mig nervöst fram. Faktum är att det gick väldigt bra för mig, och flertalet företag nappade på min idé. De tyckte att det var roligt med en ung kille som satsade. Tre av dessa sponsorer har jag haft kvar under alla år, alltså snart 13 år. Det känns jättehäftigt.

Det har varit viktigt för mig att ha en relation med de sponsorer jag har och har haft genom åren, och för att visa min tacksamhet har jag under åren skrivit brev och tackkort till dem för att tala om hur det har gått för mig. Ibland besöker jag också mina sponsorer för att visa intresse och hade för en tid sedan ett samtal med en av killarna då vi pratade om hur han mindes den där unga pojken som verkligen brann för något och som vågade ta för sig. För killen som brann för sitt intresse och verkligen drömde om att få köra cross var den hjälpen ovärderlig. Det betydde mycket för mig att jag kunde köpa bra crossgrejer och därmed satsa lite mer på sporten. Det kan givetvis bli ansträngt för föräldrar vars barn har ett dyrt intresse, och för mig blev hjälpen utifrån en möjlighet att hålla på med det jag ville. Jag tror att mina sponsorer har tyckt att det har varit roligt att få följa mina framgångar lite mer på nära håll genom mina brev och genom tidningarna som också har uppmärksammat mina framgångar. Från min sida har det genom åren varit ett målmedvetet sätt att skapa goda relationer, och all hjälp utifrån har varit viktigt för att kunna nå framgång. Det låter fint, men sanningen är att utan allt det stöd och den hjälp jag har fått hade det inte kunnat bli samma sak. Det är ju så i alla sporter; stöd, hjälp och pepp från andra människor är värdefullt.

Om jag ser tillbaka på åren som har gått började det med motorcross med en del fina resultat, men det var när jag började med enduro som det började gå riktigt bra. Under 2006 körde jag min första säsong i ungdoms-SM och slutade som trea. Året därpå vann jag ungdoms-SM och var också den första att vinna samtliga deltävlingar. 2008 tog jag steget till junior-SM där jag tog guld, men 2009 skulle SM-säsongen avgöras på sista deltävlingen där jag förlorade guldet med fyra sekunder. Vilken besvikelse! Efter två år som junior bestämde jag mig för att gå vidare till senior-SM. Det blev en väldigt blandad säsong, men vid årets slut hamnade jag på tredje plats i klassen efter VM-förarna Joakim Ljunggren och Björne Carlsson, och det kände jag mig väldigt nöjd över. Vi var även i Mexico med juniorlandslaget och tog ett silver. 2011 blev min andra seniorsäsong och jag blev totalt trea i hela SM. Vi var även i Finland med juniorlandslaget och tog ytterligare en silvermedalj.

Veckans inspirationskälla hos Cecilia StålhandskeVeckans inspirationskälla hos Cecilia StålhandskeSäsongen 2012 skulle jag köra SM och hela junior-VM för ett italienskt VM-team. Allting började kanon och jag vann första SM-deltävlingen och de två första deltävlingarna i JVM i Sydamerika gick lysande med topp tio-placeringar.  I maj 2012 hände det som inte fick hända. Jag vurpade under en träning på Vimmerby crossbana och kraschade svårt. Min vänstra hand fick många frakturer, och jag slog också i huvudet väldigt hårt. Jag har inget minne kvar från olyckan. När man röntgade på sjukhuset visade det sig att flera ben i hand och arm hade gått sönder och flyttat på sig, och båtbenet var av. Läkarna fick steloperera handen.

Veckans inspirationskälla hos Cecilia StålhandskeEfter två och en halv månad med gips fick jag börja lära mig att röra fingrarna igen och försöka böja handleden. I början förstod jag inte hur allvarligt det var, och jag försökte nog förtränga det och intalade mig att allt skulle bli bra igen. Det var en väldig tung period. Jag kände mig nedstämd och kunde inte sova särskilt bra på nätterna eftersom jag hade fruktansvärt ont. Humöret gick verkligen upp och ner. Det kändes verkligen piss att en vurpa kunde förstöra hela ens dröm. Det var aldrig någon tvekan om att jag skulle fortsätta köra motorcykel, men det har krävts mycket fysisk och mental träning för att komma framåt. Efter sex månader testade jag att köra igen, men det gick i ärlighetens namn sådär. Jag var väldigt svag i handen och kunde inte få till ett riktigt bra grepp. Jag kunde inte köra så mycket som jag ville eftersom jag hade ont. Det har nog varit något av det svåraste i den här processen; att vilja komma tillbaka men att handen har gjort så ont. Jag har behövt att ha tålamod och vänta in läkningsprocessen. Något som inte alltid är enkelt. Den här säsongen har dock handen och därmed greppet blivit bättre, och jag känner att jag utvecklas. Undan för undan blir handen bättre. Efter många månader har det återigen börjat likna något och nu drygt ett år senare har jag kört hem en silvermedalj i SM.

Att bli skadad har dock gjort mig starkare, och jag har lärt mig att man klarar mer än vad man tror. Jag har fått annat perspektiv på livet på något sätt och jag tror att jag uppskattar saker utanför sporten och livet i sig lite mer. Själva glädjen i träningen har också blivit större. Jag uppskattar verkligen vad jag har möjlighet att hålla på med, och vet idag att det är ingen självklarhet att få köra cross. Jag uppskattar sporten och träningsglädjen i den. Särskilt efter att jag under förra sommaren själv inte kunde köra utan fick stå vid sidan av och kolla på andra som körde tävlingar. Men jag tror att jag kan ta mig tillbaka där jag befann mig innan skadan, och för att göra det har jag fått träna väldigt fokuserat.

Veckans inspirationskälla hos Cecilia StålhandskeJag har alltid varit en sportig kille och sysslat med andra sporter än motorsport, och träningen får mig att koppla bort saker runt omkring mig och får mig att slappna av. Jag har alltid haft vinnarskalle och en drivkraft att vinna, men jag tror också att det är viktigt att man kan plocka fram jävlaranamma och kämparglöd. Då kommer man väldigt långt. Framför allt behöver man tro på sig själv. Om det går tungt i träningen kan jag ibland tänka på personer som sagt något dumt eller som jag verkligen vill vinna över, då använder jag energin på rätt sätt och brukar bli mer taggad. För att bli bättre och för att utvecklas mer började jag hösten 2011 att träna styrketräning, inriktad mot enduro, tillsammans med Jonas Andersson. Jag har alltid hållit igång och haft det ganska lätt för mig, men insåg under den här perioden att för att komma upp högt, måste man träna hårt. Jonas hjälpte mig mycket med den mentala biten och att bli mer målinriktad. Det är något jag tror många faller på, att man inte riktigt litar på sig själv. Jonas hade alltid en plan med träningen, och jag litade på hans omdöme och upplägg. Jonas gav mig verktyg till att bli mer lugn och sansad, och hur viktigt det är att hålla fokus på målet. Det har hjälpt mig att få bättre självförtroende och det har verkligen hjälpt mig efter skadan.

Efter skadan har jag fokuserat mycket på att bli uthållig, jag har åkt skidor och sprungit mycket. Det viktiga för mig har varit att hålla i med träningen, att inte ge upp när det tar emot och se till att vara bra grundtränad. Det är ju så att vissa perioder kör man inte så jämnt, och då är det viktiga att fokusera på rätt sätt. Jag har inte riktigt haft den där känslan när det går riktigt bra på ett mer jämnt sätt som innan skadan eftersom jag inte har kunnat köra lika mycket som tidigare. Handen behöver fortfarande bli bättre, jag behöver få tillbaka styrkan. Just nu är det körandet som fattas för att jag ska kunna hålla mer jämn nivå, men med tiden ser jag till att ta mig tillbaka på banan. Här är den mentala biten återigen viktig. Jag tränar mentalt genom att visualisera framgångarna men också genom att lyssna på peppande skivor och sådant. Det hjälper mig att hålla fokus på vad som är viktigt för mig, både i träningen men också i vardagen. Jag vet att jag kan, det handlar bara om att ha tålamod. När jag var yngre hade jag inte särskilt bra tålamod. Då ville jag att det skulle hända grejer med en gång i träningen. Nu kör jag på mer tålmodigt och låter utvecklingen ta tid. Det ger resultat eftersom jag märker att det hela tiden går bättre och bättre. Nu är jag i bra form, och det känns som att jag har lite mer tur i åkningen och de tävlingar jag deltar i slutar oftast väl. Men det är ju så, tränar man bra blir resultatet oftast bra. Det är tur att man blir mer mogen med åren.

Veckans inspirationskälla hos Cecilia StålhandskeTill den som vill satsa på sin träning tror jag att det är viktigt att ha realistiska mål. Sätter man upp för stort slutmål och inte delar upp det i delmål blir vägen till slutmålet för lång. Det tar sådan tid innan man når sitt mål, och då det är lätt att bli besviken och ge upp för tidigt. Jag tror att det är viktigt att ha mer konkreta mål att sträva mot. Att bli bra på något handlar väldigt mycket om att inte ge upp. Den mentala biten är också viktig. Att föreställa sig en bild av hur det kommer att bli när man når sitt mål. Den bilden behöver man ha i huvudet när man tränar, och så småningom kommer utveckling och framgång. Det är ingen som tycker att det är roligt att träna och satsa hårt varje dag. Det kommer att komma tråkiga dagar, men det blir bättre när det kommer bättre dagar. Jag tror att det är viktigt att hålla i och hålla ut. Att inte ge upp när det tar emot utan att hålla fokus på det man vill uppnå med sin träning och sin sport.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s