Veckans inspirationskälla: Linda Carlsson

Just så här på onsdagar känner jag mig otroligt tacksam över livet. Att människor som inspirerar mig låter mig ta del av deras liv känns som en ofantligt stor välsignelse. Jag har lärt mig enormt mycket om livet genom dessa människor och jag hoppas givetvis att ni som läser känner detsamma. Den här veckans inspirationskälla heter Linda Carlsson och hon har inspirerat mig på så otroligt många sätt. Om livet och om kärlek och mod och jävlaranamma. Ni kommer att förstå varför genom att ta del av hennes text. Jag hade förmånen att lyssna på Linda i höstas när jag gick en starta eget kurs och jag minns hur jag gick hem med känsla av inspiration, lust och kreativitet efteråt. Hon har verkligen förmågan att få med människor på tåget. Hon är också öppen med att livet inte bara är en dans på rosor, men att det blir det vad man gör det till. Linda är, vad jag skulle kalla, en äkta kapten på båten.

IMG_1703

Att kriga för acceptans i livets alla faser utan att veta om det

Jag är Linda Carlsson, och jag fyller 38 år i höst. En ålder jag har lite svårt att förlika med mig i tankarna eftersom jag inte alls känner mig som en person nära 40-strecket. Cilla kontaktade mig för ett tag sedan angående sitt koncept Människor som inspirerar. Att tacka ja till en sådan förfrågan anser jag vara självklar utav flera skäl. Dels tycker jag att det är stort av Cilla att lyfta andra människor, något vi svenskar annars är rätt usla på. Det är lättare att trycka ner och fördöma andra än att hylla i vårt avlånga land. Det är då vi ska vara glada att det finns människor som Cilla som gör tvärtom och sticker ut och vågar. Den andra anledningen är rent egoistisk, att få chansen att dela med sig av sina tankar, erfarenheter och åsikter är en förmån. Sådana chanser ska en fånga och ta tillvara på varje dag.

Jag brukar själv läsa Cillas ”profiler” på hennes blogg och kan konstatera att jag blir ett litet svart får i samlingen. De flesta människor är grymma träningsmänniskor med hög självdisciplin när det kommer till hälsa och motion. Jag lägger mig på rygg direkt i detta ämne och erkänner att jag, inom dessa områden, spelar i lägsta division. Jag är en på eller av-människa, svart eller vitt. Hittar jag motivation för träning då jävlar kör jag, typ i överdrift. Sedan går det ett tag och jag hittar något annat jag brinner för och då lägger jag kraften där istället. Jag är också urtypen av jojomänniska som vartannat år pendlar 20 kilo. Det är inget jag är stolt över eftersom det inte är bra för hälsan men det resulterat i en välsorterad garderob. Det gäller att se det positiva i saker :). Vad kan jag då bidra med som inspirerar andra på Cillas blogg? Varför kontaktade hon mig? Jag har inte svaret på det utan lägger i det i era händer. Fortsätt att läsa och avgör själva om det är rätt valt av Cilla och om det var värt er tid.

Hur jag blev jag
Mitt fullständiga namn är Linda Atefeh Carlsson, och mitt mellannamn vittnar om att det är något som faller utanför ramen. Jag är ett hittebarn från Iran. Man säger att jag har hittats i typ en trappuppgång i någon form av låda med en lapp där det stod Atefeh Jadipor. Som spädbarn har jag sedan på något vis, ingen vet hur och varför, färdats nästan 100 mil från en stad i norra Iran som heter Mashhad till huvudstaden Teheran och lämnats in på ett barnhem. Mina svenska, och jag vill vara tydlig med att säga mina riktiga och enda föräldrar, kunde inte få barn. De reste helt själva på 70-talet på vinst eller förlust till Iran för att adoptera ett barn, helst en dotter. Personalen visade upp mig och där var första gången jag visade prov på social kompetetens; jag skrattade och log precis vid rätt tillfälle och charmade brallorna av morsan och farsan. Därefter följde en påfrestande kamp för dem att göra klart med papper och iranska myndigheter för att få ta med mig till Sverige. Man visste inte när jag var född och därför drog man till med 29 september 1976, och det är vad som står i mitt pass. Den 19 maj 1977 satte jag för första gången foten på svensk mark och blev i och med adoptionen svensk medborgare. Ingen är mer tacksam över detta än jag. Jag vill inte kränka någon, men Iran och jag hade aldrig kommit överens. Vi har inte samma syn på religion och på människors rättigheter och värde. Jag är inte religiös men jag vågar säga att den starka religionsövertygelse som bedrivs i det landet inte är okej om man tror på demokrati och lika värde på människor vare sig tro, kön, sexuell läggning. Ja, listan kan göras lång. Hur som helst, väl i Sverige tog mamma mig till BVC fortast kvickt och där kunde man konstatera att jag var fem månader gammal. Det innebär att jag faktiskt är född 1977 och borde fylla 37 istället för 38. Inom min familj skapade detta senare en liten konflikt mellan mina föräldrar om när jag skulle börja min skolgång. Mamma vann och jag började med årskullen 1976.

Min skoltid var till en början inte särskilt rolig. Mamma hade önskat sig en flickig dotter, vilket gjorde att hon behandlade och klädde mig därefter; med tjejkläder och lång uppsatt hår i hästsvans med rosett. Jag kan än idag känna hur ont i magen jag hade varje morgon när jag skulle gå till skolan. Men, det som gjorde det outhärdligt var att jag blev retad för min hudfärg. Det var inte särskilt vanligt med mörkhyade i Sverige på den tiden och i synnerhet inte i Vimmerby. Ord som ”blatte” fanns inte och därmed tyckte man att ”negerjävel” var ett mer passande mobbningsord. Jag tog det gång på gång, och sa aldrig någonting hemma. Istället förde jag en kampanj om att få klippa av mig mitt långa hårt till en kort frisyr. Till slut, efter mycket tjat och gråt, insåg mamma att det var det schysstaste mot mig att göra. Den kvällen, någonstans i åttaårsåldern, när lock efter lock föll mot golvet började min personlighet att formas. Det gjorde mig stark, nu kunde jag försvara mig mot dem som var elaka. Jag hittade en början till en identitet. Jag förespråkar inte våld i något sammanhang, men för mig tog det mig ur mobbningen. Tämligen harmlöst våld i och för sig, jag brottade ner grabbarna (jag hade blivit stark som en oxe av att hänga med min pappa och farfar på jobb) och sedan frågade jag artigt om de gav sig helt enkelt. Slutsatsen jag i vuxen ålder kan dra av detta är att så fort jag började hitta mig själv och trivas med den jag var fick jag en röst. Med hjälp av den rösten kunde jag visa att det är fan inte okej att sätta sig på mig bara för att jag inte ser ut som majoriteten. Resten av skolgången blev därefter en bra upplevelse med många vänner och mycket idrott. I skolan var jag medelmåttig; fotbollen, tennisen och vännerna var roligare och jag blev hyffsat bra inom samtliga tre områden.

Nästa stora livshändelse kom i 23-årsåldern. Det var fortfarande en pusselbit i min personlighet som saknades för att komma till ro. Jag pratar om min sexuella läggning. Efter mycket om och men och många lögner kom jag ut till mina föräldrar. Alla som har gjort den resan vet att det är en utmaning. Min far ville inte alls förstå till en början. Han försökte med de flesta metoder för att göra mig ”frisk”, med allt från hot till att köpa bort min läggning. Han vet att jag är svag för bilar och han erbjöd mig min drömbil, som på den tiden var en Jaguar. Jag nappade inte utan försökte istället förklara att det handlade om känslor och kärlek och sådant kan man inte hysa för döda ting. Han måste ha funderat en del för han återkom därefter med ett nytt bud: en hund. Han menade att jag då kunde lägga min kärlek där. Jag avstod. Min bror stod hela tiden bakom mig i den här personliga färden och till slut gav mina föräldrar, först mamma och senare även pappa, upp kampen om att ”göra mig normal” igen. När samtliga mina nära och kära accepterade att jag var homosexuell kom ytterligare ett steg mot en fulländad personlighet. Den just jag ville vara. Jag vill tillägga att jag under dessa år jag levt som gay aldrig har upplevt utanförskap. Ingen har öppet kastat glåpord efter mig. Vad folk sedan säger runt köksbordet har jag ingen aning om och ärligt talat skiter jag faktiskt i det så länge jag får leva mitt liv på mitt sätt. Om andra har ont i magen av det är det deras lidande och inte mitt.

Sista delen i skapandet av den 38-åriga kvinna jag idag har blivit är min yrkeskarriär. Jag är inget geni och har aldrig tyckt om att plugga. Har jag då hamnat där jag är idag för att jag är pappas blicka och fått min yrkeskarriär och yrkesroll serverat på ett silverfat? Svaret är ett starkt och självsäkert NEJ. Jag har slitit för den position jag har idag. Jag är utan tvivel arbetsnarkoman, en doer och lite streetsmart. Någon som ideliten söker nya utmaningar samtidigt som energi tankas på löpande av både framgångar och motgångar. Redan som liten upptäckte jag att arbete var något för mig, men intresset för företagande kom när jag var cirka 10 år. Jag och en vän startade ett företag där vi utförde tjänster, och idag hade det kallats för hushållsnäsa tjänster – RUT. På så vis tjänade vi egna pengar som kunde spenderas på allt från vanliga barnnöjen till en språkresa i England. Mitt första riktiga ansvar fick jag runt 18 år när min familj drog igång ett motell i Vimmerby. Här startade min karriär. Från 1995 och fram till 2011 har jag tillbringar mina somrar på Hotell Ronja, som idag är Vimmerbys största hotell med närmare 100 rum. En bra och slitig skola. Under sju veckor varje sommar jobbade jag 700 timmar, vilket motsvarar 2,5 heltidstjänster. 2006 bestämde jag mig för att satsa hårdare på min karriär och började på allvar min resa inom min fars bygg- och möbelhandel. 2010 tog jag över som VD för bolaget som då omsatte 250 miljoner med cirka 130 anställda.

Ingen dans på rosor
När man nämner ordet generationsskifte tänker nog inte folk i allmänhet på mycket mer än att en generation lämnar över posten som VD eller ett ägande till nästa generation. För informationens skull; jag tog enbart över rollen som VD, inget ägande. För mig har dessa fyra år varit mitt livs största utmaning. Jag tog över ett företag som var över 35 år och min pappas livsverk. Det finns många rädslor då kan jag säga. Det är inget man tar med en klackspark och bara glider med. Jag trodde att den största utmaningen skulle bli glappet i kunskap och erfarenhet mellan oss; att jag var ett blåbär i jämförelse med honom. Nu, 2014, kan jag konstatera att det var människorna som var den riktiga utmaningen – inom organisationen och människorna utanför. Återigen, att bli accepterad.

En del valde den enkla vägen; att helt enkelt inte ens ge mig chansen. Dessa personer och jag har idag gått skilda vägar, men det är jag som har fått bära huvudansvaret både internt och på stan. När jag tog över var min strategi ganska simpel: jag skulle bygga om företagskulturen. Fler människor skulle få ta plats för att kunna växa, vilket skulle skapa ett större engagemang och mindre sårbarhet. Jag ville bygga upp ett team runtomkring mig med olika kompetenser och framför allt med andra personligheter och styrkor än vad jag har. Det krävs mod till det. Enklast och mest smärtfritt är att omge sig med medarbetade som tycker som jag gör, men det är inte nyttigast varken för mig som individ eller för verksamheten. Processen har tagit mycket längre tid än jag naivt trodde att det skulle göra och det har tärt på företaget och därmed mitt självförtroende. Jag har flertalet gånger fått höra i kulisserna att det var bättre förr när pappa var chef till exempel. Jag nådde rockbottom våren 2013. Jag insåg redan då att jag skulle leverera det sämsta resultatet i företagets historia det året. Vid mina fyra år som VD hade företaget bara gått sämre och sämre. Jag började tvivla på min förmåga och min lämplighet. I det läget finns det två vägar att gå. Det ena alternativet är att ge upp, att kasta in handduken och lägga sig ner och dö. Det andra alternativet är att hitta nya vägar och ny kraft. Jag valde det senare alternativet.

Jag bestämde mig för att läka mitt sargade självförtroende med en ny affärsidé: en sommarnattklubb i Vimmerby. Helt provisoriskt och beslutat på fem minuter. Jag slog upp tidningen en morgon och läste att 2013 skulle gå till historien eftersom Vimmerby helt skulle stå utan uteliv. Jag ringde omedelbart min far och förklarade att en sådan affärsmöjlighet får man inte gå miste om och att jag ville dra igång en nattklubb. ”Jaha” svarade han och så körde vi. Jag har inte ett åttatimmarsjobb, så var skulle jag hitta tiden? Enkelt – tycker man om att arbeta och själva skapandet jobbar man helt enkelt lite till. Det var det bästa beslutet jag kunde ha tagit i den situation jag var i livet just då, trots att jag precis blivit förälder. Ibland behöver man vara egoistisk för att kunna leverera mot andra människor också. Mår man själv inte bra kommer man inte ge något bra till sina medmänniskor heller. Sommarens eskapader gjorde att jag återhämtade mig. Det kändes som att jag hade lyckats med något för första gången på fyra år. Skulle jag fråga andra skulle de troligen säga att jag gjort en del bra saker tidigare också, men jag kände mig verkligen misslyckad som företagare och som individ. Det finns ju ett ganska enkelt sätt att mäta just detta i företagsvärlden och det är genom bokslut. Det står ju i resultat- och balansräkningen hur framgångsrik eller dålig du varit under ett år.

När jag stängde sommarklubben kunde jag lägga den roligaste sommaren i mitt liv i bagaget. Energin kom tillbaka, tron på mig själv kom tillbaka och allt detta genom nöjda gäster och lönsam verksamhet. Ett kvitto på att jag kan visst, och att det inte är något fel på mig. Sedan dess har jag fortsatt att kämpa tillsammans med ett underbart arbetsteam på MaterialMännen som vill åt samma håll som jag. Vindarna har börjat vända. Många projekt är uppstartade och jag arbetar ständigt för att kunna hålla alla järn varma. Min drivkraft har genom åren främst visat sig genom motgångar. Det är då jag är som starkast, som bäst, som törstigast. När jag övervinner motgångarna smakar också vinsterna så mycket bättre. Blod, svett och tårar-principen helt enkelt. Människor är en annan energikälla som jag behöver ha, både privat och professionellt, för att kunna leverera. Vare sig de bråkar med mig eller uppmuntrar mig utvecklar de mig. Jag är glad att jag har haft det tufft för jag hade inte besuttit i närheten av den breda kompetens, stolthet och självkänsla som jag gör idag annars.

IMG_0312

Drömprojektet
Att jag är och alltid har varit ett partydjur skriver nog de flesta under på. Att det sedan har utvecklats till en dröm om att själv få bygga upp, utveckla och driva en permanent restaurang och nattklubb är nog bara typiskt mig. Man kan ju liksom inte bara ha kul, men måste ju jobba lite också. Jag vet att det här drömprojektet innebär ännu mer jobb, framför allt i uppbyggnads- och startskedet. Varför drar jag på mig mer? Med förra sommaren som erfarenhet av båda arbetena vet jag att det kommer att innebära en hel del dagar i sommar med 22-timmars arbetsdagar. Den här satsningen är dessutom mycket större än Sommarklubben. Nu kommer jag att ha 20 anställda som ska leverera topp sju dagar i veckan till gäster med höga förväntningar på oss. Jag pratar om Club Prime. Ett koncept som jag och min bror står bakom.

Prime_logga2014

Återigen är det inte särskilt komplicerat. Det är av enkla anledningar så som att jag älskar att starta upp nya saker. Det innebär nya utmaningar och med det kommer också ny kunskap. Jag vill att Vimmerby ska ha ett riktigt bra uteställe som man kan gå till vare sig man är 18 år eller 50 år. Jag tror på att människan mår bra av att gå ut och roa sig och träffa andra människor. I och med denna satsning har jag också börjat arbeta med ungdomarna i Vimmerby. Dels som festarrangör men också genom att sätta undan delar av vinsten för utvecklande åtgärder för ungdomar inom kommunen. Jag är också en del av kommunens arbetsmarknadsenhet som arbetar för utveckling av arbeten i Vimmerby. Lyckas Club Prime-projektet vill jag helt enkelt ge något tillbaka. Jag älskar Vimmerby och kan jag bidra på något vis till att det blir enklare och roligare att bo och leva här är det bara en förmån att kunna bidra – med utveckling, satsningar och arbetstillfällen. Jag ser enormt mycket fram mot sommaren när vi öppnar.

Kan jag ge dig några kloka ord på vägen?
Det är lätt att det blir klyschigt när man ska dela med sig av tips och råd. Jag tror på devisen att alla har det inom sig. Det handlar inte om pengar, högskolepoäng eller att vara född i rätt familj. Det är en jävla vilja och mod som krävs och som är avgörande. Var beredd på stryk, motgångar, folk som vänder dig ryggen, snack om dig på stan och lär dig att vända det till din fördel. Lite tur här och där skadar naturligtvis inte. Jag har förälskelse och het passion för det jag företar mig. Jag inledde med att jag är svart eller vit, på eller av. Brinner jag inte för något har jag lärt mig att delegera det till personer som faktiskt gör det. Bara för att jag tycker att något är tråkigt innebär det inte att alla andra också gör det. Det är också fördelen med att omge sig av människor olik dig själv. På så vis kan man lättare upprätthålla hög passion för sitt arbete och sitt liv.

Reflektion och återhämtning är viktigt, men trots det glömmer vi ofta det. Hitta ditt sätt. Det kan vara precis vad som helst. Det behöver inte vara avancerat, bara det passar in i just ditt livspussel annars kommer du ändå att strunta i det. Mitt sätt är ingen vetenskap: jag kör bil eller lyssnar på hög musik och för det mesta kombinerat för då får det bäst effekt. Det är vi dessa tillfällen jag tänker tillbaka på beslut och rannsakar, likväl som jag föder nya tokiga idéer eller seriösa fleråriga strategier. Omge dig med duktiga människor, gärna olika dig. Människor som är ärliga och som vågar ifrågasätta dig. Ha någon form av mentor, så att du då och då har ett vattenhål där du kan ventilera allt från högt till låg och som tvingar dig att tänka i olika banor. Jag kan inte säga det nog: ha passion! Det är det viktigaste av allt, utan det fungerar ingenting. Det går att likna vid ett förhållande, utan passion under längre tid kraschar det och dör så småningom. Gör inte saker halvdant. Tänker du ändå inte ge det en ärlig chans så skit i det och lägg din dyrbara och enda tid på något annat. Halvdana insatser misslyckas i princip i 10 fall av 10 fall. Någon vis man har sagt att ”Nothing great in the world has been accomplished without passion”.

Acceptans blev den röda tråden genom mitt privat- och yrkesliv och det var inte förrän nu jag faktiskt tänkte på det, när jag skrev denna text. Att bli accepterad som mörkhyad, som gay, som företagsledare, som entreprenör, som kollega och nu även som gayförälder. Att det har varit en fight jag inte tänkt på är fantastiskt att inse, att den bara funnits där. Det innebär alltså att andra har lagt negativ energi på att motarbeta mig och har därigenom fött mig med kunskap och erfarenheter som givit mig driv och kämpaanda så att jag blivit den jag är och tagit mig dit jag är idag. Tack för ordet, jag hoppas att jag bidragit med något som du kan ta med dig in i framtiden. Jag önskar er läsare och Cilla alla lycka till med var ni än företar er och glöm inte bort att älska det.

”Genom att tro passionerat på något som inte finns än, kan vi skapa det. Det obefintliga är det som vi inte har eftersträvat tillräckligt”
Platon 427 fkr – 348 fkr

IMG_1210

Annonser

9 thoughts on “Veckans inspirationskälla: Linda Carlsson

  1. Jag är så otroligt tacksam att min väg fick korsa din väg Linda! Har nog aldrig haft så roligt och skrattat så mycket! Du förgyller verkligen tillvaron för oss alla! Inspirerande till tusen är du, en fixare och do’er som får saker och ting att hända! Du är grym!!! Love U

  2. Dessa ord var precis vad jag behövde höra idag.
    På måndag startar vi en ny butik. Jag håller på att bli utbränd, utbränd av lycka!
    Tack Linda

  3. Ping: Det är inte skiten som bromsar utan hur vi ser på skiten | En träningsblogg och lite till

  4. Tack alla för er otroliga feedback på den lilla storyn. Det värmer starkt och det bär jag med mig lång tid framöver. Till de jag inte riktigt känner så hoppas jag våra vägar korsas i framtiden och till er jag känner så hoppas jag ni vet att ni betyder ALLT!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s