Veckans inspirationskälla: Michaela

Tiden går så fort och äntligen är det onsdag och dags för den nionde fantastiska inspirationskällan i motivationsserien Människor som inspirerar. Veckans inspirationskälla heter Michaela och hon har både kropp och drivkraft som motiverar mig på gymmet. Som så många andra har hon gått den hårda vägen för att lära sig att tycka om sig själv, men kanske är det just den hårda vägen som krävs för att en ska uppskatta livet och sig själv. Jag vet inte. Det här är en tjej med en riktigt schysst personlighet. Ibland tänker jag att en behöver ha gått igenom lite skit för att kunna bli lite ödmjuk och vacker på insidan. Utsidan speglar ju på något sätt insidan tycker jag. En människa med vacker insidan får en otroligt vacker utsida och tvärtom. Håller ni inte med?

firstpic

Att berätta om sig själv är alltid något jag tycker är svårt – trots att jag årligen ställs inför det. Så vem är Michaela då? Jag ska försöka att berätta det för er. Jag är född och uppväxt i Vimmerby, men sedan 19 års ålder bosatt runtom i Sverige: Uppsala, Linköping och nu Huddinge. Jag är för närvarande 26 år och jobbar som NO-lärare år 7-9 på Eriksdalsskolan. Ja ni läste rätt – NO de där tråkiga ämnena som man lätt kan sova sig igenom. Jag har dock aldrig sett det så, utan jag har ett brinnande intresse för biokemi: biokemiska processer inuti levande organismer och klimatfrågorna.

När Cilla först kom fram till mig och frågade om jag ville vara med i hennes serie Människor som inspirerar blev jag, för att vara helt ärlig, väldigt chockad över frågan. Jag har följt och läst nästan vartenda inlägg och tänkt vilka fantastiska människor! Ska jag verkligen vara med bland dessa? Det är på det sättet jag har tänkt kring det mesta  i livet. Jag tillhör också skaran med duktiga flickan-syndromet. Aldrig riktigt nöjd. Dessa ständiga försök att göra alla andra nöjda. Det här inlägget kommer att handla om en kamp med det inre och om hur man tänker om.

Det är inte så att jag varit någon soffpotatis – jag har alltid rört på mig men aldrig fått ihop en helhet. Låt mig ta det från början. Jag var väldigt rund som barn. Jag skulle väl inte påstå att jag hade bästa relationen till sötsaker, vilket redan tidigt ledde till mycket låga tankar om mig själv. Faktum är att jag minns att jag redan som 10/11-åring kände mig ”stor” och ”onormal” och när jag skulle börja 6:an var jag istället mager som sticka. Vikt är ett jobbigt ord för mig, vilket ni som läsare kommer att förstå. Vad säger egentligen vikt om en människa?  Ingenting! Högstadiet var en ständig kamp och någonstans runt 13-14 år började jag på Friskis och Svettis. Jag tränade bara kondition – för något annat kan ju vara farligt.

När jag började naturprogrammet på Stångådalens gymnasium (numera Vimmerby gymnasium) var jag vid ett av mina all time low – otroligt olycklig. Den press jag satte på mig själv att prestera sipprade över fullständigt sista året vilket var 2006/2007. Jag minns att jag sommaren 2006 rasade i vikt, för det enda jag gjorde var att träna – konstant. Åt gjorde jag inte heller. Jag är medveten om att folk vara oroliga för mig, och att det pratades en hel del. Ibland önskar jag att någon sagt något till mig – istället för att prata bredvid mig. Hösten 2007 var en mörk period. Jag flyttade till Uppsala för att läsa apotekarprogrammet vid BMC. Jag kan säga såhär i efterhand att jag inte var mogen som 19-åring att göra en sådan grej. För att sammanfatta gick allt bara åt helvete. Min vikt sköt i höjden; jag gick från 63 kilo till 78 kilo på fem månader. Jag slutade träna helt i tre månader och jag tappade lusten att överhuvudtaget existera. Nedbruten och olycklig valde jag att hoppa av mars 2008 och återvände med otroligt dålig självkänsla till Vimmerby. Jag ångrar inte den här resan – för den har gjort mig starkare, och den har lärt mig hur det är att misslyckas och att resa sig igen. Lite som fågel fenix.

Från 2008-2013 försökte jag att hitta mig själv. Jag gick lärarprogrammet vid Linköpings universitet och började träna på campushallen. Fortfarande bara kondition och lätta vikter i gymmet.  Jag vet inte hur många gånger jag ändrade min kost, för jag har tappat räkningen, men min vikt förblev ostabil och i mina ögon för hög.

before2010

2013 kom att bli förändringens år för mig. Jag flyttade till Stockholm och började jobba som lärare och jag hittade tillbaka till gymmet. Även om jag fortfarande var rädd för att lyfta tungt ökade jag några kilo hit och några kilo dit med träningen. Jag började sakta men säkert tänka att jag har ett mål med detta – jag vill upp på tävlingsscenen. Jag ska bevisa för mig själv att jag fixar det här! Jag lyckades ta kontroll över min vikt (men inte över min kosthållning) och tappade i vikt igen. När man sysslar med det jag gjorde ser jag nu i efterhand att det var ett rejält misstag. Jag gjorde inget som var hållbart. Det är något jag förstått först nu vikten av att göra något som är hållbart för en själv och inte för någon annan!

Min verkliga förändring kom slutet av oktober början av november 2013 när jag kom i kontakt med ägaren av Muskelbygget nämligen Freddy. Det var nog först där jag förstod allt jag redan skrivit om och hur fel jag haft i mitt tankesätt. Jag släppte min rädsla för att lyfta riktigt tungt och började bygga upp min kropp med styrketräning. Jag fick nya sätt att tänka kring mat och hjälp med kosttillskott som har hjälpt mig enormt i min träning. Det betyder mycket för mig att ha en enorm stöttepelare i mitt liv och att det dröjde så länge innan jag fick upp mina ögon må vara synd, men jag tackar honom för att jag började älska igen.

sidepic

afterpic legs

Det som motiverar mig när min klocka ringer 05.20 varje vardag är känslan av att jag vet att jag måste pusha mig själv och ständigt komma ur min bekvämlighetszon. Man måste på något sätt koppla på den där illviljan och bara göra det. Ingen gör det någonsin åt en. Ingen kommer göra min cardio innan jobbet eller styrketräningen efter jobbet. Det är jag som ska göra den. Hela livet kommer handla om att hitta dig själv och göra det du tror på. Livet handlar aldrig om att göra vad andra vill att du ska göra. Eller vad samhället vill att du gör.

I mitt träningsupplägg nu har vi kommit till deffperioden. Denna är väldigt individuell och man ska aldrig någonsin följa någon annans upplägg. Återigen – det handlar om att göra för din skull. Det har varit tufft och det ligger fortfarande lite småfel i den. Men jag tänker såhär: när jag gör om samma resa igen (för det kommer i cykler) då kommer jag veta vad som var rätt och vad som var fel när det kommer till både träning och kostupplägg. Den här resan varar för evigt. Jag har fortfarande dagar när jag tänker ”fel” – har man tänkt så som jag gjort om mig själv i ungefär 15 år då ändras inget över en natt. Fast jag har människor som alltid stöttar mig. Jag har människor som tror på mig. Det är inget enkelt mål jag satt upp och det är ingen enkel resa. Där påminner Freddy mig ständigt om att det ska vara hållbart. Jag vill rikta ett enormt tack för min medverkan och tusen kramar till mina nära och kära som står ut med mina tårar de dagarna jag har det tufft, för utan dem hade den här resan varit omöjlig.

Mina tips till dig som läsare är

  • När det tar emot, ge då inte upp, ta heller ett steg tillbaka
  • Jämför dig aldrig med andra, försök inte följa någon annans kostschema eller träningsupplägg. Hitta det som passar dig bäst och ta hjälp av människor som är kunniga i ämnet.
  • Gå din egen väg – hitta din stig och följ den, låt ingen tala om för dig att det är fel väg.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s