Om acceptans: Och fan ta Lilla Fröken Perfekt och Fullkomlig

Att vara gravid blir mycket verkligare efter ett ultraljud. Det är som att jag har tagit mig själv på större allvar och jag känner ett större ansvar. Känslan av att vilja bada i lakritsbåtar känns avlägsen och jag tänker otroligt mycket på kostens inverkan för både min kropp och barnets utveckling. Jag känner en obönhörlig känsla av att vilja ta hand om mig själv på bästa sätt. För min skull. För barnets skull.

Förra veckan blev den där nystarten jag behövde. Trots att jag inte var ledig på mitt inarbetade lov fick jag mer tid i kalendern till Cillasaker och jag ägnade mig åt sådant jag tycker om. Det faktum att jag mår illa mer sällan och inte sover bort flera timmar varje kväll har givetvis lett till att jag orkar mer och att jag upplever att jag har mer tid. Trots detta handlar mycket om känslan och att ta makten över den. Den första tiden handlade allting om olust och motstånd. Jag kände inte igen mig själv. Jag orkade inte känna efter. Jag orkade verkligen inte vara klämkäck och positiv. Det kändes som att jag dagligen klev ur sängen och klistrade på en mask för att sedan spela en roll resten av dagen. Dag in och dag ut. Det var inte jag. Väl över på andra sidan efter den där första perioden ser jag att jag inte hade kunnat göra så mycket annorlunda. Processen var omtumlande. Kroppen behövde vila. Embryot kändes som en parasit. Samtidigt och ändå hade jag kanske kunnat styra mig själv åt ett annat håll. För visst hade jag dåligt samvete över att sova sova sova och låta min kille ta hand om vårt hem. Visst hade jag dåligt samvete över att inte orka träna, inte orka yoga och inte orka bry mig över vad jag käkade. Det tog faktiskt flera veckor innan jag kände att det var okej. Det tog flera veckor innan jag accepterade att här och nu innebar att sova och ge bort ansvar till andra människor. Och jag förstår ju att det var hon som påverkade mig. Jag förstår att det var hon som stod bredvid sängen med armarna i kors och förbannade min svaghet. Hon var inte nöjd. Lilla Fröken Perfekt och Fullkomlig. Fan ta henne. Fan ta henne och alla hennes systrar.

Precis som så mycket annat handlar det här om acceptans och jag tror att det alltid är det första steget. När vi erkänner våra rädslor och svagheter blir de inte lika överhängande och gigantiska. De finns där, givetvis, men den skrämmande storheten i dem försvinner när vi sänker garden och säger som det är. Den dagen jag erkände för mig själv att jag behövde arbeta med min självkänsla för att komma vidare i livet föll bitar på plats. Jag accepterade att det utanförskap jag alltid upplevde i gruppkonstellationer handlade om min känsla och aldrig om gruppens. Jag förstod att mina relationer hade blivit så där destruktiva för att jag alltid vände in och ut på mig själv för att känna att jag dög. För att få höra: du duger som du är. Jag ser dig. Jag vet inte om någon någonsin sa det till mig eller om jag aldrig hörde. Jag tror inte att det spelade någon roll. För jag var inte där. För jag behövde sänka garden och erkänna. Det var det första steget till försoning och utveckling.

Allt detta kan jag jämföra med att vara gravid. För när jag liksom accepterade allt det här nya kändes det inte lika svårt. Att tillåta mig att ta en ny roll i livet trots att jag inte på något sätt kan försäkra mig om att slutresultatet blir bra. Att faktiskt våga erkänna att jag inte alls tycker att det är så där himla trevligt att vara gravid.  Att våga stå för att jag tycker att det är jobbigt att bli tjock och otymplig och att få sin kropp kommenterad. Jag erkänner. Jag accepterar. Självklart känns det lättare.

Men jag ska också erkänna att stor del av min förmåga att acceptera nuet är du min käraste Joakim. Jag är glad att jag har dig. Min bästa vän. Min själsfrände. Min person. För att du alltid förstår, även när jag själv inte gör det. För att du inte brydde dig när folket sa att du var för ung och att jag var för gammal. För att du orkade ha ett hemligt förhållande med mig i många månader innan jag var redo för den stora kärleken. Du som accepterar mig precis som jag är. Med stora gravidbröst och utan. Du som kramar mig när jag är ledsen och som skrattar med mig när jag är glad. Du som låter mig kissa med öppen dörr. Du som ska bli pappa till vårt mirakelbarn. Du har varit en viktig pusselbit i mitt liv på många sätt. ❤

IMG_0398

Annonser

One thought on “Om acceptans: Och fan ta Lilla Fröken Perfekt och Fullkomlig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s