Du har gjort någonting att vara stolt över

Något jag funderar mycket och ofta på är det här lilla ordet nöjd. Det verkar som att det är många människor, män som kvinnor, som har ofantligt svårt att bli tillfreds och nöjd med den egna insatsen. Vad är det egentligen som gör att så många av oss har så svårt att bli nöjda? Att bara känna oss tillräckliga med det vi har och det vi gör och att helt enkelt vara good enough?

Som lärare ser jag det ofta. Mina elever kämpar och sliter och pressar sig själva med sina studier för att nå ett mål de strävar efter. En del pressar sig så hårt att jag får ont i hjärttrakten. Det verkar som att de tror att de inte har rätt att existerar om de inte presterar på topp. Många gånger når de sina mål, ibland halkar de efter lite. Oavsett har de flesta av de studenter jag möter gjort sitt bästa och arbetat fokuserat för att ta sig framåt. Det är ju toppen, eller hur? I den bästa av världar är det precis som det ska vara, men i verkligheten råder något annat. Att få högsta betyg på ett prov, en inlämningsuppgift eller ett muntligt anförande viftas bort. Snart, snart är man på väg mot nästa mål. Här finns ingen tid att fira framgång. Vad hände med vikten av att stanna upp, att ta in den prestation man har gjort och att verkligen uppmärksamma och uppskatta att man gjort bra ifrån sig? Är vi så pressade och stressade att vi inte ens har tid att ge oss själva eller grannen en high five när vi uträttat något stort? Ibland verkar det som att det enbart finns ett par tillfällen i livet när en får hoppa jämfota av lycka och digga på stället av ren glädje. Typ barnafödslar, fotbollsmatcher, bröllop och stora födelsedagar. I annat fall ska lyckan vara lågmäld.

Come on. Så kan vi inte ha det. Att mina elever beter sig på det här sättet gör mig ledsen. Det gör mig fruktansvärt ledsen. Jag vill att mina elever ska förstå att resan är målet. Jag säger att jag förstår att deras strävan mot ett visst betyg är viktig och att det handlar om deras framtid. Fast jag säger också att deras insats är guld värld, att vi har olika förutsättningar och att ingen är den andre lik. Jag säger att ingen, absolut ingen, har tillåtelse att jämföra sig med någon annan. Ändå ser jag det. Varje dag. Jag ser alla dessa elever som får tillbaka uppgifter som stoppas ner i ryggsäckar och sedan skyndar en vidare till nästa inlämningsuppgift. Jag ser elever som knappast skiftar uttryck i ansiktet när någon talar om att deras prestation var utmärkt. Då kan jag ibland får hejda mig själv från att rycka tag i eleven och skaka hen hårt. Som ur ett avsnitt från Scrubs ser jag hur jag ruskar om eleven och skrikpratar den rakt i ansiktet och liksom undrar varför ingen reaktion på prestationen kommer. Du kan väl åtminstone dra lite på smilbanden om du känner dig minsta nöjd med din prestation? Fast det kanske är det som är problemet? Att merparten av dagens ungdomar inte vet hur det känns att bli tillfreds och nöjd? Att det snabba samhälle vi idag elever i med jakt på lycka, framgång och rikedom har skapat avtrubbade och jäktande individer?

Jag vill inte tro och jag kan inte förlika mig med känslan att j a g formar avtrubbade och likgiltiga människor på min skola. Jag vet att det inte är sant. Mina elever äger och jag talar om det för dem. Ofta. Om och om och om igen. Ändå, ser jag dem. Prestationsprinsarna och prinsessorna. Duktiga flickorna. Killarna som aldrig blir nöjda. Eleverna som skäms för att de tror att vi vuxna ska tycka mindre bra om dem för att de presterar mindre bra än förväntat. De tror att de har misslyckats. De tror att de är misslyckade. Det är så skevt, det är så förbannat skevt. Fast problemet är att detta inte enbart är ett fenomen som gömmer sig bakom dörrarna på min gymnasieskola. Detta fenomen, att aldrig bli nöjd, att inte tycka att det en gör är tillräckligt och gott nog, att alltid oroa sig för att någon ska tycka något – det finns ta mig fan överallt. Och det gör mig så trött.

Jag vet vad som händer när en får för sig att ingenting är gott nog. Jag vet hur det äter upp en inifrån och hur ångesten i bröstet gnager. Jag vet hur ont det gör att aldrig känna att det är bra. Jag vet precis vad det innebär att alltid flytta fram gränsen för vad det innebär att vara nöjd. Jag vet vad som händer när en aldrig ger sig själv cred och respekt för det en gör. Jag vet vilka hjärnspöken Lilla Fröken Perfekt och Fullkomlig skapar och jag vet hur dåligt en mår när en aldrig cuttar sig själv some slack för allt bra en gör. Jag vill inte att andra människor, med hela livet framför sig, ska ta den vägen. Jag vill inte det. Jag vill heller inte att du, som redan valt den vägen i livet, ska tro att det är den enda vägen att gå. Jag vill att du ska förstå att du har alla alternativ att välja mellan. Att du kan säga stopp och belägg! Nej! Nu orkar jag inte upprätthålla den här ytan mer! Det är inget misslyckande. Det är inte fult. Det handlar om att värna om sig själv och att förstå att livet blir så mycket roligare om du faktiskt tillåter dig själv att vara nöjd med det du presterar och med den du är.

Varje dag försöker jag tala om för mig själv att det jag gör är tillräckligt. Ibland flera gånger om dagen. Den som har levt med prestationsprinsessan och liksom horat sig genom livet för bekräftelse från andra och yttervärlden vet att det kan gå lite trögt i början att faktiskt bli nöjd. Min prestationsprinsessa gör sina försök, det gör hon. Hon iakttar, bidar sin tid. Väntar som katten kring het gröt på att jag ska bli svag. Därför är det viktigt att jag ger mig själv cred och respekt för allt bra jag gör även om det faktiskt inte tog mig hela vägen fram. Det innebär inte att jag släpper efter på drivkraft, engagemang eller ambitioner. Det innebär att jag tar en sak i taget. Att jag klappar mig själv på axeln för allt jag gör och att jag faktiskt tar mig tid att fira framgång. Du har någonting att vara stolt över idag. Snälla, snälla var det. Ge dig själv kärlek. Ge dig själv cred och respekt. Du har gjort jobbet. Känn den känslan. Njut av den känslan. Du lyckades med något, du gjorde ditt bästa även om det inte blev precis som du önskar. Men det blev bra ändå och du är tillräcklig. Sträck på ryggen. Stolt hållning. Du är och du gör tillräckligt.

20140609-081832-29912317.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s