Ett bokslut på 2013

På något sätt känns det som att jag alltid säger att året som har gått varit det bästa året. Men tro mig, det har inte alltid varit så. Jag drar mig till minnes att jag några år tidigare inte resonerade så och ansåg att året som gått varit ett tungt år. Så kanske det var, men jag tror också att jag på senare år har blivit bättre på att se ljusglimtar i tillvaron och faktiskt uppskatta det liv jag lever. Det är väl synd att säga att jag alltid har varit positiv och bra på att se saker från den ljusa sidan. En gång i tiden var jag nog ganska cynisk och negativ och kanske, kanske också lite bitter.

2013. Vilket fantastiskt år. Det bästa året, helt klart. Jag har upplevt både med- och motgångar. Jag har växt som människa på så ofantligt många sätt. Den största bedriften är givetvis min självkänsla och arbetet med insidan. Jag lovade mig själv inför 2013 att jag skulle börja från insidan den här gången, istället för att jaga kortsiktiga quick fixes med utsidan som då rakt inte skulle göra mig lyckligare eller mer tillfreds med livet. Så här i efterhand kan jag inte förstå hur jag orkade gå omkring och tycka illa om mig själv. Jag kan inte förstå hur jag orkade vara så bräcklig och osäker och bry mig om vad andra människor tyckte om mig. Det fina med förändring och utveckling är att när man väl når en gräns och tar sig över på andra sidan går det inte att bli dum igen. Jag bär med mig erfarenheter i min livsryggsäck som gör att jag har förståelse för mig själv och andra människor. I ryggräcken har jag också verktyg och hjälpmedel för att inte hamna där igen. I ett destruktivt beteende. Jag är säker på att jag får plocka fram dessa verktyg då och då under resans gång.

Nå väl. Jag började året med ett löfte till mig själv: att hitta ett sätt att träna, äta och leva som är hållbart och långsiktigt. Att sluta jaga snabba lösningar och istället satsa tålmodigt på att arbeta med realistiska målsättningar och mer konkret bestämma mig för vad jag ville, varför jag ville det och hur jag skulle gå tillväga. Att sitta på sofflocket och önska sig saker är det enklaste som finns, att utforma en målsättning och agera är något mer krävande.

Jag började året med Helena som coach och hon var ett ofantligt stöd på resan. Träningen har varit min källa till glädje under många år, men skillnaden det här året är att jag har tränat med glädje, tålamod och hållbarhet. Jag har inte jagat resultat eller pressat tider. Istället har jag varit lekfull och provat mycket nytt. Låtit någon annan bestämma och tagit råd. Det har inte funnits stress och press i träningen. Varken i löpningen eller i styrketräningen. Jag har byggt en starkare kropp, och framför allt en kropp jag trivs att bo i. En kropp jag uppskattar och tycker om. Jag ger min kropp kärlek på ett sätt jag aldrig tidigare gjort, och givetvis har självkänslan delaktighet även där. Vi är ett team, kroppen och jag. Till skillnad från förr, när det var jag mot kroppen. Min kropp är inte en perfekt kropp utan brister och skavanker, men det är inte heller vad jag strävar efter. Den perfekta kroppen är inte i fokus för mig. Vad som snarare är i fokus är glädjen och energin i träningen, mitt välmående och min hälsa, balansen i tillvaron; att må bra. Att leva mitt liv på mitt sätt och som den bästa versionen av mig själv.

Något jag är ytterst tacksam för att jag lärt mig under året är att jobba just med målsättningar och planering för att undvika kortsiktiga resultat. Det har hjälpt mig med motivationen när det har känts tungt, för jag har på något sätt vetat vart det är jag ska. Att ha en målbild och realistisk målsättning har gjort att jag under året inte en enda gång har fallit så där galet pladask och fått börja om från början. För om jag har hamnat off road och liksom kört lite dikeskörning visste jag hela tiden vart jag skulle. Inte ens under hösten när jag liksom gick omkring i ett vakuum, grät mig själv till sömns i flera månader och inte alls fattade vad som hände med den där kärleken föll jag pladask. Jag höll mig på banan, jag tränade och jag såg till att må bra för min egen skull. Det är så stort. Det är ett framsteg för henne som har historia av att lägga sig under täcket och aldrig tycks få slut på tårar.

Ja, den där kärleken ja. Kanske vore det fel att inte säga något om all den kärlek jag fick uppleva under året. För året började sannerligen med en himlastormande förälskelse som slutade med en kallsup. Trots att jag är sårad kan jag också känna tacksamhet över kärleken jag kände, för jag var så förbannat rädd för kärleken. Jag vet att man aldrig kan få en försäkran om att relationer slutar väl. Inga relationer kommer ju med en försäkran. Det finns aldrig något sätt att i förväg få veta om en människa kommer att såra och göra illa. Allting handlar om tillit och att våga möta sina rädslor. Och hur det än ha slutat med Musslan är jag tacksam över att jag faktiskt vågade ha tillit och möta mina rädslor inför kärleken. Det gjorde att jag växte som människa och att jag kunde förstå mig själv. Det tvingade mig att ta tag i gamla hjärnspöken och känslomässiga begränsningar. Önskvärt är givetvis att jag hade sluppit att bli sviken igen, men oavsett har jag kommit längre i mig själv och jag tillhör den skara människor som tror att möten med människor handlar om att lära sig något om livet. Visst har jag lärt mig något om kärlek 2013. Jag vill inte uppleva det igen. Jag vill ha läxan lärd och såren läkta, men visst har jag lärt mig något. Är jag rädd för kärlek igen? Jag vet inte. Allt jag vet är att jag behöver tid att slicka mina sår för att våga lita på en annan människa igen. Det handlar enbart om mig och hur jag väljer att se på livet. Jag kan stänga in mig och klippt låta bli att leva livet. Eller så kan jag gå vidare och våga tro att kärlek är det finaste som finns. Jag väljer att gå vidare. Jag väljer att vara sårbar. Igen och igen och igen. För kärlek är det finaste som finns.

Jag har alltid varit försjust i uttrycket ”the best is yet to come” av den enkla anledningen att det vittnar om att vad som än har varit och vem man än har varit finns det alltid möjlighet att göra bättre, att bli bättre. Det är lite av en skön känsla tycker jag. The best is yet to come. Livet är underligt. Det är det verkligen, men nu är jag redo för att släppa det fantastiska och omvälvande 2013 bakom mig och se efter vad 2014 gömmer i sitt skägg. Jag brukar ju alltid sammanfatta året med massa bilder, men vet ni? Jag struntar i det i år. Jag vill istället avsluta med den bild jag vill ska symbolisera 2014: att glänsa. Att glänsa i mörkret. För du är fantastisk och du har en inre glöd. Glöm.Aldrig.Det. Var aldrig, aldrig rädd för att låta din inre stjärna och din inre glöd lysa starkare och starkare. Det är vad jag vill att 2014 ska handla om: att glänsa.

20131231-143353.jpg

Så kära ni, låt oss inte tänka så mycket på vad vi ska göra utan låt oss istället göra det. Låt oss ha ett 2014 där vi lever det liv vi vill leva, som de människor vi vill vara. Låt oss inte bry oss om vad som gick fel, vilka misstag och fuckups vi gjorde 2013. Låt oss istället gå vidare och titta framåt i den stora framrutan istället för den lilla backspegeln. Låt oss ta risker och våga vara oss själva, oavsett vad andra tycker. Vi har ju bara det här livet, och låt oss därför göra det allra bästa av det. Gott nytt år kära ni!

Annonser

3 thoughts on “Ett bokslut på 2013

  1. Ping: Ett bokslut på 2014 | En träningsblogg och lite till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s