Veckans guldstunder

Dagarna springer på och snart är det enbart fyra veckor kvar till jullov och fyra veckor kvar kvar till det att vi nått halvvägs i graviditeten. Jag känner mig oerhört mycket mer som mig själv än tidigare. Åtminstone de flesta dagarna. Jag har energi och mår bra även om trötthetsgränsen må vara lägre än vanligt. Kroppen talar snabbt om när det räcker och då saktar jag ner. Många har pratat sig varma om den nya energin som uppstår efter den första tredjedelen av graviditeten och det verkar som att det kan stämma även för mig. Prisa Gud, det känns så glatt!

Den här veckan har inneburit många guldstunder för mig och eftersom jag har prioriterat annat än tid framför datorn tänkte jag dela några sådana reflektioner mer er ikväll.

Yoga, yoga, yoga. Äntligen yoga i min vardag. Yogamattan ligger utrullad i vardagsrummet hela tiden och bjuder in till en stilla, helig stund. Min kropp tackar mig. Jag älskar hur gravidkroppen får jobba och passen som rekommenderas för ryggen från Yogobe är varierade – några är stillsamma och avslappnade medan andra är mer stärkande och energigivande. Jag har längtat efter att hitta rutinerna, och det känns fantastiskt att ha klivit knuffad i rätt riktning. Framför allt har jag tagit ett steg framåt mentalt. Ett steg som för mig närmare mig själv men som också utvecklar mig. Jag har saknat tydlig riktning inom mig och jag har haft svårt att leda mig själv framåt. Den här veckan har det liksom bubblat i kroppen på det där härliga sättet och jag har gått från stagnation till öppenhet och flöde.

Jag uppskattar min kropp. Det är som ett stort halleluja moment! Den första delen av graviditeten har inte alls varit så som jag förväntat mig. Inte alls. Om jag nu hade några förväntningar vill säga. Det kanske har varit så svårt för mig att se kroppen förändras för att det här barnet kom som en överraskning, en chock och en kallsup. Jag har jobbat på den kroppsliga acceptansen, varje dag, men det har tagit mig 15 veckor att fatta galoppen. Jag är kanske lite sen, men det var den tid jag behövde för att förstå och acceptera förändringen helt enkelt.

Mina elevgrupper. Dessa ungdomar som vill utvecklas och förstå. Dessa ungdomar som liksom törstar efter att lära sig. Dessa ungdomar som ibland tänker att jag är tokig och märklig, men tillsammans hittar vi struktur, ramar och samarbeten. Jag har några grupper som är riktiga lyckopiller och som verkligen får mig att tycka att det är roligt att gå till jobbet.

Jag har blivit av med min mustasch! Min kompis Jennifer har lärt sig att tråda och hjälper mig att ansa behåringen med jämna mellanrum. Alla kvinnor har givetvis hår på kroppen och det är helt normalt. På grund av PCOS har jag kanske något mer behåring än gemene kvinna och har en vilt växande mustasch – det är den envisa sanningen. Att få ökad kroppsbehåring är ett av de vanligaste symtomen som kvinnor lider av när de har PCOS. Det är inget att skämmas för tycker jag, utan vi ska bara vara öppna med hur det är. Precis som med allt annat.

IMG_0504

 

Annonser

2 thoughts on “Veckans guldstunder

  1. Tack för att du nämner din ansiktsbehåring. Det är så tabu för en kvinna att ha det, betraktas som äckligt. Har betydligt mer än en mustasch och jag skulle hellre dö än att berätta det för någon. Men så borde det inte vara, det är ju bara lite harmlöst hår!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s