En bebis i min mage

Det har troligen inte undgått den som följer den här bloggen att allting inte är i sin lilla ordning. Jag bloggar inte, jag tränar inte och att äta frukost har aldrig känts så oinspirerande som nu. En kan nästan tro att jag har insjuknat i någon allvarlig sjukdom, gått in i väggen igen eller helt enkelt kommit fram till att det här med att blogga faktiskt inte är något för mig. Inget av detta stämmer, utan det är så knasigt att jag har en bebis i min mage. Jag vet knappt hur det gick till, eller jo det gör jag så klart men ändå inte.

IMG_0109

Jag är gravid i vecka 10 och om allting går bra så ska vi ha en liten larv i början av maj. Och well precis som Beata tänker jag att om det inte går bra, då måste vi prata om det också. Jag har förstått att de flesta par väntar med att berätta om graviditeten och det hymlas och prasslas med rädslan för att få missfall. Jag förstår det. Jag känner ju likadant. Jag antar att någonting skulle gå sönder för evigt inombords om barnet försvann, men som med så mycket annat tycker jag att vi behöver prata om det som är svårt. Om fler vore öppna med sina missfall och komplicerade graviditeter kanske det skulle kännas mindre skrämmande. Att få möjlighet att förstå att missfall drabbar många kan vara en tröst. Kanske en klen tröst, men jag tror ändå att vi kan förstå varandra och känna igen oss i varandra. Jag tror att det hjälper mycket.

Jag har skrivit det här inlägget i mitt huvud hundratals gånger sedan vi gjorde testet. Om hur jag reagerade genom att först börja skratta hysteriskt och sedan gråta konstant i ett dygn. Jag var så chockad och ett barn kändes som en omöjlig uppgift. Vi hade ju inte planerat något barn. Skäre Gud, vi har ju precis flyttat ihop och har det fantastiskt bra tillsammans. Hur ska vi kunna bli förändrar? Och vad ska alla andra säga? Och min utbildning och hemsida och mitt företag – har allting varit förgäves? Hela första dygnet kändes tungt, och sedan gick det liksom upp för mig att

JAG ÄR GRAVID. JAG ÄR GRAVID. JAG ÄR GRAVID.

Jag är gravid trots PCOS och cystor i ägglådan. Det är ett mirakel. En gåva. Och allt annat kommer att ordna sig på vägen. Livet är ju inte slut. Snarare tvärtom. De som gått vägen före säger att det är nu det börjar.

Vi har inte planerat det här barnet. Jag trodde ju inte ens att graviditet var möjligt. Jag har många gånger bett till Gud och universum och önskat att jag någon gång ska få bli mamma. Jag har önskat och bett precis som jag hundratusentals gånger har önskat mig kärlek. Det har varit en mental bild jag plockat fram när jag kämpat i motvind. Gud, det där ska jag ha. Amen.

De senaste kontrollerna jag varit på angående PCOS har jag fått bra resultat, men det har aldrig varit på tal om att det skulle vara normalt. När jag dessutom fick cystor i ägglådan i somras tyckte min läkare att det var viktigt att vi talade samma språk. Och jag förstod mycket väl vad hon menade: jag ska inte ha för höga förväntningar på att bli gravid. Och ju längre jag väntar med att skaffa barn desto svårare kan det bli. Jag förstod. Men nu är jag gravid, och det känns fantastiskt. Det spelar ingen roll om vi inte har nött och blött och planerat det här barnet som jag såg framför att en graviditet skulle innebära. Det kommer ju att bli ett efterlängtat barn, och jag kan inte undvika att förundras över hur allting har tendens att bara falla på plats. Joakim är min favoritperson och en viktig pusselbit som har saknats i mitt liv. Att nu bära det här barnet är ännu en saknad pusselbit. Jag försöker förstå storheten i allting som händer. Jag vet inte om jag gör det.

Det finns två anledningar till att jag vill vara öppen med det här trots att det är väldigt tidigt och att risken för missfall fortfarande är tämligen hög. Rent mentalt är det jobbigt för mig att gömma något som jag bara vill bubbla ur mig till alla i hela världen. Till den mentala biten hör givetvis också att jag mår illa och är trött. Jag tycker faktiskt inte att det hittills är någon höjdare att vara gravid. Jag läser och läser och läser om graviditet och att allting är så olika för alla kvinnor, men det är faktiskt svårt att inte jämföra sig med andra. Jag blir orolig för att min mage är stor och synlig och att andra kvinnor knappt ser gravida ut när de genomgått mer än hälften av sin graviditet. Jag tycker att det har varit jobbigt att gömma mig, att inte orka träna och att sova mig igenom hela kvällarna. Jag har reda fått inhandla preggojeans och maxitrosor och nu vill jag få känna mig vacker och fin snarare än att försöka dölja vad som gömmer sig därinne. Den andra anledningen är givetvis det faktum att jag är gravid trots att jag har PCOS. Och jag tror att det finns otroligt många kvinnor som behöver läsa och förstå att det uppenbarligen går att ta hand om sin kropp och självläka den och bli gravid trots att läkarna säger att det kommer att bli mycket, mycket svårt att bli med barn.

För drygt ett år sedan fick jag mens för första gången sedan 2008 på naturlig väg. Att få mens på riktigt var en glädjens dag. Det var ett bevis på att jag var på rätt spår. Att naturlig mat och träning är nyckeln till att få tillbaka hormonbalansen. Därefter har mensen fortsatt att komma, om än lite oregelbundet. Under de senaste två åren har det varit många vändor med min lilla ägglåda och min lilla livmoder till läkaren. Jag har varit fast besluten att få en grundlig utredning och att varje framsteg ska dokumenteras. Vilka kämpar vi är, mina äggstockar, min lilla livmoder och jag! Det finns så mycket jag vill skriva om och äntligen kan jag skriva om det som faktiskt finns inom mig. Bokstavligt talat.

Jag är otroligt lycklig. Jag är så lycklig att jag ibland tror att jag ska smälla av. För ett år sedan hade jag knappt mens och nu är jag på smällen. Med hjälp av ren och naturlig mat tillsammans med motion och mindre stress har jag självläkt min kropp och lyckats bli gravid. Och jag tänker att vi har så mycket att prata om. Det är så häftigt hur snabbt jag bytte fokus och liksom såg det här barnet som en naturlig del av mitt liv. Av vårt liv. Åh. ❤

Annonser

25 thoughts on “En bebis i min mage

  1. Fina, fina Cecilia! Så otroligt roligt för dig! Och tack för att du delar med oss. Det är så spännande att få läsa om vad naturlig mat och träning kan åstadkomma. Helt fantastiskt underbart. Bara njut nu, nu börjar en ny fas i livet och det andra i ditt liv kommer att få hänga på. Kram!!

  2. GRATTIS världens finaste Cilla! ❤ jag tycker det är helt rätt det du skriver, oavsett hur det går (klart det kommer gå bra! Som du skriver : mirakel nr 1 har ju redan skett) så är det väl klart man ska prata om det!? Just att man inte gör det i så stor utsträckning idag är ju bevis på att det behövs.
    Ditt inlägg gav mig hopp. Jag har efter alla år haft strul med mens, och att någonsin kunna bli gravid känns ofantligt långt bort och chansen är minimal. Att läsa detta gav mig hopp, tack. TACK. Och grattis igen, du kommer bli en fantastisk mamma!

  3. Grattis! Sitter här med min 19 dagar gamla son och känner att det är det bästa som finns i livet. Lycka till😀

  4. Stort GRATTIS till miraklet! Jag håller med om att det är viktigt att vi pratar om missfall, komplicerade förlossningar och svåra graviditeter också. Allt är verkligen inte rosenskimrande.

  5. Sååååååå underbart!!! Grattis, grattis och åter grattis till ert lilla puré i magen!
    Att bli föräldrar är verkligen Guds gåva!!!
    Bara njut nu, känn vad du vill och orkar och sov när du vill och kan! Snart om några veckor kommer svullnaden att lägga sig och den där ”riktiga” bulan kommer fram!
    Grattis till er båda!❤️
    Kram och kärlek K

  6. Jag blev SÅ himla glad över att se bilden på instagram, så himla häftigt. Grattis igen! Jag är otroligt glad för din skull, och håller verkligen tummarna för att det går hela vägen.

  7. Grattis känns som ett futtigt ord i sammanhanget, för en graviditet är ett sånt mirakel att orden aldrig räcker till.

    Ett barn behöver inte vara planerat för att bli älskat. Det vet jag, för min ”överraskning” är nu sex år – och jag har inte ångrat mig för en enda sekund.

    Önskar er all lycka!

  8. VAD GLAD JAG ÄR FÖR DIN SKULL! GRATTIS!! Åh, vad fantastiskt! Blir alldeles rörd å dina vägar. Som du skriver, vilka kämpar du och dina äggstockar är! HURRA!!

  9. Du vet att jag alltid finns här för dig i med- och motgång. Ännu en gång stort grattis till dig och Joakim, ni är fantastiska! DU är fantastisk! Puss och kram och kärlek!

  10. Jag kan inte riktigt beskriva hur glad jag blev när jag såg bilden på instagram igår! Så glad för din skull, och så glad för att se den som kämpar så hårt få tillbaka med ett mirakel. Stort grattis igen, även om ordet grattis känns fjuttigt som någon skrev här ovan.

  11. 1. Stoooort grattis igen! Så otroligt glad för din skull. Att få första barnet det år man fyller 31 är perfekt. 😉 Håller tummarna hårt att allt går bra.

    2. Jag håller med om att vi måste prata om missfall. Jag fick missfall innan jag fick mitt första barn. Vi hade inte berättat för någon. Inte ens att vi försökte (jag var en sån som inte ville ha barn tidigare). Därför blev det nästan dubbelt jobbigt när vi berättade för vänner och familj. De blev ju glada för att vi försökte men ledsna att vi fått missfall. Jag fick även den otroligt puckade kommentaren från en ”vän”: ”Men åh vad roligt att ni försöker skaffa barn!” När jag just berättat om vårt missfall… Och i mig gick något sönder när jag fick missfall. Men därför så viktigt att prata om det. Så du är klok som gör det!

    3. Alla gravida ser olika ut. Magen i början kan bli stor för att tarmarna blir gasfyllda och allt där nere flyttar om. Du ser jättefin ut! Jag börjar ju må illa i vecka 6-7 och kan bara leva på sånt som verkligen gör att magen sväller upp – kex, vitt bröd, etc.

    4. Kroppen är fantastisk. Vilken resa just din kropp har gjort.

    Kram!

  12. Hej, jag trillade in på din blogg då jag googlade på pcos. Fick själv diagnosen för ett år sedan och har följt dig sen dess. Kan inte med ord beskriva hur mycket stöd det gett mig, tack för att du är så öppen. Att läsa detta gav mig hopp! Grattis! Mvh / Elise

  13. Men jäklar vad glad jag blir det kommer en tår (några fler) supergrattis min bästa C, det kommer att bli så bra.
    Kram Karin

  14. Jag hittade hit sent men OJ så glad jag är nu!
    Peppad till tusen och så glad för eran tjeja.
    Har själv pcos och med ett missfall och ett utomkvedshavandeskap som resulterade i en äggledare mindre. Men det här SKA gå 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s