Räddaren i nöden del II

Det här är det andra inlägget i serien om självkänsla jag har valt att kalla Räddaren i nöden. Läs gärna det första inlägget Räddaren i nöden del I innan du läser del två.

***

Det är egentligen inte särskilt länge sedan jag började leta efter den där sprickan i muren. Det är inte länge sedan jag såg mig själv i spegeln och bestämde mig för att ge mig själv en chans. Man kanske kan tro det, men det är det inte. Ett kontrollerat yttre har hjälpt mig. Kanske lurat många på vägen. Jag var ju glad och uppåt, positiv och social. Fast på insidan pågick ett krig, och jag bestämde mig den där dagen för att vinna den striden. För om jag inte hade gjort det hade jag ägnat alltför många år med självförakt och byggt en ännu lägre självkänsla. Jag hade ljugit för mig själv och för andra. Burit en mask och aldrig tyckts få slut på tårar om natten. Jag hade fogat mig för att jag inte trodde att jag dög som jag var. Jag hade anpassat mig för att passa in, men trots det känt utanförskap. Jag hade letat fel på mig själv och på andra.

Jag fick börja riva murar, och det har varit ett smärtsamt arbete. Jag hade tillbringat många år med att lägga till sten för sten, och jag visste inte riktigt om det fanns något som gjorde det värt arbetet. Jag visste inte riktigt vem jag skulle möta där bakom masken jag så ädelt tillverkat. Skulle jag tycka om henne? Skulle andra tycka om henne? Det är ju en inre resa att riva murar och nysta i det som finns i våra innersta rum. Kanske började jag bygga murar den dagen mina föräldrar berättade att de skulle skiljas. Kanske lade jag ännu en sten till muren när jag som tonåring bestämde mig för att aldrig mer gråta och faktiskt inte gjorde det på många år. Kanske lade jag ännu en sten till muren den dagen den snyggaste killen på skolan sa att jag var tjock. Kanske lade jag till ännu fler stenar för svek och lögner i trasiga kärleksrelationer. För kontrollbehov. För vänner som blivit ovänner. För betyg som aldrig uppnåddes. För fester som spårade ur. För oskulden som försvann. För skitsnack bakom ryggen och rykten som bara kan uppstår i en liten, liten stad. För alla nej som kom ut som ja. För kärlek som aldrig höll.

Jag behövde börja om från början och jag tror att det var då jag blev rädd för kärlek. Kanske blev jag också rädd för att tro att jag var någon. För att sticka ut, gå min egen väg och bara fuck the rest. Jag började om, rev murar, föll isär, hittade mig själv, gjorde upp med mitt förflutna, läkte gamla sår och blev räddaren i nöden. Insåg att jag är bäst på att vara jag. Att det alltid kommer att finnas illojala människor och sådana som ogillar dem som inte ställer sig snällt i ledet. Framför allt grävde jag fram känslan att det är okej att alla inte tycker om mig. Att det är okej så länge jag tycker om mig själv. Det var ett ofantligt och stundtals smärtsamt arbete, men det är ett arbete jag inte vill ha ogjort. Det finns fortfarande dagar jag kan bli ledsen för hennes skull; den rädda lilla flickan som brukade vara jag. Ledsen för allt hon tvingats gå igenom för att ta sig över på andra sidan. Ledsen för alla tårar. För ånger, skuld och skam. För hetsätande och oändlig hunger och skev självbild.

Annonser

One thought on “Räddaren i nöden del II

  1. Ping: Räddaren i nöden del III | En träningsblogg och lite till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s