När det spritter till i kroppen vet jag att det är dags att röra på sig igen

Jag har inte tränat på tre dagar. Du undrar kanske hur jag känner inför det? Med handen på hjärtat känns det bra. Inga hjärnspöken, inget dåligt samvete. Jag känner mig glad för att jag har lärt mig att leva lite mer på livets villkor. Att kunna ta en paus från saker jag tycker är roligt till förmån för annat. Det där annat kanske är sådant jag behöver göra, men som jag kanske inte tycker är det roligaste som finns. De senaste dagarna har bestått av jobb, jobb och jobb. Jag är tämligen säker på att jag har varit så där galet effektiv för att jag inte har lyssnat på den del av hjärnan som säger att jag också borde göra ditt och datt. Genom att inte ha dåligt samvete över allt jag inte hinner göra på en och samma gång har jag kunnat arbeta fokuserat och fått saker gjort. Det må vara tråkigt under tiden, men känslan av att bli färdig med saker är ofantligt upplyftande. Att faktiskt vara närvarande i det tråkiga är på något sätt en ny känsla för mig. Jag är duktig på att fokusera, planera och strukturera, det är jag, men det händer givetvis att jag tänker mer på det jag hellre vill göra än det jag behöver få gjort. Så har det inte varit nu, jag har varit närvarande i det jobb jag har utfört. Det känns mycket bra.

Fast det är klart. Jag längtar efter att röra på mig. Det gör jag verkligen. Idag tänkte jag springa den där långa rundan jag sprang förra veckan. Förhoppningsvis är kroppen sugen på att röra på sig och förhoppningsvis belönar den mig med god energi och studs i dojan för att jag vilat ordentligt de senaste dagarna. Förhoppningsvis strular inte mitt knä. Sist jag sprang de där 12 kilometerna kändes det väldans bra. Jag kände mig stark och uthållig. Stundtals flög jag fram. Idag tänkte jag ta och mäta upp rundan också. Sist ville jag bara springa på och se vad kroppen höll för, utan att riktigt bry mig om exakt hur långt jag sprang och exakt hur fort det gick. Men, någonting säger mig att det var längre än 12 kilometer och nu är jag galet nyfiken över att ta reda på hur det egentligen ligger till. Tiden spelar ingen roll, jag är bara nyfiken i en strut. Efter jobbet snöar jag på mig löparskorna och ger mig själv den där stunden jag behöver just nu. Att sitta stilla för länge är inte min melodi och för att kunna fokusera lika bra de kommande dagarna behöver jag röra på mig. Att vila är bra, fantastiskt bra, för kroppen säger till när det är dags att röra på sig igen. Det spritter till inombords och då tycker jag att vi gör rätt i att lyssna på kroppen.

20140506-084244.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s