Min nyårsafton 2013

Man blir ju frisk ganska fort när man väl blir frisk. Så att säga. Och gott nytt år! Jag hoppas att ni hade en förträffligt fin nyårsafton där i stugorna. Själv mådde jag betydligt (betydligt!) bättre igår men inte tillräckligt bra för att gå på något nyårsgalej. Men hey, jag mådde så mycket bättre och kände mig väldigt (väldigt!) glad över det.

Att sitta helt ensam på självaste nyårsafton känns ju givetvis lite tragiskt. Det får en ju ändå medge. Eller ja, det handlar väl egentligen om samhällets syn på hur en lyckad afton ser ut och bilden av en singeltjej på 29 år i pyjamasbyxor framför teven stämmer väl inte riktigt med den bilden. Fast jag behövde inte sitta helt ensam på självaste nyårsafton och känna mig tragisk för min vän Jennifer bjöd hem mig på finfin nyårsmiddag på kvällen innan hon for vidare till nyårsfest och firande natten lång. Är inte det riktig tjejkärlek och en sjuhelsikes fin vän så säg! Och det var så ofantligt skönt att få ta en dusch och sminka sig lite fint och ta på sig en klänning. Det var ju bara jag och Jennifer som skulle se mig i nyårsklänningen men det kändes ändå viktigt att komma ur mjukisbyxorna och faktiskt anstränga sig för att ha ett par fina timmar under nyårskvällen. Jennifer bjöd på oxfilé, rotfrukter i ugn och rödvinssås som smakade himmelskt. Till dessert: pannacotta med fläderinlagda hallon. To.Die.For. Tolvslaget tillbringade jag dock ensam hemma och tittade på fyrverkerier på balkongen. Först tänkte jag att jag skulle passa på att gråta lite där i min ensamhet, men sedan kändes det som att jag inte hade något att gråta för. Jag hade, trots allt, en väldigt fin nyårsafton och det finns människor som hade det mycket, mycket sämre än vad jag hade det. Det där med att finna glädje i det lilla, det är inte dumt det.

20140101-161009.jpg

20140101-160924.jpg

20140101-160935.jpg

entraningsbloggochlitetill, Cecilia Stålhandske

Bilden föreställer mig och mina två vapendragare Sandy & Jennifer.

Som tack för att Jennifer bjöd mig på middag och för att hon är en sådan fantastisk vän som jag älskar gav jag henne kärlek tillbaka: en tavla med 2014s viktigaste budskap: att glänsa. ”Don’t let anybody ever dull your sparkle.”

Som jag inledde: man blir ju frisk ganska fort när man väl blir frisk. Idag mår jag bra. Bra som i snart på banan igen. Magen är inte i uppror, jag måste inte lägga mig ner och vila en gång i timmen och jag känner hunger. What a feeling! Dagen har varit lugn och rofylld men i morgon är jag minsann redo att gå till gymmet för att klämma lite på vikterna igen. Fördelen med magsjuka är att systemet slås ut för en stund och därefter fungerar kroppen ganska bra igen. Jag misstänker starkt att jag behöver komma igång med vanliga mat- och träningsrutiner för att kroppen ska hitta tillbaka till sitt naturliga mood och i morgon börjar jag lite lätt. Det ska bli väldigt skönt att få andas lite gymdoft igen. Framför allt ska det bli väldigt skönt att komma igång med känslan ”jag tar vid där jag slutade” istället för ”jag måste börja om från början”. Jag vet inte om jag någonsin har känt så vid starten av det nya året. Det är en mycket uppfriskande känsla ska jag säga er.

Jag anar dock att gymmet de närmaste veckorna kommer att vara ganska tjockt på folk. Eller vad tror ni? Fram till mars brukar det vara ovanligt mycket människor som ska igång med sina nyårslöften och därefter lättar trycket lite igen. Nyårslöften ja, har ni sådana? Jag har inget, och i morgon tänkte jag berätta varför. Dessutom tänkte jag blicka framåt mot året och berätta lite om vad jag tänker att jag ska försöka uträtta de kommande 364 dagarna. Stay tuned.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s