Mitt mantra: håll i, håll ut

Igår tog jag mig äntligen ut på en liten löprunda efter jobbet. Visionen var att jag skulle flyga fram efter ett par dagars vila. Att endorfiner och lycka skulle skölja över mig från första till sista löpsteget. Jag kunde inte ha haft mer fel. Det var tungt och tråkigt och kläderna satt fel och skorna klämde och inga bra låtar spelades i öronen på mig. Det är ju så ibland. Alla träningspass är faktiskt inte roliga, men det är vid just sådana tillfällen en bara får göra det ändå. Jag sprang hela vägen, cirka 7-8 kilometer skulle jag tro, och det var det enda viktiga just igår efter dessa träningsfria dagar. Efteråt kändes det givetvis bra, det gör det ju alltid när man har tränat, men så där under tiden var det faktiskt ingen höjdare.

Det verkar också som att just löpningen är en aktivitet då jag har lite svårt att släppa prestigen och bara springa för att det är njutbart. Flertalet gånger kom jag på prestationsprinsessan sittandes på min axel – dömande och missnöjd. Snabbare kan du! Ibland kan jag nästan känna mig schizofren på grund av dessa inre konversationer jag har med mig själv. Vissa dagar är det liksom en inre kamp mellan mig och Lilla Fröken Perfekt och Fullkomlig. Hon är så förbannat svår att helt eliminera från min hjärna. Lyckligtvis har jag kommit så långt i mitt medvetande att jag med säkerhet vet när hon är i farten men vissa dagar är det bara tröttsamt att hon ska envisas med att försöka övertala mig. Jag fick påminna mig (och henne!) om att det är okej att springa i ett saktare tempo än vanligt, att det är okej att det tar emot och att det är okej att löparbyxorna skaver in i skrevet. Huvudsaken är att jag springer och jag vet med all säkerhet att min upplevelse blir bra mycket angenäm om prestigen lyser med sin frånvaro.

En annan slutsats jag drog under gårdagen var också att jag saknade min löparkompis. Det är roligt hur saker förändras för jag som har varit sådan som älskat att springa själv och lyssna på hög musik kände verkligen saknad av att springa med någon under tystnad. Vad hände där liksom? Den allra sista slutsatsen jag drog är att det där med PMS är en lurig sak och att det kanske påverkar träningen mer än jag tidigare trott. Det finns ju faktiskt vissa dagar i månaden en känner sig tung och trött och är skev hur än en gör. Jag har ju aldrig riktigt reflekterat över de där med cyklerna på samma sätt tidigare, men ju mer jag tänker efter desto mer förstår jag hur både PMS och menstruation faktiskt påverkar kropp och knopp. Ganska tröttsamt men samtidigt jäkligt coolt. Kroppen är ball.

20140517-155150.jpg

När det tar emot på det där sättet när jag tränar eller vid andra tillfällen i livet har jag ett mantra jag tycker är användbart och som peppar mig: håll i, håll ut. Jag tycker att det går att applicera i vilket sammanhang som helst egentligen. Min sockerhjärna kanske får för sig att det är en utomordentligt bra idé att skena till Konsum på lunchrasten för att köpa ett kilo godis att smaska på, jag kanske upplever att det tar för lång tid att nå ett uppsatt mål, jag kanske känner att det här med att rätta nationella prov är den mest tidskrävande och tråkigaste uppgiften någonsin – då tar jag till mitt mantra: håll i, håll ut. Det hjälper mig. Dels för att jag faktiskt tvingar mig att tänka till över vad jag ödslar energi att gnälla över. Dels också för att jag påminner mig själv om att tålamod är en viktig ingrediens när det kommer till framgång. Rom byggdes inte på en natt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s