Backintervaller FTW

På sista tiden har jag fått för mig att jag inte alls tycker om att morgonträna på samma sätt som tidigare. Det har nästan gett mig lite av en identitetskris. Jag har varit en som morgontränar under lång tid. Att kliva upp tidigt, träna och få god energi i kroppen resten av dagen har varit något jag uppskattar ofantligt mycket. Framför allt har jag gillat känslan av att ha träningen gjord och att inte behöva anpassa mig efter andra på gymmet. För på eftermiddagen och kvällen är det verkligen knökafullt på gymmet. På sista tiden har det varit mycket svårare än vanligt för mig att kliva upp när klockan ringer. Först trodde jag att kroppen var i behov av vila. Sedan trodde jag att jag hade blivit lat. Fast sedan kom jag på att jag varken är lat eller har en kropp som inte vill eller kan träna utan att det handlar om att jag inte riktigt känner för att göra det på morgonen. Av någon anledning är det så.

För tillfället tycker jag om att kliva upp på morgonen, göra mig i ordning och gå till jobbet. Jag vet, så äckligt vuxet! Jag tycker att det är 1) skönt att vara i tid till jobbet 2) mysigt att dricka kaffe i lugn och ro och byta några ord med mina kollegor innan alla börjar skena omkring som yra höns 3) njutbart att vara på jobbet långt före mina lektioner börjar. Jag gillar att börja morgonen på lugnt vis just nu och ja, det är väl helt okej. Bara för att det alltid har varit på ett sätt behöver det inte vara så för alltid. Känner jag nu så här inför att morgonträna för tillfället får jag givetvis se till att träna på andra tider. Det handlar om att skapa förutsättningar som fungerar. Jag misstänker och tror att det är en period och att det kommer att gå över. Jag kanske älskar morgonträningen som vanligt om några veckor igen och fram till dess ser jag till att make it happen på dygnets andra timmar. Eller ja, jag kommer att morgonträna ett par dagar i veckan ändå eftersom jag inte får ihop träningen som jag vill annars, men några pass lägger jag på eftermiddagarna istället. Jag gör det som det passar.

Idag drog jag mig ut på backintervaller i skogen. Första skogslöpningen för i år. Dra på trissor vad jobbigt det var. Det var givetvis orutinerat av mig att lägga backintervaller dagen efter ett benpass men ibland får en bita ihop för att få ihop träningsveckan på bästa sätt. Jag cyklade upp till skogen direkt efter jobbet och det var så vårvackert att jag fick ont i hjärtat. Vitsippor, fågelkvitter och den där vårluften är något av det bästa jag vet. Trots att det var fruktansvärt jobbigt och att jag fick håll och fick springa in i skogen och panikkissa kände jag mig så väldigt upplyft och glad när jag var färdig. Det tog verkligen emot, jag fick jobba med den mentala inställningen och peppa mig för att inte ge upp men när jag var i mål – åh vad jag kände mig bra! Känslan efteråt alltså, den ska icke förringas! Att jag hade draghjälp idag var sannerligen tur, för jag hade lätt (alltså lätt!) kunnat lägga mig på marken som en gråtigt litet barn efter första omgången med intervaller och liksom bara skrikit på mamma för att slippa slutföra det jag kom dit för. Men icke! Tre omgångar upp och ner i mördarbacken och lugn jogg i lite mer än en kilometer efter varje omgång avverkades. Ibland är det tur med träningskompisar och idag var en sådan dag.

20140414-205134.jpg20140414-205117.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s