Om lyckan i ett par löparskor (och årets första mil!)

Just nu svävar jag som på moln. Jag känner mig stark. Jag känner mig uthållig. Och jag vet inte varför jag glömmer den här känslan med att springa då och då. Jag vet inte varför jag tidvis tröttnar och liksom tar den för given. Fast kanske är det bara så enkelt att vi ibland behöver trycka på paus för att kunna uppskatta och se tjusning i det vi tycker om. För att kunna utvecklas och komma till nästa nivå. Jag vet inte. Jag vet bara att jag tycker så väldans mycket om att springa. Att det gör att jag uppskattar kontrasterna; det är både jobbigt och roligt. Det är både rogivande och fartfyllt. Det är en maktkamp mellan ben och hjärna tidvis, men också en känsla av fullständigt samarbete. Jag tror att kontrasterna behöver finnas där för att utveckling ska kunna ske. I löpningen, i livet. För om något enbart är lätt och roligt kommer vi ju ingenstans, eller hur? Det är liksom där utanför bekvämlighetszonen som magin uppstår, som förändring sker. Det är utanför bekvämlighetszonen vi kan ta oss till nästa nivå. När jag faktiskt tar mig utanför den bekväma zonen men ändå hittar flowet känner jag mig oslagbar. Jag känner mig som en miljon svettiga kronor och on top of the world. Redo för att leda världen vilken dag som helst. Cilla for president, jajamän!

20140329-104344.jpg

För mig kan känslorna pendla mycket under ett löppass. Ena stunder kan jag känna att jag flyger fram lekande lätt. Nästa stund får jag bita ihop och mana på benen att ta sig framåt. Kom igen, lite till. Heja, heja! Skillnaden idag är att jag inte manar på mig själv på ett elakt sätt. Jag kunde vara fruktansvärt elak mot mig själv när jag sprang förr. Jag manade på mig själv genom att kalla mig själv elaka saker och trodde att det skulle motivera mig att ta mig framåt. Fast nä, det gjorde det inte. Och ärligt, om jag skulle stå vid sidan av och heja på någon annan skulle jag inte skrika åt den personen att hen skulle röra på sitt feta arsle eller skrika kämpa tjockis! Det är sådant jag har fått reflektera över och faktiskt medvetet jobba med. Givetvis har jag insett att jag tycker att det är roligare att springa och att jag blir mer peppad när jag hejar på mig själv på ett snällt sätt än när jag gör det på ett elakt sätt. Att vara snäll mot sig själv är många gånger en förutsättning för att lyckas och för att verkligen uppskatta det man lyckas med. Annars är risken att prestationsprinsessan är där och petar i resultatet. Lite bättre kan du allt. Så vill jag inte ha det. Jag vill vara nöjd med det jag presterar, och nöjd med den jag är. Det kan jag bara bli om jag är snäll mot mig själv.

Idag sprang jag min första mil på nästan ett år. Jag tror att sista gången var någon gång i april, maj förra året. Kanske någon gång under sommaren, jag minns inte riktigt. När jag vaknade idag till en strålande dag kände jag att jag ville dissa gymmet och ge mig ut i solen. Hela kroppen skrek efter att få vara utomhus och benen kändes pigga och fräscha. Någonstans inom mig fanns en röst som sa att jag ville tänja lite på gränserna i dag. Att försöka springa lite, lite längre. Att våga ta det lugnt, men att också se hur kroppen skulle svara på en längre sträcka. Jag brydde mig inte om tiden något särskilt när jag sprang men kan konstatera att jag inte har blivit söligare sedan sist. Inte alls faktiskt. På 47 minuter brände jag av en mil, utan att känna mig spyfärdig eller fullständigt utmattad. Det var jobbigt stundtals, absolut, men jag klarade av att hålla ett jämt tempo under rundan och ökade på ganska rejält på slutet. I mål: lycklig, stolt och alldeles fylld av vårkänslor. Det är en sådan vacker årstid just nu och jag vill verkligen ge mig ut så mycket jag kan den närmaste tiden för att uppleva våren.

20140329-104507.jpg

Och det där med solen i ögonen, det är något av det bästa jag vet! Hej älskade vår!

Annonser

5 thoughts on “Om lyckan i ett par löparskor (och årets första mil!)

  1. Shit vilken grymt bra tid när du inte sprungit en mil på över ett år! Jag håller mig runt 60 minuter i lagom tempo. Hoppas komma ner till 55 minuter men satsar just nu att springa snabbt på 5 km.

    • Jag var väldigt nöjd med tiden, absolut! Särskilt eftersom jag fick kämpa som ett jagat djur förra året för att springa på den tiden. Sedan måste man komma ihåg att det där kan variera mycket från gång till gång. Vissa pass är ju mycket lättare och man flyger fram som om man aldrig gjort annat. Andra pass är tunga och jobbiga och tiden sackar långt efter målet. Sedan är det ju också olika typer av satsning om man ska springa snabbt på 5 km eller få en något bättre tid på 10 km eller mer. Det kräver ju lite olika upplägg så att säga 🙂

  2. Ping: En helg fylld med människor jag tycker om | En träningsblogg och lite till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s