Jag tänker då älska skiten ur livet jag

Om du som jag har levt med låg självkänsla genom livet vet du att det här med kärlek och relationer kan vara en knepig grej. Vad har kärlek och relationer med låg självkänsla att göra undrar du? Jo, jag tror att många människor är rädda för kärlek. Främst tror jag att människor med låg självkänsla har svårt för relationer. För mig har det blivit tydligt att min låga självkänsla och negativa självbild har haft ett finger med i spelet i många av de relationer jag har haft.

Det är givetvis svårt att veta vad låg självkänsla gör så länge man inte är medveten. Jag hade ingen aning om hur min negativa självbild faktiskt påverkade mig. Jag hade liksom inte fattat galoppen. Faktum är att jag inte tror att alla människor med låg självkänsla är medvetna om att de har låg självkänsla och jag tror heller inte att alla av dessa människor inser att det är just självkänslan som gör det svårt för dem i livet, eller svårt för dem att vara i relationer. Jag är inte ute efter att dra alla över en kam och grovt generalisera, men jag tror att ofantligt många människor som lider av låg självkänsla inte riktigt får relationer att gå ihop. Att ljuga i relationer, att bedra sin partner, att ha kontrollbehov, att ideligen känna sig osäker inför att relationen ska ta slut och att alltid hitta fel på människor man inleder relationer med är saker som grundar sig i låg självkänsla. Det är vad jag tror och jag kan ha fel.

Min självkänsla har ju gjort att mitt liv präglats av en oro för att vara ensam. Till följd av det ville jag kontrollera mina relationer, och jag har förstått att den som lider av låg självkänsla ofta försöker förändra sin partner för att de bättre ska passa in i den egenskapade illusionen av hur en relation ska vara. Att ha ett kontrollbehov leder ofta till att man sårar människor som står nära. Med låg självkänsla har man också ofta svårt att ta emot kritik, från partner som vän, eftersom det utmanar den redan låga självbilden. Igenkänningsfaktorn är hög för mig på den punkten, och lyckligtvis kan jag idag skratta åt alla de utbrott jag har fått på pojkvänner som på något sätt kritiserat mig. För prestation som person. Skäre Gud nåde. Jag trodde att den lycka jag upplevde i en relation var något jag råkat på av en slump och jag ville att den lyckan skulle vara för evigt. Jag var livrädd för att förälskelsen skulle ta slut och att det skulle visa sig att det inte fanns mer att bygga vidare på. Jag var så rädd att min slumpmässiga lycka skulle tas ifrån mig att jag bar omkring på bilden att om den försvann återstod bara lidande och sorg. Därför har jag förstört relationer jag varit i. Rädd för att min kvot av lycka skulle ta slut. Det gjorde att jag inte klarade av att vara kvar i relationen med tanke på att den faktiskt kunde ta slut. Jag har motarbetat nya kontakter innan det ens blivit någon relation. Rädd för att bli bedragen, och ovissheten inför att kanske, kanske bli sårad på vägen gjorde att det lika gärna kunde kvitta från början.

Ser jag tillbaka på mina kärleksrelationer ser de inte vidare bra ut. Det har liksom varit den ena katastrofen efter den andra. En del katastrofer har jag skapat medan andra katastrofer har berott på andra människors beteende. Oavsett vems fel det har varit har jag aldrig varit nöjd och tillfreds eftersom det alltid har funnits något som kan förfinas och göras bättre. Jag är säker på att människor med stark självkänsla också kan vara missnöjda med sina relationer, men att vara missnöjd med relationer är ofta tecken på låg självkänsla. Om en är missnöjd med alla relationer vill säga. Min erfarenhet säger nämligen att den med låg självkänsla alltid har behov av att göra om sin partner och upplever att de brister som finns i relationen beror på partnern. Därför försöker man fixa till, göra om och förfina. Något som inte heller är särskilt ovanligt för den med låg självkänsla är ett extremt bekräftelsebehov. Jag har haft ett enormt bekräftelsebehov och fick jag inte bekräftelse på löpande band var något fel. Då ifrågasatte jag min partners känslor för mig och dessa skulle bevisas om och om igen. Det spelade faktiskt inte särskilt stor roll om min partner visade känslor. Det var tvunget att bekräftas i ord. Ofta. Jag förstår att det måste ha varit ofantligt svårt att försöka tillfredsställa mig på den punkten.

Jag har alltid tänkt mycket på kärlek. Det har varit som en olöst gåta i mitt liv. Ett svårlöst problem som aldrig tycktes luckras upp och klarna. Är det mig det är fel på? Är det min partner? Nöjd dig aldrig har liksom varit ett mantra i mitt huvud. Tillåt dig inte att behandlas som skit. Jag vidhåller fortfarande att en inte ska nöja sig i en relation en inte mår bra. Jag tycker att det är mycket viktigt att en inte låter någon behandla en illa. Fast jag ser på kärlek på ett annat sätt numera när det kommer till att aldrig nöja sig. För mig handlade det om rädsla och det är kanske inte särskilt konstigt med facit i hand – det är ju många olika sorters män jag har försökt att älska och sedan misslyckats. Fast jag tror inte att de misslyckanden jag har upplevt i mina relationer har handlat om rädsla för att nöja mig med någon som inte är bra för mig, utan rädsla för att helt och fullt öppna mig eftersom jag inte trodde att någon annan människa skulle tycka om den jag var om jag var mig själv på riktigt. Att inte öppna sig och riva murar gör det väldigt enkelt att lämna en annan människa. Det är faktiskt inte svårt alls. Tack för kaffet och hej.

Egentligen har det inte varit något fel på vare sig på mig eller på någon annan, utan jag tror att ett förhållande förtvinar när båda parter inte satsar seriöst. Ibland har det varit jag som inte har vågat satsa, ibland har det varit min partner. När det kommer till tvåsamhet räcker det ju med att en rusar iväg till andra och lever efter devisen att gräset är grönare på andra sidan för att ett förhållande ska gå sönder. Ibland har det varit jag, ibland har det varit min partner. Vad är det då som inte har fungerat för mig? Jag har letat på fel ställe. Jag har letat efter kärlek och lycka utanför mig själv. Sökandet efter lyckan har varit riktad mot yttervärlden och inte inom mig. Att rikta lyckan inifrån och ut eller utifrån och in – där finns en skillnad och skillnaden är ofantligt stor. Jag antar att jag, som så många andra människor, har trott att bara jag får vad jag vill ha, bara jag hittar kärleken, kommer jag att bli lycklig. Men det är faktiskt inte sant. För om lycka enbart är riktad mot yttervärlden missar vi den där lilla detaljen att rikta lyckan inifrån och ut.

I sökandet på svaret på min olösta gåta har jag ofta frågat människor hur de träffade sin partner och hur de visste att de ville leva tillsammans med den människan. Svaren skiftar, men gemensamt för dem är ändå att de på något sätt har vetat att de träffat rätt. Det där har förbryllat mig, därför att varje gång jag har haft en relation har jag ju också känt så; att jag träffat rätt. Ändå har det aldrig blivit riktigt rätt. Har jag lurat mig själv då? Eller har jag blivit lurad? Spelar det någon roll vem som lurade vem? Jag tycker inte att det spelar någon roll därför att det som har varit behöver inte ältas och gås igenom och fantiseras om. De relationer jag har haft avslutades alla av någon anledning, och jag tror att roten till att de förtvinade är att jag inte tyckte om mig själv. Att andra människors beteende har med saken att göra är givetvis ett faktum, men om jag hade haft bättre självkänsla och känt egenkärlek hade jag kanske aldrig ens befunnit mig i dessa relationer från första början. Vem vet? Det spelar heller ingen roll utan det som är viktigt är att jag idag vet att det handlar om mig – att kärlek börjar med mig. Mitt gamla jag älskade inte sig själv och därför kunde jag heller inte låta någon annan göra det. Det är så enkelt och samtidigt så svårt.

Att vi älskar oss själva innebär ju inte per automatik att andra kommer att göra det, bara så där. Att jag idag inser och förstår att min kärlek behöver riktas inifrån och ut istället för att enbart sökas från yttervärlden innebär inte att sann kärlek knackar på dörren. Faktiskt inte. Ibland kan jag fortfarande på för mig att det allra enklaste vore om flicka möter pojke och så älskar de varandra. Jag har ändå kommit fram till att jag känner en sådan enorm glädje inför livet och att det där med kärlek nog inte är så himla svårt som jag har trott. Jag tänker nog lite mer som så att jag ska ta och älska skiten ur livet. Ja faktiskt. Vad är det värsta som kan hända om jag tillåter en annan människa att älska mig? Ja, att jag blir lämnad. Fast jag om någon har lärt mig att det alltid finns nya människor att dela glädje och kärlek med och att det faktiskt inte behöver vara värre än så. Det kan låta lite oromantiskt med tanke på att vi har bilden av att kärlek inte växer på träd och att man ska vara rädd om kärlek. Ja, man ska vara rädd om kärleken men man ska inte vara rädd för kärleken. Tiden läker sår. Efter regn kommer solsken. Nya möten uppstår. Och på det sättet kommer det alltid att vara. Det är absolut tröttsamt att börja om från början och det gör ont i hjärta och själ, men jag tycker faktiskt inte att det behöver vara fel att bara bestämma sig att älska skiten ur det som är här och nu. Därför bestämmer jag mig för att göra det. Älska skiten ur livet. Att välja glädje. Att go with the flow. Det går inte att kontrollera kärlek. Det går inte att bestämma och planera och strukturera kärlek. Kärlek finns överallt, inom dig och utanför dig.

20140506-215153.jpg

Annonser

3 thoughts on “Jag tänker då älska skiten ur livet jag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s