Hej vecka 17: vad tjock du är!

Jag har alltså burit omkring på detta foster i sjutton veckor. Eller ja, i sexton hela veckor och några dagar. Veckor hit och veckor dit – vad roligt det är att räkna veckor hörrni. Jag är tydligen tjockare än vad en normalt brukar vara i vecka 17, men när jag snokar på bilder på Instagram finns det alla möjliga former på magar. Några bilder avslöjar kvinnor med en obefintlig kula på magen medan andra är utputande och tämligen stora som min mage. Några är tjocka, andra är smala. Från den dag när en blir gravid får en tillträde i en hemlig klubb för alla som är eller har varit gravida och snabbt ser en att det finns många åsikter om graviditet. Aldrig någonsin har jag så ofta inom mig undrat om jag verkligen är normal. Vad som faktiskt är normalt framgår sällan men diskussionerna är många.

IMG_0585

Så här tjock kan man vara i vecka 17. Eller så är man inte det. Det är så olika det där.

 

Den roligaste nyheten den här veckan är att Elaine Eksvärd, en av mina stora inspirationskällor i livet, också är på smällen. Just nu känns det som att många är gravida den här hösten och att det kommer att bli en riktig babyboom vår och sommar 2015. Det kan förvisso vara så att jag plötsligt märker att folk är gravida bara för att jag är det. Med handen på hjärtat brydde jag mig inte nämnvärt innan. Nu har jag så många soon to be mamabuddies som helst att lära känna. Frukta inte du gravida kvinna – jag stalkar dig i hemlighet fram till det att vi möts naturligt, sen så…

Elaine beskriver att hon mådde som ett anus de första tretton veckorna. Jag känner igen mig ofantligt mycket när hon skriver att det är en stor omställning i kroppen och att hon har gått från att vara i sitt livs bästa form till att ha kondition som en 80-åring och att vara hungrig som en varg. Exakt så var det för mig den första tiden. Jag var konstant hungrig, jag åt det mesta jag kom över och jag var sugen på de mest märkliga saker – saker jag aldrig annars äter. Det är bara några veckor bort att jag inte är konstant hungrig och som jag faktiskt äter något bättre igen. Men visst måste jag haft kraft och energi till att lägga band på mig själv? Faktiskt inte, och så här på andra sidan med någon form av återfunnen kontroll tänker jag inte ha dåligt samvete över det. Punkt.

Det är en stor omställning att vara gravid. Kanske större än jag någonsin kunnat föreställa mig. När jag blev gravid var jag i mitt livs bästa form och jag hade kämpat för den formen under lång tid. Innan jag började träna mer seriöst levde jag ett ohälsosamt liv och jag var överviktig – något jag har varit till och från större delen av mitt liv. Att hitta den här formen och leva mitt hälsosamma liv har tagit tid och tidvis har jag fastnat i destruktiva mönster och något av en störd relation till både mat och träning. Därför hade jag otroligt svårt till en början att acceptera att jag så snabbt blev så tjock. Det sa pang! Det var jobbigare än vad jag kunnat föreställa mig och all den tid, kraft och energi jag lagt ner på att bygga upp min kropp kändes som bortkastad. Suck och stön, var ska detta nu sluta? Jag vet att det inte handlar om hur kroppen förändras och ställer om sig nu som skrämde mig som mest utan hur rädd jag är för att bli en soffpotatis igen. Det finns en oro för att de här hälsosamma och välmående åren ska vara förbi och att jag ska bli en trött, överviktig och sliten morsa som varken bryr sig om vad hon äter eller hur hon ser ut. Jag antar att det är mardrömsbilden av hur tiden efter förlossningen ska se ut.

Så kommer det inte att bli. För gudars skull – så kommer det i n t e att bli. Vad är det för osäkerhet och noja som drabbar gravida kvinnor? Jäkla sätt att hålla på att oroa sig för allt precis hela tiden – det är ju bara jobbigt och tidskrävande. Här handlar det om att våga landa i att en graviditet är en kort period i livet och med största sannolikhet kommer jag att tycka att det är roligt att träna, laga mat och bry mig om min hälsa även när jag har fått barn. Jag står inte inför ett paradigmskifte och min identitet kommer inte att fullkomligt suddas ut och försvinna för att jag får barn. Jag är säker på att jag kommer att förändras och att mycket i mitt liv kommer att förändras (det är åtminstone vad alla säger till mig) men jag tvivlar starkt på att det som är jag försvinner. Det är bara dumt och onödigt att oroa sig inför hur det blir sen. För jag har ju ingen aning, eller hur? Vad jag vet är att min kropp kommer att förändras och att jag med all säkerhet kommer att få arbeta hårt igen för att få tillbaka min form, men det är inte på något sätt ett omöjlighet. Dessutom har jag nu, till skillnad från då, en stor dos erfarenhet gällande träning, kost och hälsa med mig i ryggsäcken. Inte nog med erfarenhet och insikter om misstag en kan göra på vägen har jag en utbildning som personlig tränare och kostrådgivare Jag har verktygen för att ta mig tillbaka på banan och jag har otroligt många kloka, duktiga och hälsointresserade människor i min omgivning som kan stötta, utmana och peppa. Ni hör ju själva – det är dumt att oroa sig inför det som kommer sen. Jag har goda förutsättningar för det som framtiden gömmer i sitt skägg.

Annonser

7 thoughts on “Hej vecka 17: vad tjock du är!

  1. Jag förstår till fullo, har ju skrivit om samma saker och har svårt att med blida ögon se på kroppens förändring… Men som du säger, ser man sig omkring lite på typ instagram så finns det vrkligen ALLA sorter. De som typ har helt platt mage fortfarande (eller hon crossfittaren som inte ens upptäckte att hon var gravid förrän v 26!) eller de med betydligt större kagge än jag. I det läget tycker jag det kan vara skönt att jämföra sig, även om jag inte rekommenderar det annars… Just för att vi är olika. Jag och blondinbella är ungefär lika långt gångna och våra magar är ungefär lika stora. Sedan är jag större (och längre) än henne från start men ändå. Varför ska inte jag kunna sträcka på mig och markera magen i ”avslöjande” kläder?

    Och sen. ÅH vad vi redan är motiverade och taggade inför sen. Inte för att få perfekta kroppar och på kortast tid loosa gravidkilona. men tänk att kunna gå en promenad utan att få ont, eller kunna lyfta tungt utan att något är i vägen eller kunna köra intervaller tills man nästan kräks av DEN anledningen ;-). DET längtar jag efter!! (och bebisen så klart. Jag längtar mest efter bebisen…)

    • Jag har haft behov av att jämföra mig med andra bara för att få se att det mesta är normalt under en graviditet. Det är ju lätt att stirra sig blind på de där minimagarna och tro att en är onormal. Jag tror inte att jag hade tänkt på det lika mkt om omgivningen inte varit så uppmärksam på ”hur stor jag är”. Idag på jobbet senast kommenterade en av mina kollegor att jag börjar bli bred också – att hon knappt kände igen mig bakifrån. En får tacke, precis vad jag ville höra!

      Och ja, så satans motiverade vi är för sen. Inte alls för att loosa kilon eller för den perfekta kroppen utan för att få ta i – att få använda min kropp på riktigt. Det här småfisandet en håller på med just nu är verkligen tråkigt. Fast jag vet, även det har ett syfte. Och självfallet längtar jag efter bebisen. Min bebis. Tänk, det är så stort att jag knappt kan fatta det! 🙂

  2. Tro mig! Att vara i form innan och hålla igång lugnare under graviditeten är så långt bort från bortkastat du kan komma. Det gör de 9 månaderna lättare och ger din kropp de bästa förutsättningar att återhämta sig. Min lilla Alfred är 12 veckor på fredag och min kropp har känts stark och min egen i flera veckor. Jag har börjat träna lite smått och I’m lovin it. Det är ju fortfarande jag som bestämmer över mitt liv och mina prioriteringar.

    Sedan jag odlat och kämpat ut en liten riktig MÄNNISKA har jag en helt annan respekt och stolthet över min kropp. Den är fantastisk! Och nu fixar den mat till den växande personligheten också:)

    • Tack för din kommentar Sara! Jag menade givetvis inte att det är bortkastat att vara i form när en blir gravid utan att det på något sätt kändes så. Jag vet att jag kommer att dra nytta av att jag var stark i kroppen och tämligen vältränad när jag blev gravid – både under graviditeten och efteråt. Nu när jag mår bättre igen hoppas jag att jag kan träna lite mer och ska jobba för att hitta någon form av rutin som fungerar för mig och min kropp.

      Stort grattis till din lilla Alfred och härligt att hör att du är igång med träningen lite smått. Och visst är det så – en odlar en liten människa inom sig och jag antar att det kommer stor respekt för den egna kroppen efter en förlossning. Det är kanske bara svårt att förstå det innan.

    • Tack! Jag menade inte att jag var tjock, utan snarare att andra uttrycker sig så. Det är en stor omställning att se kroppen förändras, men till skillnad från ”vanlig” viktuppgång finns det ett syfte. De allra flesta dagarna tycker jag att jag är fin, men givetvis finns det dagar då jag förbannar förändringen av min kropp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s