Veckans inspirationskälla: Fanny

Äntligen är det onsdag och jag vet inte hur det är med er men jag tycker att det känns så väldigt bra att ha motivationsserien Människor som inspirerar mitt i veckan. Jag var osäker när jag först valde att byta dag eftersom det har känts som en fin avrundning på veckan att publicera inläggen på fredagar, men efter ett par onsdagar med mitt i veckan-pepp känns det som ett bra beslut. Den här veckans inspirationskälla är Fanny Roethlisberger. Jag har följt Fanny under lång tid och blev otroligt glad när hon ville ställa upp och berätta om sin resa. Fanny är en otroligt stark och inspirerande människa och jag är säker på att ni kommer att beröras av hennes text. Jag är fast besluten på att vi kommer att se mycket av henne i framtiden.

Fanny heter jag och presentationer är bland det svåraste jag vet. Det låter liksom fånigt hur man än formulerar sig (det vet jag eftersom jag ägnat de senaste två timmarna åt att försöka få till en som inte låter sådär fruktansvärt bajsnödig). Sedan är jag fortfarande i den där åldern att jag inte riktigt vet själv vem jag är (om det nu är åldersrelaterat. Förmodligen inte), än mindre kan summera det i en kort inledning i ett gästinlägg. Hur som helst är jag en lillgammal tjej på 21 år som bor i en liten by mellan Stockholm och Uppsala. Jag ägnar mig åt mina främsta intressen träning, matlagning och bakning och försöker sprida både inspiration och tankenötter genom diverse sociala medier så som min blogg och Instagram. Jag liksom gillar att få folk att tänka till! Prata, diskutera, ventilera…

fannybat

När jag fick Cillas mail med frågan om att skriva ett inlägg i hennes inspirationsserie blev jag både rörd och förvånad. Jag har nämligen läst den och imponerats över människorna i den, men aldrig tänkt mig själv som en av skribenterna. Självklart var jag inte sen med att svara ja – jag bestämde mig för många år sedan att vara väldigt öppen och ärlig om mina egna svårigheter för jag tror verkligen att det hjälper. I min egen blogg skriver jag mycket om balans mellan psykisk och fysisk hälsa, för det är vad jag tror all hälsa bygger, alternativt faller, på. Jag tror att träning kan vara världens bästa antidepp och även det starkaste förebyggande verktyg vi idag har när det gäller hälsa. Men jag tror att man måste jobba lika hårt med huvudet som med kroppen för att uppnå hälsa. Så ja, det här inlägget kommer att handla om min resa, vad jag lärt mig, var jag är idag och varför jag aldrig kommer att sluta prata om det jobbiga ; för grunden för all hälsa är att man tar bort tabun kring motsatsen, nämligen ohälsa. Och det är lika mycket fysiskt som psykiskt. Träning och mat kommer ni få läsa så mycket om ändå i denna serie, så jag kommer inte skriva så mycket om just det.

För att göra en lång historia kort kommer jag inte skriva om åren jag tillbringade på sjukhuset, men sammanfattningen är att jag mellan 14 och 16 års ålder ”vårdades” på Ätstörningsenheten för Barn och Ungdomar i Uppsala. Citattecken för att hela den avdelningen är ett skämt och jag är ärrad för livet efter vad de utsatte mig för. Inte bara mig, utan jag har fortfarande idag kontakt med majoriteten av underbara tjejer och killar jag lärt känna där och vi är alla av samma mening. Det var helvetesår med kränkningar och misshandel, och hade allmänheten vetat hur det går till bakom stängda dörrar hade verksamheten inte fått existera. Det är sanningen och en stor orsak att jag valt att vara så öppen med min historia. En historia som även innehåller ett antal självmordsförsök varav ett var väldigt nära att gå vägen. När jag ”inte ens lyckades ta livet av mig” kände jag mig ännu mer värdelös och isolerade mig totalt. Plötsligt vägde jag 90 kilo, sov någon timme ibland, kedjerökte och var bara ett vrak. Efter ett drygt år av försök att tappa vikten och våga leva igen, hittade jag boken ”The Secret” och började ändra hur jag tänkte istället för att enbart försöka förändra vad jag gjorde. Det blev min vändpunkt, och än idag ligger den boken på mitt sängbord, redo att bli bläddrad i.

fanny1

Strax efter att jag fyllt 19 blev jag utslängd och jag bodde lite här och var. Utan utbildning, jobb eller stöd från familjen hade jag minus på kontot, inget tak över huvudet och magsår som jag inte hade råd att behandla. Helt ärligt vet jag inte riktigt hur jag överlevde den perioden i mitt liv, men jag fortsatte mumla mantrat ”försök en gång till bara, en gång – någon gång måste det ju gå vägen”. Sommaren jag fyllde 20 träffade jag en väldigt viktig människa som än idag är min fasta punkt. Han gav mig ett hem och en trygghet, och även om jag förmodligen aldrig kommer kunna lita på någon efter allt som varit, så har ingen någonsin varit så nära att ha min fulla tillit som han är idag. Men jag var rätt trasig, och när jag för ett drygt år sedan fick ett återfall i min depression fick han plötsligt en ännu tuffare roll som stöttepelare. Så jag valde efter mycket om och men att söka hjälp igen, trots att jag lovat mig själv att aldrig någonsin återvända till psykiatrin. Utredningar tar som bekant tid, och det var först för en månad sedan som jag fick min diagnos – ADHD. För mig var det ytterligare en vändpunkt. Jag ser ADHD som ett vapen; som kan riktas både mot mig om jag inte är vaksam – men även användas av mig till min fördel. Att jag är smart och driven har jag alltid vetat, men ofta har jag påbörjat tusen projekt för att slutföra noll. Fått idéer och startat direkt, men sedan distraherats av nästa idé och varit oförmögen att prioritera, planera och strukturera. Vilket i sin tur lett till en enorm känsla av misslyckande, därav depressioner. Med diagnosen i min hand är det lätt att se tillbaka och hitta tidiga tecken, förstå varför saker varit som de varit, men när man är ensam är det svårt att se klart. Och jag har nog alltid varit rätt ensam.

fanny2

För mig tog det två dagar med medicin att få hopp om livet igen. Två dagar. Plötsligt funkade hjärnan som den skulle och jag kunde liksom använda mig av det som var därinne. Ingen möjlighet kom och knackade mig på axeln och frågade om jag ville hänga på till drömlivet, men jag förstod vad ”normal-läget” är. Jag förstod hur förutsättningarna ska vara och att jag nu har dem precis som alla andra. För att förklara brukar jag säga att det är som om någon gått 21 år utan glasögon och inte fattat varför alla andra inte alls verkar ha problem att läsa skyltar och böcker eller lida av konstant huvudvärk av allt kisande och fokuserande. Medicinen var mina glasögon, och plötsligt ser jag som alla andra. Så idag är jag mer positiv till framtiden än någonsin, och den senaste månaden har jag fått mer gjort än under det senaste året. Det största för mig är att jag faktiskt vågat fatta beslutet att starta eget. Att 100% enbart jobba för mig själv. Med diagnosen på papper kändes det bara ännu mer rätt – om jag kan undvika stressen och ångesten av att vara anställd och ha ramar att passa in i, varför skulle jag inte göra det?! Jag vet ju att jag har idéer och drivkraft nog att göra min egen grej… so why not?

Ja ni. Nu kanske ni undrar hur det här ens platsade i en inspirationsserie? Jag hoppas att ni förstår var jag vill komma i alla fall, nämligen dit att hälsa handlar inte om hur du tränar, äter eller lever. Faktiskt inte. Utan det handlar om hur du tänker att du tränar, äter och lever. Det handlar om ditt varför. Det handlar om din känsla. Det handlar om att din historia egentligen inte är någonting mer än just historia – varje dag har du möjligheten att förändra något. OM DU VILL. Det är faktiskt okej att vara nöjd också. Orsaken att jag fastnade för styrketräning var att det gav mig just styrka. I takt med att min kropp blev starkare, kände jag att även mitt psyke blev det. Men jag var också noga med att träna även huvudet, för det är här vi har det: balansen. Jag vill hela tiden vara medveten om vad jag gör och varför. Har man ett varför, blir det där ”hur” inte längre en så svår fråga… jag har aldrig haft en aning om hur jag ska ta mig ur mina pissiga situationer. Jag har bara vetat att jag ska ur dem. Jag mår inte bra idag, men jag har bestämt mig för att göra det. Om jag hittar en sak att göra idag, som gör mig lite lite lyckligare, så gör jag den. Till slut kommer jag vara där jag vill. DET tror jag är vägen till hälsa ; att våga lita på att man kommer dit, utan att bestämma innan exakt hur vägen ser ut.

fansyapr14

Annonser

5 thoughts on “Veckans inspirationskälla: Fanny

  1. Ping: Gästinlägg hos Cilla | roethlisberger

  2. Har följt hennes blogg ett bra tag och hon är verkligen en sann inspiration och så väldigt stark. Hennes påhittiga recept är makalösa, hon kommer att gå långt!

  3. Jag vet inte vad jag ska skriva här, men jag kände att jag behövde på något sätt tacka för den otroligt viktiga inspirationskälla du varit för mig (brukar inte kommerntera men däremot läsa allt i princip). Så tack helt enkelt. I wish you all the best!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s