Det blir aldrig som en tänkt sig: del 578

Ibland kan jag tycka att det är himla häftigt hur livet är alldeles upp och ner. Så fint och så fult på samma gång. Förra veckan tränade jag mina pass som om jag vore odödlig. Jag nötte teknik i frivändningar och tränade double unders som om det inte fanns någon morgondag. Jag orkade, jag var stark. Och min kropp svarade på träningen på ett sätt den inte gjort på länge tack vare lite justeringar i både kost och träningsupplägg. Jag hade hundraprocentig inställning och kick ass-attityd. Min kille stegade omkring bland de fria vikterna med en upptäckares förtjusning, och med den där nytändningen i blicken bara en nybörjare kan ha. Vi peppade varandra genom coreövningar och förbannade Alla kan träna-Idas alla dagens bolljävlar. Vi var, vad en kan kalla för, inne i ett flow. Helgen var planerad som träningshelg. Vi skulle käka schysst och träna hårt. Avsluta med flaggan i topp på en semester som varit oförglömlig på många sätt.

Men som ni vet; det blir sällan som en tänkt sig.

Enligt min kille ligger han två dagar senare på dödsbädden och räknar timmarna. Själv låg jag utslagen, svag och alldeles jätteynklig igår. Anledningen stavas kräksjuka. Jag vet inte om det är matförgiftning eller någon annan bacill. Det började i fredags eftermiddag när jag skulle iväg på en väns födelsedagsfest. Magen var svullen helt utan anledning och jag började känna mig illamående. På tillställningen smakade vinet illa. Jag hade ont i ägglådan och i magen. Fick gå undan och lägga mig på soffan en stund. Gav upp efter ett tag och fick ge mig tillkänna som festens partypooper och cyklade hem. Sedan kravlade jag mellan toalett och säng mest hela natten och under gårdagen låg jag helt utslagen och blev påpassad som en drottning. Vatten, banan, skalade äppelbitar och lite yoghurt. När jag vaknade i morse mådde jag bra men det gjorde givetvis inte Mr. Så idag är det jag som passar opp och tar om hand.

IMG_9325

I morgon börjar jag jobba och det är klart att jag hade sett fram emot en helg som utspelat sig på bättre sätt än denna. Men vi har ändå haft det ganska mysigt när vi legat nerbäddade tillsammans i två dagar och tittat på film. Jag vill varmt rekommendera er att se The Impossible som handlar om Tsumamikatastrofen i Thailand 2004. Det är by far en av de bästa filmerna jag någonsin sett och jag grät i princip hela filmen. Det är verkligen ingen humörhöjare, men en vacker film om hur stark människans tro och kärlek kan vara.

Jag förbereder jobbveckan med att storhandla och planera veckans middagar, läser in mig på kurslitteraturen till den första kursen vi ska läsa i vårt Skolutvecklingsprojekt och försöker komma ut i friska luften lite grann. Jag känner mig lugn inför jobbstarten. Det känns roligt att börja jobba och jag har all anledning att se fram emot den här hösten på många sätt. Och om 33 dagar åker jag till Stockholm för en natt på hotell och därefter har jag lyxig semester i en vecka. Funkar för mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s