Hej vecka 31!

75 procent av graviditeten är gjord och idag är det enbart nio veckor kvar till beräknat förlossningsdatum – 69 dagar alltså. Grodan beräknas vara runt 40 centimeter lång och väger cirka 1,7 kilo vid veckans slut. Det börjar bli ganska tungt och otympligt i kroppen, och mer och mer anammar jag den vankande ankan som gångstil. Jag har fortfarande inga fysiska mankemang, men däremot sover jag allt sämre på nätterna. Detta påverkar givetvis min energi under dagen och på kvällarna är jag ofta helt slut. Jag orkar inte särskilt mycket utöver jobbet just nu. Det är okej – jag låter kroppen styra och ägnar mig åt det jag orkar. Förra veckan tränade jag till exempel inte ett enda pass, och det får helt enkelt bli som det blir från vecka till vecka. Mr opererade sin axel idag och kommer att vara utslagen ett par dagar. Det gör ju att jag blir den som får ta hand om hemmet, och det känns bara dumt och onödigt att ställa massa höga krav på mig själv. Jag gör det jag orkar och prioritet just nu blir jobbet eftersom jag enbart ska jobba sju veckor innan föräldraledigheten. Jag börjar i ärlighetens namn känna  mig litet stressad.

IMG_1641

IMG_1629

Det är stor skillnad på magen morgon och kväll. På morgonen är magen mycket mindre än vad den är på kvällen. Typ jättemycket mindre. Min tatuering börjar bli ganska utdragen och jag undrar hur den egentligen kommer att se ut när det här äventyret är över. 😉

Den allra största skillnaden är givetvis hur mycket jag längtar efter att bli mamma. Det känns så märkligt på något sätt eftersom jag sällan har drömt om att bli mamma. Jag vet inte om jag ens har sett mig själv som mammamaterial och jag är inte den som har fantiserat om hur livet blir när en får barn. Att föreställa mig själv med en barnvagn har aldrig varit min grej. Nu tittar jag på små barn med huvudet på sned och vill liksom krama varenda liten blöjstjärt jag ser. Jag gråter ofta när jag tänker på vad som väntar. Jag gråter inte för att jag på något sätt är ledsen eller för att jag ångrar mig (vilket i så fall är lite sent påtänkt) utan helt enkelt för att jag känner mig lycklig. Lyckligt lottad för att jag ska bli mamma. Lyckligt lottad för att jag ska ha barn med Mr. Det är svårt att förklara hur överväldigande det känns.

Jag vill varmt rekommendera en film som vi såg igår och som gjorde mig så otroligt tacksam för livet: för barnet i magen, för att det just är Joakim jag ska ha barn med och för min skilsmässofamilj som fungerar trots att allting inte alltid har varit särskilt funktionellt. Jag blev på något sätt otroligt tacksam för att vara den jag är. Ämnet i filmen berörde mig på så många sätt och just det här med att försöka kontrollera andra människor är troligen något många känner igen sig i. Jag tycker också att det är viktigt att beröra ett tema som en dysfunktionell barndom – för livet kan bli fint och bra och härligt även om delar av livet är dysfunktionellt eller trasigt. Livet blir vad en gör det till, och jag tycker att filmen visade det på många sätt. Filmen heter Min så kallade pappa och den eminenta Michael Nyqvist spelar en av huvudrollerna. Dessutom har fantastiska First Aid Kit skrivit en särskild låt till filmen som heter Frozen Lake – kanske en av de bästa låtarna jag har hört på mycket länge. Lyssna här!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s