PCOS: en förändrad attityd till barn

Förr hade jag mycket svårt för barn. Jag var inte den i umgängeskretsen som lekte och tjoade med andras ungar. Jag bar gärna på nyfödda bebisar och snuttade på de små liven en kort stund, men när det kom till att leka och bjuda på sig själv var jag först med att checka ut från ansvaret. Det var inte min melodi. Av någon anledning har jag ofta känt att det är jobbigt med barn. Att människor nästan är lite tokiga som vill skaffa barn och liksom avsäga sig det liv där en enbart får tänka på sig själv. Ofta har jag tittat på barnfamiljer och undrat hur man kan vilja utsätta sig för ett sådant liv helt frivillig. Den här tämligen negativa inställning till barn är något jag reflekterat över de senaste åren och jag tror att det kan ha varit en omedveten försvarsmekanism för att jag kanske aldrig kan få egna barn. Ju mer jag tänker på det, desto mer känns det som att det ligger något i det.

När jag fick min PCOS-diagnos var jag 23 år och det fanns inga tankar på att jag inom snar framtid skulle skaffa barn. Min dåvarande kärlek bodde dessutom på andra sidan jordklotet och därmed var barn inte något aktuellt i mitt liv. Även om jag inte hade tankar på att skaffa barn tog jag för givet att jag skulle kunna få barn. Jag antar att det är på det sätt de flesta tänker gällande barn när man är yngre. Man tänker att det är något som ska gå av sig själv när man är redo, och svårare än så behöver det där med barnskaffande inte vara. Som äldre vet jag att det där med att bli gravid inte är något som är helt enkelt. För vissa människor är det enkelt, men för många människor är det oerhört svårt. Genom att jag har varit öppen med min PCOS har jag kommit i kontakt med många människor som har svårt att få barn. Dessa människor slits mellan att otroligt gärna vilja ha barn och vetskapen om att det kanske aldrig kommer att gå. Det är tester och hormonbehandlingar och samlag på exakta klockslag och provrör och spermier på burk. Det är relationer som ifrågasätts och ibland tar slut för att det är så svårt att nöta, nöta, nöta på varandra utan att det där barnet man så innerligt längtar efter faktiskt kommer till världen. Det är ju inte direkt den romantiska bild vi har av att få barn, eller hur? Fast ofantligt många människor är benägna att genomlida allt det för att få barn, och det är något jag har tänkt på och reflekterat mycket över. Jag tycker faktiskt att det är fantastiskt att människor är benägna att ta sig igenom så många hinder för en liten minimänniskas rätt till liv.

Jag inser att jag på vägen har blivit rädd för barn för att vetskapen om att jag kanske aldrig kan bli gravid gör så in i helvetes ont. Det gör ont och rädslan har skapat en kluvenhet i mig – precis som hos de människor som nöter på varandra för den där lilla minimänniskans skull. Troligen har rädslan gjort mig lite obrydd inför andras barn och det har troligen också lett till att jag inte har involverat mig för skydda mig själv. Det är väl precis det vi har våra försvarsmekanismer till. Ju mer jag har accepterat, jobbat med och utrett min PCOS desto bättre inställning till det hela har jag gått. Både till diagnosen och till barn. Att jag har upplevt att jag inte vill involvera mig i andras barn har självfallet grundat sig i en mental inställning. I en attityd som jag låtit styra mitt liv. Lyckligtvis har jag kunnat förändra den attityden, och har fått öva på att bli mer barnvänlig. Jag vaknade inte upp en dag och var världens bästa lek- och mystant. Verkligen inte. Jag har fått närma mig andras barn lite i taget och känna efter vad som fungerar för dem och vad som fungerar för mig. Det har inte alls fallit sig naturligt för mig. Idag vet jag att min PCOS kan ställa till det oerhört mycket i form av någon barnskaffarprocess. Jag vet att det faktiskt kan bli på det sättet att jag aldrig kan få egna barn. Jag vet det, men jag vill inte gömma mig i min rädsla och utveckla en känsla av att jag inte tycker om barn. Jag är idag helt på det klara med att människor väljer att sätta barn till världen av kärlek. Att de där så huliganerna med gap- och skriksjukan faktiskt ger glädje i livet.

 

20140520-213136-77496060.jpg

Den här lilla tjejen och jag tycker mycket om varandra. Ibland är hon en liten huliganunge och testar mina (och sin mammas!) gränser. Ibland ger hon mig så mycket kärlek att jag blir helt varm i hjärtat.

Annonser

2 thoughts on “PCOS: en förändrad attityd till barn

  1. Jag har också PCO och blir ledsen varje gång jag kommer tänka på att det kanske kommer vara svårt för mig att få barn. Det gör ont! Men jag vet att det inte är en omöjlighet och det skänker tröst, jag hoppas så innerligt att jag kommer vara en av dem som kan bli gravid då det blir aktuellt. Hoppas du får det som du vill du med, barn eller inte. Du är värd allt gott och av det jag läst av dig tror jag att du skulle bli en toppen mamma:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s