Mens alltså, vilken livets grej.

Åh, jag gillar det här med mens. Fascinerad kanske är rätt ord. Efter att ha varit utan mens i så ofantligt många år är jag nästan som besatt vid den kvinnliga cykeln. Jag längtar varje månad och blir glad varje gång den kommer. Det är ett tecken på att jag fungerar som jag ska och jag hoppas innerligt att jag någon gång ska kunna bli mamma. Jag blir också ledsen, besviken och riktigt uppgiven om mensen inte kommer men lyckligtvis har jag bara behövt bli det en enda månad sedan mensen kom tillbaka i juni förra året. Och jag minns det så väl, vilken lyckans dag det var.

Genom Jeanna hittade jag till en helt underbart inlägg om mens och cyklar hos Nina. Ni måste läsa det. Ni måste lova mig att ni läser det. Lova! (Reflektera bara att inlägget finnes på Ninas gamla blogg, den nya följer ni helt enkelt här.)

Jag har reflekterat ofantligt mycket över det här med hormonbalans och mens och hur kroppen och sinnet beter sig inför och under mens det senaste halvåret. Jag har, som vuxen, inte riktigt behövt att göra det eftersom min mens uteblev vid 24 års ålder.  Dessförinnan var det liksom no biggie. Jag fick mens en gång i månaden och såg det mest som något som störde det vanliga livet. Det skulle krånglas och springas på toaletten och i flera dagar gick jag omkring och oroade mig för läckage. Det var åtminstone mitt värsta scenario. Mens på byxa i en skolkorridor. Åh, vilken död. Men jag tog det ändå för givet. Att få mens alltså. Jag tänkte aldrig på hur det skulle vara att inte ha mens. Inte förrän det hände mig. Då var det fruktansvärt. Det var som att rycka bort en viktig del av livet. Jag kände mig okvinnlig och skamsen. Allting jag hade tagit för givet om livet och fortplantning fick annan innebörd för mig.

Med tiden har jag förstått hur mycket annat än en blödning mens innebär. Att ha hormonell obalans påverkar givetvis kroppen på många plan och för mig har det inte enbart handlat om utebliven menstruation. Det är mycket annat som har påverkats av rubbningen: problem med vikten, behåring, hudproblem för att nämna några symtom. Till en början hade jag inte tillräckligt mycket kunskap om vad som berodde på vad men har sett till att skaffa mig det. Jag trodde ju att om jag åt p-piller och fick mens varje månad skulle resten av kroppen hänga med på noterna. Så är det inte. Det var inte förrän jag faktiskt tog min kropp på allvar och gav den bra mat, tränade bättre och hittade yogan som saker och ting började falla på plats. Istället för att förstöra kroppens eget system med syntetiska hormoner och livsmedel som stör hormonsystemet såg jag till att bli ”ren”. Inga konstgjorda hormoner och piller, så lite skräpig mat som möjligt. Det var givetvis en chansning till en början. Jag vet inte ens om jag trodde på det själv, men jag hoppades någonstans att det var rätt väg att gå. Jag bestämde mig för att om jag kunde göra någonting för min kropp skulle jag göra det. Det har skett i steg, inte allt på en gång.

Att jag idag tycker att det är viktigt att äta rent och naturligt ligger givetvis till grund för de positiva effekter jag upplevt av det. För mig är det värdefullt att ge kroppen schysst mat och att ge den rätt förutsättningar för att må bra. Jag har ingen aning om hur jag hade sett på det hela om det inte varit för min PCOS. Jag försöker ibland komma ihåg det när jag diskuterar med människor som ifrågasätter mitt val att välja bort sämre alternativ som socker och gluten och större mängder alkohol. För det är ju så gott! Det må vara så ja, men för mig finns det flera faktorer som gör att jag gärna avstår. Och kanske är det så att vi tidvis behöver anledning och skäl till att göra livsstilsförändringar. Den som inte mår dåligt eller lider av sjukdom reflekterar nödvändigtvis inte över hälsa på samma sätt som den som har besvär eller är sjuk. För många är träning, mat och hälsa ett intresse, en livsstil, men det är långt ifrån alla människor som känner på det sättet.

Maten är inte allt. Jag vet det, men det är en del. Att jobba med den där känslomässiga geggan är också viktigt. Precis som Nina skriver ligger känslomässiga grejer begravda när cykler hakar upp sig och flyger över styret. Stänger vi in och förnekar får vi dras med besvären. LE, den kinesiolog, jag gått mycket till pratade ofta om hur låst jag var i höfter och bäckenbotten. Att det liksom var grejer som satt fast och begränsade mig. Min prattant Mona-Britt var också ofta inne på det spåret: att det var avstängt och avtrubbat i mitt bäckenområde. I början tänkte jag att det var humbug och sånt där flumsnack och tänkte väl att piller och tabletter visst skulle hjälpa mig. Jag hade givetvis fel. Att läka sig själv på rätt sätt är viktigt. För mig började inte läkningen ta fart förrän jag luckrade upp känslor och såg till att saker fick komma ut. Att jobba med höfterna och bäckenpartiet inom yogan tror jag har varit avgörande. Eller ja, att yoga över huvud taget. Meditationen, stillheten och avslappningen. Och jag gör allt det där så gärna för det allra heligaste vi kvinnor har.  För mens alltså, vilket livets grej.

Annonser

4 thoughts on “Mens alltså, vilken livets grej.

  1. Rörd och glad över din länkning, tack ❤️ men ännu mera rörd över dina egna ord och resa. Och glad för att du hittat din väg mot balans. Det är så komplext med mens,likväl så naturligt. Som om vi kvinnor gått och krånglat till det i onödan! Kram på dej och ha en riktigt skön helg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s