Mitt sockerfria februari

IMG_1533

Idag välkomnar jag månaden mars och härmed har 28 dagar av mitt #sockerstopp passerat. Det sägs ju att det tar ungefär en månad att skapa nya vanor (rönen råder från 21 till 28 dagar) och den nya vanan bör också upprepas kontinuerligt under den här tiden för att den ska börja automatiseras. Forskare på området menar att den vanligaste anledningen till att människor avviker från den förändring de önskar är för att vi satsar för stort från början – vi går all in. Vi önskar stora förändringar snabbt, men faktum är att vanor ska skapas långsamt.

Min vilja till förändring uppstod i ett behov, vilket jag antar att förändring alltid gör. Jag hade under en tid av min graviditet hamnat lite off track, och med tanke på min bakgrund gällande socker kände jag att det var viktigt att uppmärksamma mitt förändrade beteende nu – inte sen efter att barnet fötts. Jag har under många år arbetat med ett stört ätbeteende och jag vet hur enkelt det är att falla in i invanda mönster och vanor. Att erkänna för mig själv att någonting höll på att gå fel var givetvis halva insatsen. Det var som att jag såg det komma redan i början av graviditeten, men blundade för problemet. Hade jag fortsatt att blunda och låtsas som att problemet inte fanns hade risken varit att jag levt på socker och mindre bra käk resten av graviditeten. Det hade inte varit det ultimata varken för mig eller för barnet.

Jag har inte gått allt in under den här perioden eller gjord alldeles för stora förändringar. Jag ville givetvis att satsningen skulle vara hållbar. Förutom socker (godis, bakverk och dylikt) har jag inte haft några övriga förbud eller pekpinnar. Satsningen har heller inte handlat om att utesluta socker eller annat jag tycker är gott för alltid, utan det handlade om att bryta ett negativt mönster och skapa bättre rutiner – vilket i längden skulle öka mitt välmående. Att jag har ätit bättre över lag den här månaden kan liksom kommit av sig själv. Utan sug efter sött och snabba kolhydrater har jag hittat tillbaka till balansen och kosten har i stort varit så som jag tycker om att äta i min vardag: schyssta kolhydrater, protein och fett från naturliga fettkällor.

Jag visste ju att fördelarna skulle vara många. Förutom att inte behöva tampas med ett sockersug har jag mått mycket bättre i kroppen. Jag har inte känt mig lika plufsig och jag har heller inte vaknat med ett carb face varje morgon. Mitt humör har åkt mindre berg- och dalbana vilket grundar sig i ett mer stabilt blodsocker. Överlag skulle jag säga att jag har varit snälle mot mig själv, vilket också tyder på att huruvida en känner sig snygg eller inte sitter i huvudet. Det har varit lättare för mig att känna mig fin i min gravidkropp utan ett dåligt samvete över att jag äter sådant som inte är bra för mig och barnet.

IMG_1535Hur tänker jag nu?

Vanligtvis har jag god balans i tillvaron och behöver sällan värdera exakt hur jag äter. Det faller sig naturligt för mig att äta lågkolhydratkost och jag väljer för det mesta rena alternativ och tycker att det är roligt att experimentera i köket. Detta är givetvis inte något jag har fått per automatik utan det ligger otroligt mycket medvetet arbete bakom. Nu har jag återigen fått arbeta något mer för balansen och kommer troligen att behöva vara högst medveten fram till barnets ankomst. Självfallet behöver jag vara medveten även efter barnets ankomst, men min bild av tiden efter graviditeten är att saker och ting faller sig mer naturligt igen. Jag kan åtminstone kontrollera min kost och min kropp på annat sätt utan ett barn i magen.

Jag tänker mig ett sockerstopp del II under mars månad där jag fortsätter att utesluta socker i min vardag. Det finns inga pekpinnar och förbud, men jag fokuserar på att hitta bättre alternativ till det söta. Främst genom att äta tillräckligt för att inte bli sugen men också genom att välja frukt, dadlar, nötter och annat gotte som inte sätter min hjärna ur spel. Så här 28 dagar senare är det ingen uppoffring längre. Den känslan fanns enbart de första dagarna när jag liksom tyckte synd om mig själv – vilket självfallet är beroendet i lustcentrat i hjärnan som talar. Fråga vilken missbrukare som helst – en tycker jävligt synd om sig själv när en inte får hålla på med sitt beroende. Jag kommer att fortsätta kryssa sockerfria dagar i kalendern för att hålla lite koll. Av erfarenhet vet jag att min hjärna kan spela mig ett spratt snabbare än jag tror. Om allting går som det ska kommer vårt barn om 8 till 12 veckor, och det känns bäst för mig att fortsätta ta hand om mig, kroppen och barnet. Vi kommer att må bäst av att jag inte lever på socker och skräp.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s