Jag önskar att vi kunde bli bättre på att sänka garden

Ibland går det lite för fort. Livet alltså. Vi maximerar, levererar och presterar. Jag tycker på många sätt om att leva mitt liv med kreativitet och fart, det gör att jag får utlopp för den drivkraft och personlighet jag har. Men lika mycket som jag uppskattar det fartfyllda och snabba uppskattar jag det som är stillsamt och lugnt. Det som är rofyllt. Att sakta ner tempot, att känna efter vem jag är och vart jag är på väg är något av det allra viktigaste jag kan göra för mig själv. En kan tycka att det är en självklarhet, men det har varit lång ifrån självklart för mig att göra det.

När min farfar dog blev jag otroligt deprimerad. Jag visste inte det då, jag trodde bara att någon drog ner rullgardinen för att min bästa vän i livet lämnat mig. Kort dessförinnan hade jag också brutit upp från en lång och mycket destruktiv relation med någon jag trodde var min stora kärlek i livet. Mitt liv var nattsvart. Jag såg liksom inte någon mening med mig som person. Jag skulle vilja påstå att jag var bitter, cynisk och mycket trångsynt. Efteråt förstod jag att jag var väldigt deprimerad – nästan på snudd på sjuk. Jag minns inte så mycket vad jag gjorde under ett par månader. Jag minns bara att jag stängde in mig, att jag inte ville träffa mina vänner eller min familj och att jag upplevde att alla tog min energi. Jag började sticka. Jag stickade till förbannelse. Vantar, mössor, sockar och pannband. Det blev på något sätt en kanal för mig att slippa känna efter. Ett sätt att sakta ner och vara i stillhet. Hade det inte varit för att jag stängde in mig och skapade en bubbla där jag enbart existerade på riktigt om jag fick vara i fred hade den där stillheten varit något bra. Nu så här i efterhand vet jag att det inte var särskilt sunt. Det var snarare en mycket destruktiv handling. Ett sätt att fly verkligheten och slippa känna efter.

Mina vänner kallade mig för Britt-Marie under den här perioden på grund av alla stickade och virkade alster jag producerade, men jag tror att de på riktigt kände oro för mitt sätt att skärma av. Jag ville inget hellre än att vara i fred. När jag sedan tog mig ur den bubblan, och det väldigt destruktiva sätt att skapa lugn har jag levt ett väldigt snabbt liv istället. Jag skapade en kontrast till stillheten, vilket bara var ännu ett sätt att fly verklighet och slippa känna efter. Jag har utnyttjat många människor på vägen, bara för att slippa känna den smärta jag upplevde och bara för att slippa ta tag i det som gnagde sönder mitt bröst. Andra människors kroppar och känslor blev på något sätt en klösbräda för min ångest, och jag antar att det var en livräddningsstrategi. Jag jagade och lät mig jagas, för att överleva. Att ständigt befinna sig i något intrasslat drama var givetvis till men för min mognadsprocess. Kontrasten mellan den ensamma bubblan som Britt-Marie representerade och en tillvaro där jag aldrig klarade av att vara ensam var givetvis stor. Och istället för ensamhet och opretentiösa stickade alster började jag prestera; jag mötte min prestationsprinsessa på allvar. Sedan dess har jag presterat på så många sätt jag bara har kunnat; i skolan, på jobbet, på sociala tillställningar, i sängen, bland vännerna. Det blev liksom ett kretslopp av ouppfylld självuppfyllelse som jag inte kunde ta mig ur. För om jag inte presterade, vem var jag då?

Jag känner mig otroligt tacksam för att jag har blivit litet vidbränd i kanterna av livet. Jag känner mig tacksam över att min kropp en dag sa ifrån, att jag tårarna inte slutade rinna så att jag blev tvungen att ta mig själv på allvar. För om jag inte hade gjort det och faktiskt sluta förgapa mig på mig själv hade jag inte kunnat växa som människa på det sätt jag gjort det senaste året. Idag finns det stillhet och lugn i mitt liv, men på ett helt annat sätt. Dels har jag lärt mig att hantera och vara i den ångest jag känt under så många år. Dels har jag medvetet arbetat för att avsluta det där destruktiva kretsloppet, och detta genom att säga tack och hejdå till Fröken Duktig och alla hennes systrar. Att göra mig av med valda sanningar om mig själv och det jag fick för mig att andra trodde att jag var eller skulle vara är något av det viktigaste jag har gjort i mitt liv. Det är en resa jag inte vill ha ogjord, men jag fick inte insikterna på rea.

Att jag idag kan hantera uppförsbackar, mer lågmälda stunder och möta min ångest utan att bli elak mot mig själv är tack vare yoga. När jag förstod att små pauser från det där kretsloppet gjorde skillnad tog jag mig plötsligt tid och utrymme att upptäcka vem jag var. Det krävdes inte någon kemisk förening med någon annan människa. Det krävdes bara att jag vågade möta mig själv i stillhet. Att hitta yogan som verktyg för att må bättre är något av det bästa jag har gjort i livet. För genom yogan förstod jag att jag kan växa på egen hand – att jag inte måste utnyttja andra människors kroppar för att finnas till. Det var en mycket skrämmande insikt och i början kände jag frustration över att min själ talade om för mig att ensamhet kan vara ett sätt att möta sig själv, utan att fly eller gömma sig. Det var inte något jag var van vid. Det frångick allt jag sedan tidigare kände till. Och det som är okänt har vi många gånger svårt att acceptera.

Fast det fina med yoga är att man snällt får lära sig att acceptera, och man får snällt lära sig att sakta ner. För det går inte att snabbt pressa kroppen när den inte vill. Man får utveckla en stor dos tålamod och man får ge sig själv de tid det tar att komma till nästa nivå. Det krävs stillhet och lugn. Så på ett sätt kan man säga att yoga för mig har blivit en sorts livsräddningsstrategi. Fast en mycket finare sådan än när jag stängde in mig och flydde verkligheten. Som Vevve skrev igår; ju mer jag lär mig ju mindre inser jag att jag vet. Och det är väldigt vacker på det sätt att det gör mig ödmjuk och mycket mer accepterande inför livet.

Jag vet att Fröken Duktig har ett järngrepp kring mångas liv. Jag vet att många människor stressar genom livet, pressar sig alldeles för hårt. Jag vet att många människor ofta tänker på då eller sen, men väldigt sällan på nu. Jag önskar att vi kunde bli bättre på att sänka garden. På att acceptera oss själva och de liv vi lever. Jag önskar att vi gav oss själva mer kärlek, mer tid i stillhet. Jag önskar att vi kunde ta våra självvalda sanningar om vilka vi förväntas vara och istället skapa ett kretslopp som gör gott. Ett kretslopp som föder energi, värmer och kärlek. För jag tror att det är så här; när vi inte mår bra eller tycker om oss själva är vi alltid på väg någon annanstans. Då levs livet i det som kommer sedan och inte i det som pågår här och nu. Det kan låta klyschigt, men här och nu är det viktigaste vi har. Därför önskar jag att du sätter dig ner, någon stund under dagen, och möter en stund av stillhet. En stund där enbart nuet existerar. En stund där du inte maximerar, presterar eller levererar. En stund där inga kontinuerliga impulssignaler får dig att vara någon annanstans än här och nu. Om så bara för en kort, kort sekund.

Namasté!

20140326-205405.jpg

 

Annonser

2 thoughts on “Jag önskar att vi kunde bli bättre på att sänka garden

  1. Blir rörd av din text. Berörd. Så modig du är. Önskar jag vore där, kommit en bit på vägen men har lång väg kvar. Kram!

    • Tack Mimmi! Jag hoppas på något sätt att kunna beröra andra och jag hoppas givetvis att andra ska kunna bli modigare på vägen. Det tar tid att ”bli sig själv” men genom att se att andra tänker och känner likadant kan man kanske ta sig lite längre på vägen. Du kommer dit, jag lovar – en dag i taget. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s