Om katastroftankar och rädsla för förändring

Igår kände äntligen både J och jag barnet buffra och sparka i magen. Jag har känt rörelser inifrån en tid och några mindre rörelser från utsidan, men mer än så har det inte varit. Igår kändes det mycket tydligare och vi både blev helt till oss när vi kunde känna sparkarna från utsidan. Det var det första vi sa när vi vaknade i morse – en sådan stor milstolpe i graviditeten.

Något jag har märkt av på sista tiden och tycker är svårt att hantera är att jag får katastroftankar om tillvaron och drar enorma växlar i det mesta som händer. Jag antar att det är fullkomligt normalt när en är gravid. En enkel förklaring är troligen att jag är rädd för att förlora det som är viktigt i livet. En annan förklaring är att de förväntningar som väntar känns stora och svåra att kontrollera. Om jag fick pausa livet precis här och nu skulle jag inte kunna önska mig mer av tillvaron. Det är fantastiskt på så många sätt men det skrämmer också skiten ur mig. Jag blir nervös och får för mig att hemska saker ska hända. Dagar när jag inte har känt barnet över huvud taget börjar jag tvivla på dess existens. Tänk om barnet försvinner? Hur skulle jag någonsin orka mig igenom det? När jag inte får tag på Mr hittar jag på otäcka scenarion och blir rädd för allt som skulle kunna ha hänt honom. Jag oroar mig över min familj och mina vänner. Det är så dumt jag vet, men ibland drar hjärnan iväg på ett sätt som är svårt att hantera. Än mer acceptera.

Det är enkelt att vara realistisk, mogen och lugn vissa stunder och andra not så much. Mitt liv kommer att förändras ofantligt mycket under den här graviditeten och när barnet kommer. Mycket kommer att bli annorlunda. Jag kommer att bli annorlunda. Vad som är viktigt förändras med tiden. Tidvis är det skrämmande. Kanske allra helst för att jag inte vet vad som väntar och för att jag inte kan kontrollera förändringarna. Jag kan inte styra och ordna på mitt vanliga sätt. Jag kan inte bestämma mig för att vara stark in i märgen – för jag vet inte på vilket sätt jag behöver vara stark just nu. Det enda jag kan göra är att landa i att jag inte kan förändra förändringarna. Jag behöver acceptera nuläget och försöker försöker försöker att hantera beteendet. Det är inte särskilt önskvärt och inget jag flaggar med stolthet, men det är inte heller något jag vill eller kan döma mig själv för. Beteendet finns där och jag försöker se tankarna för vad de är när de uppstår och hantera dem på bästa sätt. Ibland går det bra. Ibland går det dessvärre sämre. Men framför allt accepterar jag min rädsla. Jag sänker garden och accepterar att jag har mycket att förlora. Jag accepterar att jag är rädd för att förlora det som är gott och älskvärt i mitt liv. Det finns ju egentligen inget ont i det. Bara kärlek. 

IMG_1084

Annonser

6 thoughts on “Om katastroftankar och rädsla för förändring

  1. Åh minns de där tankarna så väl! det är hemskt är de. men lovar dig att de kommer bara bli bättre, jag å petter låg å buffa på varandra i nästan 2h varje kväll och din lilla kommer verklige ge tecken på att den finns där inne ^^, bara försöka putta alla onda tankar åt sidan o tänka på er framtid istället. Kramar S

    • Det är så skönt att höra att fler människor har upplevt samma saker. Ibland kan man ju känna sig psykiskt störd på fullaste allvar när man är gravid – åtminstone gör jag det. Men det är så mysigt när vi buffar på varandra och barnet gör sig påmint. Jag önskar att jag kunde se hur det såg ut där i magen. Jag försöker fokusera på allt som är bra och lägger fokus på framtiden (men vissa dagar är man ju knäpp!) Tack för din kommentar. Kramar!

  2. Efter att misst första barnförsöket i vecka 12 (och inte fått något stöd för det) var jag ständigt rädd under nr 2. Hade en förstående barnmorska då och fick komma en gång i veckan och lyssna på barnets hjärtljud. Dagen innan var hemsk om jag inte kände barnet. Det enda man kan göra är att prata om sina rädsla och på så sätt möta den samt att se till att ha lyssnande och stöttande människor runt sig. Tyvärr slutar ju inte oron efter barnet är fött 😉 det är livslångt men fyllt med kärlek (och tidvis frustratration) 💛

    • Jag förstår att det måste vara fruktansvärt att mista ett barn relativt långt in i en graviditet och att det är lätt att bli uppjagad när det väl tar sig igen. Väldigt skönt att höra att du fick bra stöd av barnmorskan under nästa graviditet. Jag tror att det är viktigt att få uppföljning och stöd när man har varit med om något jobbigt – och givetvis när än i graviditeten man behöver det.

      Jag förstår att oron kommer att hålla i sig och att det är en del av föräldraskapet. Jag behöver givetvis komma på bra sätt att hantera det på. Vissa dagar är det svårt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s