Hej och välkommen tillbaka!

Hej sötnosar!

Som jag har saknat er. Att inte sköta om och ge kärlek till min lilla bloggbebis har varit svårt. Samtidigt har jag många gånger om känt att jag tog rätt beslut när jag bestämde mig för att inte skriva på ett tag. Jag behövde sortera tankar och känslor under slutet av min graviditet och jag behövde göra det utan att på något sätt försöka anpassa dem efter andra. Jag mådde inte särskilt bra mentalt där på slutet och jag behövde vara mig själv, som bara Cilla, en sista tid innan det lades ytterligare en pusselbit till min identitet: mamma. Det är stort att ta in. Mamma, mamma, mamma. Ja, det är jag det. Och nu har jag en annan liten bebis att sköta om och överösa med kärlek.

IMG_0090

Idag vill jag bara säga hej och presentera vår dotter Siri. Hon är snart tio veckor och växer så det knakar. Jag vet att många av er som vanligtvis hänger på bloggen också följer mig på Instagram men Siri är väl värd att presenteras på så många sociala medier som möjligt. Min lilla kaptenbebis. Siri föddes i vecka 38+2 med planerat kejsarsnitt. Jag blev sjukskriven i vecka 36 eftersom hon inte växte som hon skulle. Hon var lite för liten och dessutom fixerad i säte (benen ner och huvudet upp). En vaginal förlossning hade inte varit optimalt. Först blev jag besviken över kejsarsnittet eftersom jag peppat och laddat så mycket inför förlossningen, men landade ganska snart i tanken på ett snitt. Det viktiga var att ungen kom ut och mådde bra – vad jag föredrog spelade ingen roll. När Siri föddes vägde hon 2540 gram och var 45 cm lång – en liten tjej med andra ord. Det var precis på gränsen till prematur. Idag har hon i princip fördubblat sin födelsevikt och mår bra.

IMG_0154

Att bli förälder har varit dubbelt för mig och den första tiden som mamma och pappa har varit omtumlande för oss. Det är det självfallet för alla förstagångaföräldrar. En åker till BB som två helt vanliga vuxna och hem åker en mamma och en pappa och i bilbarnstolen sitter en liten varelse som kräver stort ansvar. En helt ny värld väntar. Från en dag till en annan vänds hela tillvaron upp och ner och den blir aldrig som den en gång var. Det är vakna nätter och blöjbyten och små sköra kroppsdelar och maratonamning och gap- och skriksjukan. Efter ett par veckor fick jag också mjölkstockning med 40 graders feber och blev dösjuk. Att Siri har haft gap- och skriksjukan sedan andra veckan verkar vara komjölksallergi och utöver det har hon också haft en ögoninfektion. Ja, det har varit en omställning och den där första tiden var mycket tyngre än vad jag hade föreställt mig. Samtidigt har det också varit fantastiskt – givetvis! Det har bara inte varit så där rosenrött och mysigt som en kan tro. Njut! säger människor som lyckönskar och jag ba: nej! Den första tiden är inte fantastiskt. Kanske är den det för en del föräldrar, men för mig var den jobbig, jobbig, jobbig. Jag grät nästan varje dag och jag fungerar inte särskilt bra utan sömn.

Precis som så mycket annat har jag en önskan att lyfta föräldraskapet för vad det är. Jag är övertygad om att den första tiden kan kännas lättare om vi inte romantiserar och skapar bilder som inte överensstämmer med verkligheten. För vissa föräldrar kanske det faktiskt är så där enkelt och mysigt den första tiden, men för de flesta av oss är det ofantligt blandat. Det är obeskrivlig kärlek som blandas med oro och ångest. Det är svårt och tärande. Ofta undrade jag hur vi skulle orka.

Nå väl.

Jag har funderat mycket på bloggens vara eller icke vara. Har jag tiden att upprätthålla det skrivande jag vill? Har jag ork och lust? Vill jag lägga min tid framför datorn när jag kunde vara ute i friska luften med min dotter, yoga eller träna? Eller bara ligga sked i soffan med Mr så att vi sakta kan närma oss varandra igen?Jag vet inte. Jag tänker att det blir som det blir. Under de första veckorna med gap- och skriksjukan och minimalt med sömn har det inte funnits på kartan att ens tänka på att blogga. Allting har varit styrt av det mest primitiva och jag har inte mått särskilt bra. Samtidigt ser jag mig om och får för mig att jag behövs. Det behövs röster som säger som det är. Som inte förfinar och hetsar. Jag vill gärna prata ärligt om självkänsla och känslan av att inte räcka till. Jag vill prata om personlig utveckling och vad som händer med själen på yogamattan. Jag vill ta hål på jantebubblan och tro att jag är någon. Jag vill att du ska tro att du är någon. Jag vill lyfta det där vi inte pratar om – för att det är viktigt för att växa som människa. Jag vill prata om vägen tillbaka efter en graviditet, om yoga och träning och hälsa. Jag vill, vill, vill.

Det blir som det blir. Jag gör vad jag kan med det jag har. Ibland använder jag tiden till att träna och yoga och sköta hemmet och hålla Mr i handen och ibland använder jag tiden till att skriva. Ibland skriver jag med kvalitet och ibland tillåter jag mig att inte göra det. Jag har många planer och idéer att förverkliga under min tid som föräldraledig och jag vill gärna ha med er på vägen. Visionerna finns. Jag tryckte på pausknappen när jag blev gravid och det är mycket som bubblar inom mig. Jag hoppas att ni vill följa med på resan trots den paus som har varit. Och en kan ju välja. Läs det som intresserar dig och strunta i de bitar som du inte bryr dig om. Välj och vraka och välkommen tillbaka!

IMG_0156

Annonser

5 thoughts on “Hej och välkommen tillbaka!

  1. Börjar med att säga stort grattis igen till er lilla tjej, hon är bedårande söt 🙂 Roligt att du är tillbaka och skriver! 🙂 Sen tycker jag du ska göra det som känns bäst för dig/er… blogga när du känner lust för det, ska ju inte kännas som ett måste utan för att det är roligt och ger någonting… För egen del så hoppas jag du fortsätter för jag älskar när människor skriver öppet och ärligt om sig själva och sitt liv och inte lindar in allt i små rosa puffande moln bara för att omvärlden ska tro att ens liv är alltigenom fantastiskt… Vi kan ju hjälpa andra genom våra egna erfarenheter och tror egentligen alla tycker det är en skön känsla att läsa eller lyssna på någon som är öppen som du, känna igen sig och tänka ”ja precis så där känner/tänker/upplever jag det med 🙂 Så… tack för att du delar med dig! Önskar er en fin fin dag 🙂

  2. Vad kul att höra ifrån dig! Jag hoppas såklart att du kommer tillbaka, jag älskar ju dina inlägg men du ska såklart göra det som känns rätt för dig. Och stort grattis till lilla Siri, fantastisk söt!

  3. Alltså.. Jag tycker såklart som alla andra att du ska blogga så mycket/lite som känns bra och att det inte ska vara någon press för dig (det här med att bli förälder är en fullt tillräcklig press). MEN sen kommer den själviska delen av mig fram – den som älskar att läsa det du skriver eftersom du är så förb*nnat klok. Den delen av mig vill helst att du ska skriva flera gånger om dagen.

    Hursomhelst. Jag är glad för det dom skrivs på bloggen, och jag är glad för att det låter som att du verkar få börja landa i föräldraskapet på ett lite mer behagligt sätt nu. Att vara förälder är det absolut bästa och absolut värsta som finns..

    Massa kramar och grattis – och välkommen tillbaka förstås..

  4. Grattis Cilla och välkommen tillbaka! Det var klokt av dig att du tog en paus, var sak har sin tid. Ibland spretar vi för mycket och det blir inte alltid så bra. Ofta stämmer att kvalitet går före kvantitet, det känner en nog bäst själv om vi lyssnar inåt. Så skriv du när andan faller på och tiden finns där.
    Jag följer dig på Instagram och tycker så mycket om dina inlägg och ser fram emot att få läsa det du delar med dig av – livet i stort och smått. Du kan verkligen sätta ord på det som kan vara svårt att prata om och som verkligen behöver lyftas fram. Älskar dina inlägg om självkänsla.
    Önskar dig och din fina familj en riktigt skön fortsättning på sommaren 🌺☀️💕 Kraaam

  5. Välkommen tillbaka!

    Skriv hur mycket eller hur lite du vill, du bestämmer.

    Att bli förälder kan man aldrig föreställa sig hur det är, man har bara tänket när man sett andra med barn” Får jag barn nån gång tänker inte jag, ska inte mina , ska jag minsann osv. Bebisar är inget smycke eller nån flashig väska att visa upp och bry sig om lite ibland. Ett barn behöver sina föräldrar non stop oavsett. Barnet skiter ju blanka fan i om man har sovit nåt på hela natten ,om man är hungrig eller om man höll på med nåt annat. Egoismen som man kan ha ödslat på sig själv och sin käresta, är som bortblåst! Nu är det barnet som bestämmer allt. Men ju större barnet blir och desto bättre ni lär känna varandra så kan man mer och mer göra små saker för sig själv. Det gäller och inte ha för höga krav och prestationsångest. Ge det nya tid!

    Jag vet hur det är och bli förälder både 1,2,3 och 4 ggr. Lika härligt varje gång även att vår lille 4:a inte fick entrea världen, få vår kärlek och leva med oss. Walter finns alltid med i våra hjärtan och vi saknar honom så.

    Allt kan hända och det fick vi uppleva, så njut av lilla Siri, dokumentera hennes vanor och ovanor. De är bara små en gång och det kommer aldrig åter.
    Stor kram❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s