Tusen gånger starkare

Jag tror att de flesta människor kan känna igen sig i att ena dagen är bra och andra dagen är skit. Det kan vara så mycket upp och ner i en och samma dag för mig att jag ibland blir tokig. Ibland tänker jag att om ett filmteam skulle följa mig en vecka skulle en se mig pendla mellan skratt och grått, trygghet och panik, glädje och sorg flera gånger. Ibland flera gånger om dagen. Jag är känslomänniska ut i fingerspetsarna och jag kan inte trycka undan eller gömma känslor. Det.Går.Inte. Livet är ju precis så; upp och ner. Och den som tror att jag bara är glad och aldrig har bekymmer tror fel. Sanningen kunde givetvis inte vara mer annorlunda.

Jag vet att en del människor har mer slätstrukna känslor. Som inte pendlar mellan dessa tillstånd jag kan göra på en och samma dag. Ibland avundas jag sådana människor, önskar att jag var litet lugnare i humöret. Lite mindre hetsig när jag blir arg, lite mindre impulsiv när jag blir glad. Jag har införskaffat mig mycket bättre tålamod det senaste året, men mina känslor är alltid så stora. Jag är alltid så dramatisk och mina bekymmer är alltid lite, lite större än alla andras. Det är väl så att vara drama queen. Antar jag. Jag har ju fått jobba med den där ångesten en del jag, men det händer fortfarande att den smyger sig på. Utan att jag egentligen vet varför. Eller ja, det är vad jag tror i alla fall. Egentligen vet jag alltid varför jag har ångest och varifrån den kommer, om jag bara vågar lyssna inåt och vara ärlig mot mig själv och så väl mot andra.

Det är svårt ibland. Att vara ärlig alltså. Det låter så enkelt och så fint men det vet du likaväl som jag att det inte är. Om det vore enkelt att tala sanning skulle vi ju aldrig ljuga, eller hur? För jag tänker att vi ljuger för att skydda oss själva. För att lindra. Göra mindre skada. För att försöka komma förbi det där jobbiga vi får för oss ska hända om sanningen kommer fram. Det är bara det att hur ont sanning än gör så där i början är det inte i närheten av hur ont lögner gör i längden. Sanning trasar inte sönder hjärtan. Sanning sliter inte sönder kärlek. Lögner gör det och lögner stannar kvar under lång, lång tid.

På tisdag firar jag ett år i min lägenhet. Ett år! Så alldeles jättefort det har gått. Och så mycket känslor som har åkt berg- och dalbana under det här året. För tio månader sedan trodde jag att mitt hjärta skulle slitas ur bröstet på mig. Jag hann bara flytta ihop innan jag flyttade isär. Jag var väl aldrig särskilt öppen med den där grejen, men jag ville aldrig hänga ut någon. Att öppna upp och obducera mitt liv är ett val jag gör men att dra ner andra människor i det kändes ovärdigt. Det tänker jag att ni förstår. Nå väl. Jag trodde aldrig att jag skulle lära mig att älska mitt hem, då när allting hände. Det kändes så skevt att bo ensam kvar i ett hem som var ämnat för två. Men jag hade fel. Jag hade verkligen fel. För jag älskar min lägenhet och jag trivs. Och eftersom jag har flyttat runt bland lägenheter i närmare tio år tycker jag att det är dags att stanna lite längre på en och samma plats.

Jag har nog tänkt och känt en väldans massa den här veckan. Det här året har gått så fort, och många känslor har bearbetas, analyserats och tagits emot. För det mesta har jag mått väldigt bra, men ibland har jag drabbats av den där ångesten som äter upp mig ifrån. Den där jävla ångesten som förlamar mig och som jag bara så förbannat jävla mycket måste ta mig igenom. Och jag gör det. Jag är i ångesten. Stannar i den. Känner den. Förbannar den. Och väl över på andra sidan förstår jag aldrig varför jag var så ledsen. Men just där och då kan jag tugga av mig min egen arm eller gå bärsärkargång på den som inte förstår mina känslor. För jag är en sådan drama queen och just där och då är det ångest, ångest, ångest som har mig i ett hjärngrepp.

Idag grät jag. Men jag lät någon lyssna. Tänkte att det kanske kunde vara den där vägen jag aldrig tagit förut. Jag tänkte att det var just det jag aldrig vågat tidigare. Och det gick ganska bra, om än något nytt. Kanske lite utlämnande. Men jag gjorde något jag aldrig vågat förut och efteråt gjorde det mig tusen gånger starkare.

Sedan städade jag mitt kök, gjorde fint på ett sätt jag inte haft kreativitet till på tio månader och efteråt kändes allting bra igen.

Livet alltså.

20140628-231651-83811634.jpg

Annonser

One thought on “Tusen gånger starkare

  1. Ping: Känslomässigt begåvad | En träningsblogg och lite till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s