Om att skapa det nya i det tysta

De senaste veckorna har jag haft en känsla inom mig att jag behöver ta en paus. Vara tyst. Börja om. Skapa någonting nytt. Se på mig själv med andra ögon. Efter min utbildning i somras började jag litet smått att smida framtidsplaner och det bubblade i kroppen på mig, men jag blev fullständigt paralyserad när jag fick veta att jag vara gravid. Det fanns inte utrymme i min hjärna att tänka kreativa och nyskapande tankar just då. Mitt liv omkullkastades på några sekunder och jag insåg att den utmaning jag hade framför mig skulle vara svårare än något jag tidigare tagit mig igenom. Jag fick trycka på pausknappen på pågående projekt och lade alla nytänkande tankar på hyllan. Jag är glad att jag så moget tog det beslutet. Jag har nämligen behövt all min energi till att vara gravid och bli människan i allt det här nya.

Om knappt åtta veckor utökar Mr och jag vår familj. Från chocken i september till glädjen nu här i mars har vägen varit lång. Den har varit lång för mig som gravid och givetvis har Mr och jag ställts inför många utmaningar under tiden vi snickrat ihop vår framtid. Det har aldrig varit en aktuell fråga att vi inte skulle vilja ha det här barnet. Även om det var en högst oplanerad graviditet är det ett mycket välkommet och efterlängtat barn. Jag är redo att bli mamma och våra familjemedlemmar spricker snart av stolthet. Jag älskar hur mammas väninnor fick hejda henne från att sätta ihop spjälsängen i Törnrosdalen samma vecka som vi släppte bomben. Det har heller aldrig varit något tvivel om att vi inte tycker om varandra tillräckligt mycket för att klara den här resan. Tvärtom. Aldrig har jag känt så mycket kärlek till en annan människa som jag gör till Mr och jag har aldrig fått så mycket kärlek tillbaka. Han är pusselbiten som har saknats i mitt liv. Vi kan nå hur långt som helst tillsammans. 

Att vår familj utökas inom kort gör att mitt fokus riktas bort från mycket i tillvaron. Jag förbereder mig på att bli mamma och jag försöker att knyta ihop trådarna på mitt jobb. Jag har sex arbetsveckor kvar innan föräldraledigheten och det är mycket som ska klaffa. Vissa dagar är jag litet stressad över att tiden går så fort. Samtidigt vill jag att tiden ska gå fort för jag är tämligen trött på att vara gravid. Det är tungt att bära upp kroppen. Det är svårt att andas och jag är alltid kissnödig. Jag längtar efter att få börja arbeta med min kropp på riktigt igen. Jag längtar efter att få göra någonting åt den långa rumpan och det utökade späcket på kroppen. Jag längtar bort från torr hy och stripigt hår. Men jag längtar också efter barnet och jag vet vet vet att den här tiden kommer att vara värt det. Snart snart snart kommer livet aldrig bli sig likt igen och jag tycker att det är så förbannat häftigt. Och allt det där som jag har sagt om barn och föräldrar och allt det där som jag har stört mig och irriterat mig på kommer jag att få äta upp. Det är okej. Jag tar allting tillbaka.

Därför har jag bestämt mig för att tillåta mig själv att vara off line under en tid. För livet har lärt mig att jag skapar det nya i det tysta. Jag har aldrig varit en sådant där tyst person men de senaste åren har jag lärt mig att rikta fokus inåt. Det är vad jag behöver göra just nu; rikta fokus inåt. Mot det som är viktigt. Mot mig själv. Jag behöver tänka mina egna tankar utan bruset från omvärlden och jag behöver ge mig själv möjlighet att njuta av det som är kvar av den här preggotiden. Kanske skriver jag några rader om bara ett par veckor igen. Kanske bara några dagar. Eller så gör jag inte det. Kanske tillåter jag mig att nysta i de där nytänkande och kreativa och modiga tankarna jag lade på hyllan i höstas. Kanske dyker jag upp någon annanstans med ny kraft, energi och inspiration. Oavsett behöver jag andrum och utrymme för att bara vara mig själv och för att avsluta viktiga projekt. Det kommer jag att göra på mitt sätt. 

Dessutom behöver jag göra upp med de där människorna som stoltserar omkring med sin Jantehatt och tar sig rätt att förminska andra människor. För människor med Jantehattar är som en elakartad tumör som snor åt sig engagemang och fullkomligt dödar drömmar och hopp. Jante livnär sig på människors själar. Suger livet ur en. Han framkallar ilska och avund och förakt hos människor och han hånler bakom våra ryggar under tiden. Precis som djävulen. Det äcklar mig. Men jag vet också att en ibland behöver våga backa bandet om en står mitt i språnget. Hoppet blir så mycket mer kraftfullt om en bara vågar ta lite mer sats och det är precis vad jag ska göra:

TA SATS FÖR ATT VÅGA FLYGA. Den tanken är väldigt kittlande på alla möjliga ställen.

Ni som vill kan hänga med mig på Instagram – där kommer allting att vara precis som vanligt med nedräkning mot förlossning och preggobilder och husrenovering och frukostar och kärlek och kanske till och med något peppigt träningsrelaterat. På Instagram hittar ni mig som Ceecilian.

På återseende raringar! ❤

Kram Cilla

Annonser

2 thoughts on “Om att skapa det nya i det tysta

  1. Heja heja! Ta din paus. Förbered dig på ditt sätt inför det som komma skall. Självklart följer jag dig med spänning på Insta. Ta hand om dig! Stor kram

    PS. Eftersom du är en hormontjej som jag, bli inte chockad om du ett par dagar efter förlossningen gråter för allt och inget. Det gjorde jag och hade tackochlov blivit förvarnad av en vän att när mjölken rinner till sätter allt fart i kroppen och hormonerna gör att tårarna flödar och livet det kan bli lite svart. Då kan det vara skönt att veta att för de flesta är det bara tredjedagsgråten. Den går över. Andra gången var jag ännu mer påverkad. Grät för allt och skrattade åt det genom tårarna. Helt galet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s