Vi blir vad vi tänker: så enkelt och så svårt.

Jag lär mig så mycket om dagarna att jag knappt vet vad jag själv heter för tillfället. Det är så mycket ny information som ska tas in och bearbetas. Det känns som att jag åkt nästan tio år tillbaka i tiden. Till de där första dagarna på universitetet när jag kände mig både osäker och trögtänkt. När jag fick för mig att alla andra kunde mycket bättre än vad jag kunde. På den tiden när jag lärde mig att prestera bäst, men mest av allt ville jag lära mig att överleva. Där och då kändes det omöjligt. Så var det givetvis inte, och så är det inte heller nu. Men känslan är bekant och jag känner mig som rookie på nytt. Fast faktum är ju att jag är rookie i det jag sysslar med om dagarna. Att lära sig om kroppen och träning på det sätt jag gör nu är helt nytt för mig. Jag kan knappt räkna hur många gånger om dagen jag känner gör om, gör rätt. Jag vill åka hem, slipa på tekniken, prova nya övningar, sätta samman program för att nå mina mål ännu bättre. Jag vill utvecklas. Jag ser hur redskapen formas, men jag måste få öva, öva, öva. Och öva lite till. På mig själv och så väl andra människor i min närhet (vilket jag givetvis hoppas att jag får tillfälle att göra).

Fast innan jag åker hem och gottar ner mig i allt detta vill jag givetvis klara den här utbildningen. Handen på hjärtat: det är svårt. Kanske faktiskt svårare än jag hade tänkt mig. Mer att ta in, mer att tänka på. Samtidigt: något av det roligaste jag har gjort. Jag försöker verkligen att ta in det som händer varje dag. Alla aha-upplevelser, alla samtal jag har med mina kursare. De stunder vi skrattar. Gemenskapen. Allt jag lär mig som inte kommer att kunna mätas på ett papper. Och jag erkänner: det är nästan svårare att vara här och nu, fullt närvarande än att inte panika inför det teoretiska provet. Jag vill så gärna njuta av stunden, ta in all träning. Nöta, nöta, nöta. Förstå mer. Svårt, det är vad det är.

Jag minns faktiskt inte när jag tvivlade på mig själv på det här sättet förut. Jag är så rädd för att misslyckas att jag nästan, nästan, nästan tar ut det i förskott. Jag får påminna mig själv, flera gånger om dagen, att det sitter i huvudet. Att jag kan klara det här. Att jag varken är trögtänkt eller osäker på mig själv. Lilla Fröken Perfekt och Fullkomlig. Hon står där med armarna i kors och påminner om hur det ska kännas att åka hem utan licens eller godkända betyg. Så kan jag ju inte ha det. Det förstår ju vem som helst. Jag tänker då rakt inte börja tvivla på mig själv och min förmåga nu. Det vore ju bara dumt. Därför påminner jag mig helt enkelt om att det är okej att misslyckas. Det är okej att inte klara det här provet och att få göra om det vid något annat tillfälle. Det.Är.Okej. Klarar jag det inte nu klarar jag det vid något annat tillfälle. Det enda som inte är okej är att ta ut misslyckandet i förskott. Att reda nu gå in i känslan av att inte lyckas. Det är strängt förbjudet. Att tro på sig själv är det första steget och det sitter i huvudet. För let’s face it: om jag inte tror att jag kommer att lyckas kommer jag heller inte att göra det. Vi blir vad vi tänker. Det är precis så enkelt och precis så svårt. Rätt mental inställning. Det är nu jag behöver tillämpa den som allra, allra mest.

 

Annonser

2 thoughts on “Vi blir vad vi tänker: så enkelt och så svårt.

  1. Förstår hur du känner! När man följer sin dröm är det ju också så att man vill lyckas mer än man kanske velat lyckas med något annat! För man vill det från hjärtat, inte för att prestera eller få bekräftelse, och därför skulle det också vara svårare om man inte skulle lyckas. Samtidigt så var åtminstone mitt mål med plugget förr ofta att klara prov och tentor och få bra betyg, jag hade inte så mycket tankar på vad jag ville ha kunskapen till. När jag nu studerar gör jag det för att jag verkligen verkligen vill lära mig det jag pluggar, och jag vill kunna använda kunskapen till att hjälpa andra. Så inför min kostrådgivartenta tänkte jag att om jag skulle missa, så betyder det att jag inte kan tillräckligt, och då vill jag hellre få mer tid på mig att plugga så att jag kan lära mig mer. Sen gick tentan galant och jag är tämligen övertygad om att det kommer göra det för dig också. När man studerar något man älskar fastnar det till sist i hjärnan på ett sätt som inget annat gör! You go girl, du fixar det här!! Och du får jättegärna öva på mig när vi ses, ska försöka börja träna lite igen på semestern och hoppas att kroppen är redo! Stor kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s