Räddaren i nöden del I

När min självkänsla var som lägst kunde jag få för mig att andra människor inte mådde dåligt. Jag kunde få för mig att jag var den enda som levde med starkt självförakt. Jag gömde det så väl, men fy vad jag tyckte illa om mig själv. Jag fick för mig att jag var den enda som gick omkring och trodde jag var en bluff. Jag gjorde allt för att slipa på fasaden för att inte bli avslöjad. För jag trodde inte att jag dög som jag var och strävade alltid efter att bli någon annan. Jag visste att jag kände på det sättet, men jag förstod inte då att dessa känslor grundade sig i låg självkänsla.

Idag vet jag att det sättet att se på sig själv leder till en mycket nedåtgående spiral i välmåendet och att man djupdyker ner i de mörkaste hål. Idag vet jag också att alla dagar i livet inte är fantastiska för någon människa. Långt ifrån. En del dagar vill jag ju ingenting. Orkar ingenting. Känslan av att gå tillbaka i tiden kan komma smygandes. Jag kan få för mig att jag borde vältra mig i alkohol. Dricka mig bortom vett och sans. Den känsla försvinner ganska omgående. Det är inte hon jag vill vara. Jag vill inte hamna i den där destruktiva dimman av lögner och svek. Jag vill inte fly. Jag vill möta mig själv, min ångest och mina rädslor. Jag vill förstå varför jag tvivlar. För jag tror att vi kan lära oss att se att resan är målet, och jag tror att vi kan loosen up tillsammans.

Jag vet att det där med att tycka om sig själv, stå upp för sig själv och lyssna på sig själv inte alltid är ett enkelt arbete. Jag ser unga flickor och pojkar i skolan som presterar och presterar men som inte tycker särskilt bra om sin person. Jag ser också vuxna människor i min omgivning som kämpar med precis samma självförakt och jag brukade kämpa med. Människor som inte tycker sig vara värda att leva sitt bästa liv som sitt bästa jag. Jag ser att låg självkänsla finns hos många, och blir ofta nedslagen av hur många människor det är som faktiskt inte kan uppskatta hur bra de är som människor. Som inte kan se att de duger oavsett vad de presterar. Därför har jag bestämt mig för att publicera ett antal inlägg som jag kallar för ”Räddaren i nöden.” Tillsammans utgör de en serie om självkänsla. Om att tycka illa om sig själv, om djupa sår i själen. Inläggen handlar om hur jag såg på mig själv innan jag bestämde mig för att förändra min livsstil och den attityd jag hade gentemot mig själv. Inläggen handlar också om hur värt jag anser att det är att jag tagit tag i min låga självkänsla och det förakt jag kände mot mig själv. Det handlar om hur arbetet med min självkänsla och min insida har förändrat mitt liv.

Varför? För att det vi tycker om oss själva är det viktigaste som finns. För att den relation du har med dig själv är den viktigaste relationen du har att vårda. För att jag vet att det kräver arbete att få god självkänsla. Det är ofantligt enkelt att tro att självkänsla och egenkärlek är något man arbetar med under tid, men så enkelt är det inte. Att känna kärlek till sig själv och se till att bevara en god självkänsla är ett arbete som ständigt pågår. Det är en resa med början men som helt saknar slut. För när man slutar se sig själv och uppskatta sig själv kommer de negativa tankebanorna snabbt tillbaka. Det krävs medvetande och beslutsamhet att inte låta ett negativt synsätt ta över. Att träna den inre konditionen får vi hålla på med for life. Men du kompis, det är värt det. Jag lovar.

Jag brukade känna mig så väldigt ensam. Så liten. Så rädd. Så väldigt bortkommen. Ensamhet. Det är en känsla som skaver. En känsla jag brukade fly ifrån. Det är en speciell känsla att vara omringad av människor med insidor lika vackra som sommaren och ändå känna sig ensam. Ensamhet blir påtaglig på ett helt annat sätt när man känner sig ensam fastän man vet att man egentligen inte är det. Mina hjärnspöken sa alltid att ensamhet var priset jag fick betala för frihet. Det var ett pris jag fick betala för att aldrig nöja mig, för att aldrig släppa ner garden och riva murar. Det fanns en tid när jag hade svårt att vara ensam. Jag sysselsatte mig med annat. Med andra. Jag satsade mina kort på att vara prestationsprinsessa. Blev fartbind. För hon som presterade behövde inte stanna upp och känna efter. Hon rullade inte ut yogamattan och mötte sig själv. Hon vågade inte möta ånger, skuld och skam. Hon skapade istället förkärlek för detaljerade långtidsplaner och gjorde ordning av kaos. Kontrollerade impulssignaler. Planerade livet och väntade. Väntade på något, på någon som skulle komma med räddning och förlåtelse. Hon hade ingen aning om vad väntan innebar. Väntan på vadå? Kärlek? Lycka? Meningen med livet? Jag vet inte.

För mig var ensamhet och ångest ett sätt att leva. Ett sätt att tillhöra något. För jag trodde att den som kände på samma sätt inför ensamheten skulle förstå. Vi ensamma, sökande själar skulle förstå varandra. Liksom byta menande blickar och förstå allt det där som gnagde sönder insidan. Allt självförakt. En yta, en välslipad och kontrollerad utsida. Inombords; kall som is. Osäker. Rädd för att bli avslöjad. Förruttnad av hat. Att ta ett kliv tillbaka och finna mig själv krävde alltför mycket smärta. Hur skulle jag orka ändra livsstil, rutiner och metoder? Så enkelt att stanna inne. Ensam i ensamheten. Så ofantligt hemskt naturligt. Men att känna självhat och osäkerhet är tröttsamt. Precis som att det är förgörande att tro att bakom varje hörn finns en räddning. En riddare på vit häst. Att tro att allting löser sig utan att själv behöva känna efter och agera är som att lägga pussel utan pusselbitar.

Och en dag för några år sedan vaknade jag med panik i bröstet och insåg att jag inte behövde må dåligt. Att det var jag som la pusslet utan pusselbitar. Att jag själv skapade en känsla av utanförskap och ensamhet. Jag insåg att jag såg på mig själv som sist i lyckoledet, som om jag inte förtjänade att tycka om mig själv. Det var som ett klubbslag i ansiktet. Inte ville jag att livet skulle kännas oändligt tröttsamt. Nej. Nej, jag ville att livet skulle vara roligt. Jag ville vara ärligt glad och stark och modig. För livet handlar inte om att stå ut. Det var dags att sluta med alla destruktiva lögner för att slippa se sanningen. Mina ögon hade öppnats och frågorna dunkade i mitt huvud: vad håller jag på med? Hur hamnade jag här? Det var en vändpunkt. En chans till förändring. Och jag minns det som igår. Jag minns hur jag såg mig själv i spegel och sa till mig själv: ta chansen! Ta den!  Ta den! Någonstans inom dig finns en spricka. En spricka i muren som jag så länge hade lagt sten för sten på. Jag skulle ägna min tid åt att hitta den. För jag ville inte vara kall som is och hjärtlös.

Annonser

5 thoughts on “Räddaren i nöden del I

  1. Ping: Räddaren i nöden del II | En träningsblogg och lite till

  2. Ping: Räddaren i nöden del III | En träningsblogg och lite till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s