Veckans inspirationskälla: Melker

Dagarna går fort och äntligen är det dags för ännu ett inspirerande och peppande mitt i veckan-inlägg i motivationsserien Människor som inspirerar. Den här veckan är det dags för Melker Andersson att dela med sig av sin resa och peppa oss till träning och till att ta hand om våra kroppar. Melkers träningsresa börjar verkligen från ruta ett, men han har själv arbetat sig upp till där han befinner sig idag. Ett bevis på att trägen vinner.

IMG_627456388324778

Mitt namn är Melker Andersson. Jag är 31 år och faktiskt en av dem som inte stannade av vid 27. Jag bor idag i Vimmerby, men tillbringade min barndom i småhålorna runtom staden. Jag bor tillsammans med min son Gustav som snart är åtta år. Gustav bor hos mig varje helg eftersom jag ligger ute och jobbar i veckorna. Det är dealen jag och Gustavs mamma har och det fungerar bra för oss. Just nu jobbar jag som ventiltekniker på Erichs armatur i Västervik, men har haft diverse jobb under åren som snickare, golvgjutare och stugvärd på Astrid Lindgrens Värld.

Att jag blev kontaktad av ägarinnan till den här bloggen är för att jag styrketränar. Jag tränar inte mer och framför allt inte hårdare än någon annan, men jag älskar det verkligen. Att sitta och prata kost med någon likasinnad i timmar går alldeles utmärkt. Som liten var jag aldrig särskilt liten, utan vägde 107 kilo när jag gick i sjunde klass och jag var då inte så lång som jag är idag; 196 cm. Som yngre var jag alltid inspirerad av muskler. Jag antar att det kom ifrån seriefigurer som Hulken och dylika karaktärer, och vi vet ju alla hur duktigt överdimensionerade dessa är. På den här tiden var inte styrketräning att tänka på för mig, men jag provade andra sporter så som taekwondo, innebandy och basket i min ungdom. Ingen av dessa sporter var något jag fastnade för, av olika anledningar. Gällande basketen var det nog mest jordens dragningskraft som gjorde sig påmind, det fungerade inte för mig. Jag ångrar de gånger när jag startade upp styrketräningskarriärer i mina yngre dagar men aldrig höll i. Jag gav bara upp när jag inte såg ut som den tecknade Hulken efter tredje besöket på gymmet.

Det som fick mig att börja träna var för cirka fyra år sedan. Jag var arbetslös och hade varken drivkraft eller vilja att ta tag i något. Vid ett tillfälle sprang jag på en kompis, Dala, på krogen och han tyckte att jag skulle prova armbrytning. Vi pratade om det en del den kvällen och han lovade att höra av sig inför nästa träning. Han ringde redan tisdagen efter, tidigt på förmiddagen och härjade om att jag inte skulle ligga och sova vid den tiden. Jag hade ju ingen anledning att gå upp eftersom jag ändå inte hade något att göra, jag var ju arbetslös. Han lovade att se efter om det behövdes snickare på hans jobb för att bygga Vimarhems hyreshus vid Statoil i stan, vilket ligger mindre än 300 meter från där jag bor. Jag fick jobbet, jag provade armbrytning och började styrketräna tillsammans med Dala som komplement till armbrytningen. Vid den här tidpunkten hade jag i princip noll koll på gymövningar och sådant. Jag visste inte mer än hur det såg ut när andra gjorde en och en annan bicepsövning eller bänkpress. Tack vare den gemensamma träningen fick jag tillräcklig grundläggande kunskap för att jag skulle klara mig på egen hand. Min kompis flyttade senare och jag slutade helt med armbrytningen men hade nu styrketränat under så många månader att det hade börjat ge lite resultat. Hungern för vad som skulle kunna ske med min kropp om jag höll i och inte gav upp var ett faktum.

melker5

Idag känner jag att det har gett mig mycket att strykträna. Jag är, som sagt, ganska lång och har haft stora problem med ryggen tidigare. Mest från mina 4,5 år som golvgjutare. Jag har insett att även den minsta övningen som att ligga och vicka på höfterna varje morgon ihop med andra småövningar faktiskt har jättestor betydelse för hur jag mår i kroppen. Idag har jag knappast några ryggproblem överhuvudtaget. Att inte ha ont i kroppen längre är ett väldigt stort driv för mig. Jag är förvisso ofta öm i kroppen, men det är tack vare att jag har tränat kroppen, inte på grund av att min kropp har fått göra något i vardagen som den inte klarar av, eller för att den saknar styrka eller ork. Att ha en smärtfri kropp tillsammans med att veta att jag kan förändra min kropp, både utseendemässigt och på insidan, är den drivkraft jag behöver. Det är jag som bestämmer hur mycket jag ska väga och när jag ska väga det, inte väga för mycket bara för att jag inte orkar göra något åt det. Vi har alla olika förutsättningar att styra detta, men det finns inte någon människa som inte kan förändra det om viljan finns. Alla vill inte väga sin mat när de gör matlådor, och vissa vill inte ens göra matlådor och det är fine för mig.

melker3 melker1

Själv älskar jag att göra matscheman, att räkna innehållet i maten jag äter och göra ett upplägg för sommar- och vintersäsong. Jag styr mitt intag av kosten beroende på vad jag vill med min kropp, vilket jag periodiserar efter säsong. Jag går upp cirka 12 kilo varje vinter, och deffar sedan till sommaren. För mig börjar den perioden i februari och 14 veckor framåt. Under sommaren håller jag ett medvetet intag, och börjar sedan det som kallas för bulk i augusti och fortsätter fram till februari igen. När jag fokuserar på att viktöka äter jag i princip allt jag kommer över, och då hamnar givetvis en del av viktökningen kring midjan. Men vad tusan, jag älskar god mat och kakor jag också. Många gubbar i min vardag tycker att det är helt sjukligt det jag sysslar med och ofta får jag försvara mig. Detta samtidigt som jag får lyssna på deras gnäll över att ”gå ner 8 kilo, det vore inte helt fel” och sedan i samma andetag säga att de drack sex öl kvällen innan när de grillade en vanlig tisdagskväll. Det roliga är sedan när en 50åring på jobbet säger från ingenstans ”han gör det ju för att han tycker att det är kul och för att det är hans hobby” för att sedan själv ge kvarg och funlight en ärlig chans i två veckor. Då känner jag åtminstone att jag har nått fram till någon.

Mina mål med träningen är att jag ska må bra av att syssla med det, och att sedan få en snyggare och stabilare kropp som jag ska leva mitt liv i. Vi utsätter ju faktiskt våra kroppar för mycket skit mellan varven. Jag har inte några jättekonkreta mål med träningen, och ser det inte som någon kortvarig spurt utan mer som ett livslångt projekt med inställningen att jag kan göra bättre ifrån mig nästa säsong. Jag känner fortfarande att jag provar mig fram med kostuppläggen och träningen, men att jag lär mig lite mer för varje år och hoppas att få användning och nytta av all min kunskap i min träning. Mina tre tips till den som vill komma igång med sin träning är:

1. Börja träna! Inte imorgon när du har fått hem ”det där” från någon kosttillskottsbutik utan bara börja.
2. Det är din kropp du tränar, inte någon annans! Det finna massor med människor som värmer upp på vikterna jag tränar på, men det ska man strunta i för alla har olika förutsättningar och är där av olika anledningar.
3. Håll ut! Det är segt i början, och lite pinsamt och väldigt jobbigt men när det börjar släppa, för det gör det, (allt utom att det är jobbigt!) är det fruktansvärt drivande och roligt att träna.

Att hålla motivationen uppe tycker jag oftast sköter sig själv, men det går självklart i vågor – från trött och seg till en energinivå utanför denna värld och allt däremellan. Man får gnugga på. Klarar man en svacka utan att bara ge upp har man gjort sig själv en enorm tjänst. När jag har en svacka brukar jag bara köra sådant som är kul. Sådant som gör att jag har kontroll, bra pump och endorfinerna verkligen flödar efter passets slut. Ett annat bra tips för att hålla motivationen vid liv är också miljöombyte och träningspartner. Min sons gudfar har en fru, Helena, och de bor i Habo. Jag är där alldeles för sällan, men när jag är där då tränar jag och Helena på det gymmet hon går till i Habo. Helena håller i passen och styr och ställer, och efteråt har jag alltid mängder med energi och en vilja till att träna mer. Med det sagt är det också viktigt att omge sig med människor som ger energi och inte bara tar, för skillnaden är markant om man alltid är den som får dra lasset.

En rolig händelse! Som tidigare nämnt är jag ganska lång och dessutom är jag tämligen vältatuerad. I äldre människors ögon ser jag kanske rentav lite kriminell ut. När jag var i Habo och tränade med Helena var jag väldigt slutkörd och svettig efter att ha kånkat runt och gjort diverse övningar med min långa och då 105 kilos tunga kropp. Helt plötsligt när jag står där och dricker vatten hör jag bakom ryggen ”ursäkta mig, men du ser ut att kunna det där.” Bakom mig stod en liten tant i T-shirt, leggings och en liten kjol som hade problem med baksidan av axeln och ville ha tips och råd på övningar. Det är lätt den bästa komplimangen jag någonsin fått och då var hon inte ens medveten om att hon gett den 🙂

melker4

Jag hoppas att ni orkar läsa mitt gästinlägg och att ni tyckte att det var intressant. Jag tycker att det är jättekul att bli tillfrågad av Cilla att delta som Veckans inspirationskälla och ser det även som en stor komplimang och ett bevis på att min träning gett resultat.

Annonser

One thought on “Veckans inspirationskälla: Melker

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s