Det är viktigt att ingen kvinna lider i det tysta

Solen skiner och den nya dagen skvallrar om att det blir en vacker dag. Solsken, gröna blad på träden och bara ben i klänning gör mig lycklig. Idag glädjer jag mig åt att Feministiskt Initiativ fick fina röstsiffror i valet igår. Samtidigt känns det tungt att Sverigedemokraterna får stora siffror av Sveriges väljare. Vad är det med människor idag? Varför vill vi inte fokusera på politik som minskar klyftor och främjar jämlikhet? Vad har hänt med detaljen människors lika värde? Varför drar vi inte nytta av varandras olikheter? Jag har svårt att förstå, det har jag verkligen. Det är inte det samhälle jag vill leva i.

Det har varit en fin helg, på så många sätt. Jag har fått riktigt mycket sömn i helgen. Det var otroligt njutbart att verkligen få sova ut. Tidigt i lördags sprang jag och min löparkompis en underbar runda i skogen. Sist jag sprang den rundan kändes det tråkigt och tungt, men den här gången stämde allt. För mig är det en ynnest att älska löpningen tillsammans med en annan människa. Gårdagen tillbringade jag i Törnrosdalen och firade mamma. På kvällen sprang jag döjobbiga intervaller i skogen trots att jag inte var det minsta taggad. Den känslan efteråt, hörrni, när en ger sig iväg trots att en inte är sugen – den är riktigt go. Det låter fantastiskt, eller hur? Ändå har jag haft en mental knock-out i helgen. Jag har gråtit i princip dygnet runt, jag har haft humörsvängningar som gör att jag pendlar mellan Gollum och Smeagol i Sagan om ringen. Jag vet inte vem eller vad som har intagit min kropp. Jag vet bara att jag inte kan kontrollera mina känslor. Jag vet bara att jag inte har ett uns av impulskontroll.

Jag har med andra ord inte jobbat ett smack. Varje gång jag har satt mig till ro för att försöka göra någonting har något annat pockat på min uppmärksamhet. Det har inte funnits någon som helst möjlighet för mig att motivera mig själv. Inte skuggan av en chans att få någonting gjort. Den där fräsande honkatten jag brukar förvandlas till under ett par dagar vid PMS känns fredlig i jämförelse med hur jag har betett mig de senaste dagarna. Jag har mått så fruktansvärt dåligt. Vad som gör mig mest ledsen är att jag på något sätt har tagit för givet att min kropp fungerar som den ska. Att jag har lyckats komma i hormonell balans och på något sätt självläkt. För varje gång jag hamnar ur balans inser jag att inget kan tas för givet. Jag är säker på att alla kvinnor som lever med PCOS eller har andra problem med sin menstruation förstår hur jag känner. En väntar och väntar och ingenting händer. I över en vecka har jag haft symtom för att mensen ska komma: finnar, ont i ägglådan, ömma bröst, humörsvängningar, vätskefylld kropp – allt! Ändå händer ingenting och den här gången känns det så väldigt hårt. Jag har varit så glad och så tacksam för att min kropp fungerar. Jag har hoppat jämfota av glädje varje gång mensen kommer. Jag har känt så mycket hopp, så mycket framtidstro. Därför känns det svårt nu.

Det är jobbigt när hormoner lever rövare. Det är fruktansvärt att leva med sig själv när en är sur och arg och ifrågasätter meningen med livet var eviga sekund. Det är verkligen jobbigt att uppleva hur tankebanor blir negativa och kroppsuppfattningen skev. Jag känner mig ful och tjock och oattraktiv. Samtidigt känner jag mig okvinnlig. Som om jag är en man som bor i en kvinnas kropp. Vad ska jag göra med mitt liv om jag inte ens kan vara kvinna? Alla dessa tankar är onödiga, ja rentav elaka. Jag kan se det och jag kan vara realistisk i det. Ändå kan jag inte låta bli att fångas av tankarna och synen på mig själv. Jag får hela tiden försöka tänka vackra tankar. Jag får påminna om själv om att det kan bli så här med PCOS – mensen kan komma och äggstockarna kan växa sig starka för att sedan avlösas av en period med utebliven mens och försvagade ägg. Det.Är.Så.Det.Är. Jag vet också att i samma sekund som jag publicerar det här inlägget släpper något i mig och vips kan mensen komma. Då kan mitt sätt att bete mig de senaste dagarna kännas komiska och märkliga. Men faktum är att det är så här det måste få vara för oss kvinnor. Många av oss mår dåliga vid PMS och menstruation och det är förbannad jävla viktigt att vi slutar gömma oss i det. Det är viktigt att ingen kvinna lider i det tysta.

Jag delar gärna med mig av mitt och du kan dela med dig av ditt. För jag tror att vi kan hjälpa varandra och jag tror att vi kan rädda våra relationer om vi faktiskt kan vara ärliga med hur vi mår, hur vi känner och hur vi tänker. Jag är så glad att jag har träffat en människa som jag för första gången är ärlig mot. Som får ta del av de känslor jag känner inför dessa hormoner och humörsvängningar och kroppsförakt och självförakt och rädsla för att kanske aldrig bli gravid. Jag är så otroligt tacksam över att han orkar lyssna och att han finns där för mig under den här perioden.

Annonser

3 thoughts on “Det är viktigt att ingen kvinna lider i det tysta

  1. Åh, jag vill bara komma o ge dig en kram!!! Min helg har varit lik din, gråtit för allt o inget, haft samma tankar som du gällande kroppen, som både du och jag vet är helt fantastisk, fin och unik. Det är tankarna som säger annat och det är BARA tankar, inte verklighet! Hoppas du mår bättre snart ❤

  2. Usch vilken helg! Hoppas det vänder för dig snart! Jag är jättetacksam för att du skriver om PCO, det var nog det som fick mig att söka hjälp när mensen varit borta ett år. Det har varit långa väntetider och mycket krångel men nästa vecka ska jag på mitt andra besök på kvinnokliniken. Vid första besöket sa de att det med största sannolikhet var PCO. Jag har läst allt du skrivit med stort intresse och vill verkligen tacka för att du belyser ämnet. Jag önskar att jag kunde åtgärda dig på något sätt nu när du har du tufft men jag kommer inte på några fantastiska ord, jag skickar en varm cyberkram istället! KRAM!

  3. Då kan jag trösta dig med att jag i förra veckan i princip skrev ett självmordsliknande inlägg i min ”humörsdagbok”, ringde öppen psykiatri -”för något måste ju förfan vara fel!”, hyperventilationsgrät mig till sömns vid något tillfälle och såg ett blekfett mongomonster passera spegeln ex antal gånger. Jag ger fan upp snart, PCOS och PMDS är ingen höjdare till cocktail. Sen kom mensen, och nu skäms jag över mitt eget beteende. Period, happy, depressed, repeat. Well, jag säger bara YOU GO GIRL! (Och jag kan från hjärtat säga att jag känner med dig)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s