Här sitter jag och tar mig själv på allvar

Ännu en helg har passerat när jag har tagit det lugnt och fint. Jag har sovit länge på morgonen, umgåtts, tränat och ätit god middag. Det är vad jag behöver just nu och jag märker att min vanliga energi är på väg tillbaka, lite mer för varje vecka som går. Det är två ynka veckor kvar till jullov och jag känner själv hur mycket bättre jag är på att hålla mig på banan. Jämfört med förra året, jämfört med tidigare år.

Hösten brukar vara en tid när jag blir låg och introvert. Liksom alldeles mörk i sinnet. Den mörka tiden på året har alltid framkallat någon svärta i mig. De allra tyngsta perioderna jag har haft i mitt liv har inträffat på hösten. Efter jul brukar det vända. Det blir en nystart, en omstart. Fast innan dess: nattsvart och totalt jävla mörker. Jag vill påstå att den här hösten har varit den bästa hösten någonsin. Jag vet, det låter lite tvetydigt med tanke på att jag har gjort slut med min kille och flyttat isär efter att precis ha flyttat ihop och inte mått särskilt bra över hela den oväntade röran. Men faktum är att jag har varit alldeles jättebra på att hålla huvudet över ytan. Jag har inte stängt in mig, jag har inte mått allmänt skitdåligt. Det har varit känslomässiga berg- och dalbanor och det har varit riktigt hjärtkrossande stundtals, men det har ändå varit en höst när jag mått bättre än någon tidigare höst i mitt liv.

Jag tror att jag tidigare har varit litet rädd för hösten. Rädslan inför att ”hamna där igen” har varit så stark att det är precis vad som har skett. Jag har lagt ner så mycket energi på att vara rädd för det jag är rädd för att det som jag har varit rädd för har inträffat. För det var klippt det enda jag tänkte på. Och som ni vet; det vi tänker är vad vi får. Den här hösten har jag gjort allting lite annorlunda. Det kanske rentav har varit lite av ett medvetet experiment med mitt eget välmående. Med minnet färskt från förra hösten och hur allting brakade samman fanns en vilja och en kraft att medvetet arbeta för att inte falla isär. Att hålla huvudet över ytan och att vinna slaget om mitt välmående. Jag har till exempel slutat att bry mig om att en del människor tillbringar mycket av sin tid på att tänka på hur jag lever mitt liv. Att inte ideligen lägga ner kraft på att rättfärdiga mig själv. Det har gjort stor skillnad. Jag har till exempel också sett till att må bra. Så enkelt det låter va? Men jag vet inte om jag så där på riktigt någonsin har fokuserat på att må mitt bästa jag någon tidigare höst. Någon tanke har jag skänkt till mitt välmående det har jag, men det mörka och destruktiva har nog tagit överhand. Jag vet inte om jag såg hösten som en befriande gnällorgie där jag slapp ta ansvar för mitt eget liv. Kanske var det egentligen bara något slags trygghetsknarkande jag höll på med. En trygghetszon där jag slapp ifrågasätta mig själv och min vardag. Mår en allmänt skitdåligt behöver en ju inte utforska varken sig själv eller sina drömmar. För vem orkar vara passionerad, levande och kreativ när man mår som sämst? Inte jag i alla fall. Det var ju förstås bara ett sätt att distrahera mig från känslor och behov som låg där inom mig och pyste och puttrade och jäste.

Så den här hösten bestämde jag mig för att göra tvärtom. Tvärtom som i att ta mig själv på allvar och se till att göra val som baserades på vad jag ville. Jag fick liksom en sådan lust att sätta ner foten och ta mig själv på fullaste, fullaste allvar. Fullständigt osårbar eller fullständigt sårbar med inget mer att förlora. Kanske kommer lusten att säga ifrån när man utsätts för oförrätt, jag vet inte. Men lusten att säga ifrån var väldigt stark. Inte halvdant och snällt, utan att få säga:

Nu räcker det. Ta dig i röven. Du behöver aldrig mer prata med mig.

Allt detta med känslan av att ta sats långt nerifrån tårna. Osorterat och uttrycksfullt. Att säga först och tänka sen.

Det var liksom ett behov jag hade som jag inte riktigt tagit på allvar tidigare. Jag är stark och självständig. Ganska hård och tuff i många lägen, men jag har nog haft lite svårt för att så där på riktigt säga ifrån. Kanske för att jag också är så väldans snäll. Vill inte såra. Vill inte göra illa. Fast det har också med den där självkänslan att göra; att vara rädd för det som kan hända när man riktigt säger ifrån. Så det fick jag minsann jobba lite med. För att vara den som har makten över sitt eget liv är något jag tycker att vi ska ta på allvar. Det är ju viktiga grejer det där. Att ta makt över det egna livet och ta ansvar för sig själv.

Visst finns den känslan hos dig också? Lusten att säga ifrån så där på riktigt? Det är banne mig dags att du gör det då. Att säga ifrån behöver inte innebära att vi drar igång för full kraft och gormas oss hesa. Det handlar ju mer om att göra upp med livet tycker jag. Att sätta ner foten innan känslorna inom oss exploderar i vredesutbrott och okontrollerat raseri. Det handlar om att uttrycka vad man vill, det man känner är rätt och det man känner är fel. Det handlar om att ta sig själv på allvar. Det handlar om att skapa ett liv där du mår bra och har roligt. Ett liv där du säger ja till det du vill ha och nej till det du inte vill ha. Det är givetvis en ständig utmaning och en ständig resa; att våga vara ärlig mot sig själv och känna efter. Fast jag anser att det är högst intimt förknippat med att ta sig själv på allvar eller inte.

Jag vet inte om det är lite osvenskt att ta sig själv på allvar och säga ifrån så där fullständigt från botten av hjärtat. Det är ju många människor som gör så väldans mycket för att inte sticka ut. För den som säger ifrån och tar vad den vill ha kan uppfattas som obekväm och obehaglig. Men vet ni? Jag tror att man kan sätta ner fötter och dra gränser och se till att bevara sig själv på ett ytterst ödmjukt sätt. Det går att säga ifrån och börja välja sitt eget liv utan att för den sakens skull trampa människor på tårna. Jag tror att faran ligger i att vi inte säger ifrån och lägger saker på hög inom oss och slutligen blossar alla dessa nej som blev till ja upp med full kraft och kommer ut som gormande och skrikande. Det kommer alltid att finnas människor som lägger tid på att jonglera med din vilja och liksom sparka boll med dina åsikter. Det bästa vi kan göra är att ta så mycket ansvar att vi säger ifrån med värdighet och resonans.

Och det har jag blivit bättre på den här hösten. Att säga ifrån. Att sätta gränsen. Att bevara mig själv. För mig är det en vinst på så många sätt. Det är inte bara en vinst utan också ett bevis på hur långt jag har kommit i min utveckling och vad mitt medvetna experiment har lett till. Det kan ju kännas som att man leker lite med elden när man vågar experimentera med sitt välmående men om man inte är nöjd med det som har varit finns det ju ingen anledning till att inte våga prova någonting nytt. Jag visste ju med facit i hand vad jag fick om jag fortsatte trygghetsknarka för att jag var rädd för det okända. Det var ju inte vad jag ville ha, egentligen. Nu står jag här med nytt facit i hand. Ett facit som säger att förändring inte är farligt, att det okända inte är mer skrämmande än vad man gör det till och att jag mår bättre genom att ta mitt eget välmående på allra största allvar. I slutändan är det värt att kliva utanför den där trygga bubblan där man egentligen inte är nöjd och glad och lycklig även om det finns dagar när man hellre låter hyenor kalasa på inälvorna än att genomgå jobbiga strider. Men det är värt det, för att winners never quit och jag, jag är en vinnare.

entraningsbloggochlitetill, Cecilia Stålhandske

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s