Jag, min grymma kropp och hjärnan 2.0

Igår, efter mitt härliga löppass, tänkte jag på vilken himla grym kropp jag har. Den är stark och uthållig och den gör det mesta jag ber den om. När jag bonar om den och ger den kärlek förstås. Hade jag tränat i tisdags, när jag verkligen inte kände för det och bara kände mig trött, hade jag troligen inte känt den den däriga glädjen jag gjorde igår. Då hade jag tränat bara för att och den fantastiskt upplyftande och boostande känslan efteråt hade inte infunnit sig. Istället för att enbart lyssna på den del av hjärnan som helst hade sett att jag tränade tillät jag mig att vila. Jag väntade in kroppen, gav den yoga och omtanke och då talade den om för mig när jag var redo för ansträngning och en dos endorfiner igen. Det är tur att man bli klokare med åren.

Att bli äldre är en viktig del i att blir mer erfaren och därmed också klokare. Fast jag tror inte att det enbart är min ålder som ligger till grund för att jag är klok(are). Jag tror snarare att det handlar om att jag har lärt mig att lyssna. Att lyssna är en egenskap jag har fått utveckla på senare tid, tämligen mycket faktiskt. Jag lyssnade inte på mig själv, och med lite perspektiv på mig själv  har jag nog inte varit så väldans bra på att lyssna på andra heller. Jag har alltid varit den som pratat på, vitt och brett om mig själv, men aldrig riktigt låtit andra göra detsamma. Det tror jag att jag har blivit bättre på. Världen kretsar inte enbart kring mig. Det finns andra på min planet. Att lära mig att lyssna, på mig själv och på min kropp, är en av de viktigaste lärdomarna jag har gjort i livet. Jag brukade höra de lärda säga att man ska lyssna på kroppen. De sa att kroppen var smart och att livet skulle te sig lättare om en lärde sig att spela efter kroppens regler. Och som jag försökte spela spelet efter konstens alla regler. Fast jag gjorde det då rakt inte efter kroppens regler. För jag förstod inte vad min kropp sa till mig, och det resulterade i att jag istället lyssnade på min hjärna. En hjärna som inte alls samarbetade med kroppen och själen och ju mer jag lät tankarna mala på och snurra desto mer förvirrad blev jag. Desto mer förvirrad blev kroppen. Jag kan tydligt se det nu, med distans till mig själv, men jag såg det naturligtvis inte då. Jag hade så förbannat bråttom med att prestera. Jag saknade tålamod och lugn. Kroppens takt var inte min takt. I min värld skulle det gå snabbt.

Det är väl kanske just det som skapar förvirring. Förvirring som i sin tur sedan skapar kaos. Vi vill så mycket, helst på en och samma gång, och allra helst redan igår. Vi ska prestera, prestera, prestera och vi lägger ner allt fokus på att leverera resultat. Hjärnan styr och hejar på medan kroppen och själen försöker hinna i kapp. Alltid ett steg efter. Fast kroppen är verkligen så där smart som de lärda säger, och lyssnar vi inte kommer den att protestera. Som min vän Johanna säger: You speed up by slowing down. Det stämmer så väl. När hjärnan inte behöver gå på högvarv och kroppen slipper protestera kan vi växa, utvecklas och hitta vårt flow. Lösningen är, paradoxalt nog, att sakta ner för att i längden kunna växa, bli snabbare, mer effektiv, starkare eller vad vi nu strävar efter. Skyndar vi fram genom livet kommer vi kortsiktigt framåt väldigt snabbt, men långsiktigt gör det oss bara trötta och sega och känslan av otillräcklighet väntar alldeles bakom hörnet. Jag menar inte att vi ska förskjuta verkligheten och sätta och ner och meditera hela dagarna. Jag menar att vi behöver tillåta oss att rensa bland sysslor och åtagandet, roliga som tråkiga, och skapa space i oss själva för att kunna nå vår inre styrka. När vi hittar den inre styrkan och låter drivkraften komma från insidan snarare än från omvärlden kan vi faktiskt uträtta mer. Resultaten kan, på lång sikt, bli bättre.

Jag har ägnat tid åt att uppgradera min hjärna till version 2.0. Jag har ägnat tid åt att hitta min inre grace. Det har tagit sin lilla tid och jag är inte på något sätt färdig. Jag lyssnar på kroppen, och jag vågar ta det lugnare i vardagen. Detta har dels lett till snällare och sundare tankebanor men också en kropp som mår bättre för att jag lyssnar på den. I gengäld, för att jag lyssnar, ger kroppen tillbaka – med kärlek, med bättre resultat i träningen, bättre sömn och större välmående.

 

Annonser

3 thoughts on “Jag, min grymma kropp och hjärnan 2.0

  1. Jag tycker att det är jättesvårt att lyssna på kroppen, den säger aldrig vad jag vill höra. Jag inser någonstans att jag gör mig själv en otjänst när jag slår dövörat till men jag är så trött på att vara trött och slut, på skador och sjukdom. Jag vill så gärna orka och kunna och då är det lätt att ignorera den där stackars kroppen. Dumt!

    • Det är väl det som gör det svårt att lyssna på kroppen eftersom kropp och hjärna inte alltid vill samma saker. Precis som du säger inser man att man gör sig själv en otjänst genom att vända in och ut på sig själv, pressa sig själv för hårt. Det är där man ska sakta ner, våga stanna upp och bryta sitt beteendemönster. Det är svårt, riktigt svårt men det går. Man vill gärna orka och kunna, men jag tror och har lärt mig att vi orkar mer i längden om vi faktiskt lyssnar på kroppen. Så långsiktigt vinner vi på att lyssna på kroppen och inte låta hjärnan göra våra val hela tiden. En dag i taget, en sak i taget Frida. Jag tror på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s