Veckans inspirationskälla: Monabritt

Den här veckan är det sista veckan för motivationsserien Människor som inspirerar. Det har varit oerhört roligt att få lyfta alla dessa personligheter och deras liv. Från den feedback jag har fått verkar det också ha varit uppskattat att läsa om berättelser som skiljer sig lite från varandra. Det är något jag tar med mig till nästa omgång. Ett stort tack till er som deltagit som veckans inspirationskälla under hösten. Ni är fantastiska.

Den här veckans inspirationskälla heter Monabritt och en kvinna jag har funnit mycket stöd under de senaste åren. Jag kallar henne för min prattant men faktum är att hon arbetar som friskvårdsterapeut på Alterna i Vimmerby. En plats där man landar i lugnet bara man kliver innanför dörrarna. Jag tycker att det är ofantligt roligt att få avsluta med Mona-Britts livshistoria som är mycket inspirerande.

Veckans inspirationskälla hos Cecilia Stålhandske

Veckans inspirationskälla: Monabritt Arkstedt

”Jag är densamma som jag alltid hat varit, en bonnjänta från Småland”, så sa Astrid Lindgren, och det stämmer på mig också. Jag heter Monabritt och är 67 år. gift med min själsfrände och livskamrat Sten sedan många år. Jag är både farmar och mormor till fyra tjejer som är mellan sju och 17 år, och jag har tre vuxna barn från mitt första äktenskap. Redan här stöter jag på problem; ska jag skriva tre barn eller två?

Så här är det: en novemberdag 1988 förändrades mitt liv totalt. Det upptäcktes då att mitt yngsta barn Jennie, 14 år gammal hade cancer, och sommaren 1990 lämnade hon sin sjuka kropp efter 20 månaders kamp. Men visst har jag tre barn, hon är ju med mig varje dag fast i en annan dimension. Det var ju bara den sjuka kroppen vi begravde på Hultsfreds kyrkogård. Jag minns att jag någon av de första dagarna efter cancerbeskedet sa: Hur det här än går kommer livet aldrig bli detsamma igen.

Här börjar min berättelse: sommaren 1990. Mitt liv fylldes nu med existentiella frågor; vad är det för mening med livet? Vad händer efter döden? Jag läste Elisabeth Kubler Ross alla böcker om döden. Hennes ord: ”Det finns ingen död, döden är nyckeln till livets port” skrev jag på lappar och satte upp vid sängen, på skåpdörren över diskbänken och så vidare. Jag använde mig av naturen som läkande kraft, jag promenerade och cyklade. Någonstans i den här röran började det klarna.

Jag separerade, sålde huset, flyttade in i egen lägenhet, tog körkort, träffade min nya man. I februari 1992 flyttade jag till Nacka utanför Stockholm. Så här i backspegeln förstår jag hur viktigt det steget var för att kunna komma vidare. Att bryta gamla mönster, släppa jobb, vänner, invanda miljöer och hoppa ut i det okända. Jag fick en nystart. Nu fyllde jag dagarna med att lära mig hitta. Jag stoppade kartan i ryggsäcken och tog bussen in till den stora staden eller cyklade ut på småvägar i Saltsjö-Boo där jag bodde. Här blev det havet som fick läka mig, och jag tillbringade många timmar med att bara sitta och ”glo” på vågorna – det oändliga. Vågornas ljud, solglittret, klipporna.

Det var samtidigt ett sökande i mitt inre. Vad skulle jag göra med mitt liv? Mina barn hade flyttat hemifrån, min livsgärning som mamma var avslutad. Ingen yrkesutbildning hade jag. Jag hade jobbat som dagmamma och affärsbiträde. Mitt hjärta och min nyfikenhet ledde mig till många kurser, workshops och butiker inom personlig och andlig utveckling. Det blev flera kurser på Axelsons Gymnastiska Institut. Först lärde jag mig energimassage och därefter utbildade jag mig under fyra år till Rosenterapeut. Det började med att jag tog några Rosenbehandlingar själv, blev nyfiken på denna mjuka beröringsform som förlöste nedstoppade känslor och smärta i min kropp. Det blev många tårar och och till sist kom livet ifatt mig. Det hade rullat på lite för fort i några år, så nu var det dags att ta time out.

Ordet ”utmattningsdepression” hade inte uppfunnits på den här tiden, men så var det. Jag var trött, jag hade ont i kroppen, högt blocktryck, panikångest. Allt var en enda röra. Vi började nu prata om att lämna storstaden och flytta tillbaka till våra rötter i Småland, och i februari 1996 flyttade vi till Vimmerby. Samma år fick jag mitt första barnbarn, jag blev farmor och det var en av händelserna som fick mig att börja må bra igen. Det var så stort. Förra gången hade döden besökt mig, men nu var det livet som vände åter. Så gott det var att få hålla detta lilla underverk i famnen.

Nu etablerade jag mig som egen företagare i friskvårdsbranschen. Jag jobbade hemifrån de första åren, men 1999 var vi flera terapeuter som gick samman och skapade Alterna Hälsoteam på Storgatan och där jobbar jag fortfarande. Det har blivit många fortbildningskurser genom åren, och det senaste är olika meditationsverktyg. Just nu leder jag två meditationsgrupper, förutom enskilda kroppsbehandlingar och samtal. Jag har också engagerat mig i att bygga broar mellan den traditionella vården och våra alternativa behandlingar. Min förhoppning är att dörrarna ska öppna sig och att samarbetet ska öka mellan oss ”häxor” och vården. Det har blivit många spännande möten under åren, och även om det inte gett några stora resultat har vi åtminstone sått lite frön som får ligga och gro.

Jag är så tacksam för att jag får möjlighet att dela med mig av min livserfarenhet och kunskap till andra människor. När jag får vara med på mina klienters livresor och se hur de ”reser sig” ur svåra situationer och med nya insikter går vidare i livet – då känner jag stor glädje. Det ger mig hopp om en bättre värld, för mitt motto är att

”Vi måste själva vara den förändring vi vill se i världen”

Det är viktigt för mig att i det personliga och andliga utvecklingsarbetet också kunna leva här och nu i ett vanligt vardagsliv med fötterna på jorden. Ett av mina ”jordnings-intressen” är att på sommaren odla mina egna grönsaker och få lite skit under naglarna. Kanske beroende på min barndom som bonddotter.

Veckans inspirationskälla hos Cecilia Stålhandske

Livet blev aldrig detsamma igen. Det här var min livsväg, mina utmaningar Det är i uppförsbackarna, när vi får ta i lite för att komma vidare, som vi utvecklas. Det är det som gäller, både för kropp och själ. Vi har mycket mer kraft, mod och överlevnadsinstinkt inom oss än vad vi tror. Hade någon sagt till mig för 25 år sedan att min älskade unge skulle dö hade jag sagt: det går inte, jag klarar det inte. Jag lägger mig ner och bara dör. Men jag dog inte. Jag överlevde och jag mår väldigt bra.

Veckans inspirationskälla hos Cecilia Stålhandske

Och tack för att du läste min livshistoria!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s