Min mammakropp är inget projekt – utan ytterligare en resa

Som gravid tänkte jag ofantligt mycket på hur det skulle bli när jag inte längre var gravid. Jag styrketränade fram till gravidvecka 30 innan lusten försvann. Jag är glad att jag kunde, orkade och ville träna så pass länge och jag är säker på att den fysik jag hade innan graviditeten hade del i att jag i princip hade en smärtfri graviditet. Den mentala biten var sjukt mycket mer påfrestande för mig. Jag längtade så mycket efter att få träna och ta i så där på riktigt. Det där underhållslullandet en får göra som gravid var inte min grej. Jag vill att det ska vara på riktigt. Jag geggar gärna mellan varven men helheten av min träning ska vara intensiv, tung och svettig. Jag vill ha puls.

Främst längtade jag nog efter min kropp. Jag hade kämpat så länge för att nå den form, uthållighet och styrka jag hade och jag ville inget hellre än att få allt tillbaka. Många gånger var träningen en starkare målbild för mig än själva förlossningen. Visionen om en stark kropp i balans var den stora motivationen. Som mamma skulle jag inte byta Siri mot något i världen, men bilden av mig själv på gymmet var det jag bar med mig under tunga dagar. And I had plenty of those!

IMG_9429

Tanken på mig som struttar runt på gymmet har varit en god vision under svåra dagar som gravid. För mig var det en hjälp. Och det är ganska exakt ett år mellan den här bilden och min form idag – vilket är tämligen stor skillnad. En motivationsbild på sig själv är inte fel att ha – så länge det inte känns stressande och blir destruktivt.

Vägen tillbaka kommer att bli längre än jag trodde. Och jag antar att det är så med saker en är helt rookie på; det finns en bild och den stämmer sällan med hur det egentligen är. Att komma igång med kroppen har tagit bra mycket längre tid än jag kunde föreställa mig. Jag fick ett planerat kejsarsnitt och blev mer medtagen än vad jag förväntade mig. Det flyttas på tarmar och nervceller skärs av och det stora ärret ska läka. En vaginal förlossning ger sina efterföljer också, givetvis, men att skära upp magen var tyngre för kroppen än jag kunnat tro.

Jag trodde faktiskt, i jämförelse med att klämma ut ett bowlingklot ur snippan, att ett kejsarsnitt skulle vara frigging easy. Och visst; det är inte samma utmattande händelseförlopp men det är en s t o r operation. Även om en inte känner när läkaren skär i kroppen och flyttar runt innehållet känns det. Bowlingklotet trycks ju ner och ut från en annan liten öppning liksom. Trycket känns. Efter snittet gjorde det ont att nysa, hosta, skratta och bajsa. Jag kunde nätt och jämt ta mig upp ner på toalettstolen de första dagarna utan assistans. Allt detta är säkerligen besvärligt även efter en vaginal förlossning också, men snittade kvinnor kommer inte undan. Området runt mitt ärr är helt stumt, och jag har svårt att hitta kontakt med muskulaturen. Det är svårt för mig att säga exakt hur delade mina magmuskler är eftersom det är ett område med stumt fett. Och ärret kliar. My God vad det kliar.

Därför är jag glad för att jag ganska snabbt landade i att det får ta tid. Somliga dagar har det känts hopplöst svårt med en kropp jag inte känner igen och heller inte trivs särskilt i, men de flesta dagar landar jag i att det måste få ta tid att hitta tillbaka. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att det är mycket som har hänt i kroppen under en graviditet. Det är inte bra att dra igång med alla växlar för snabbt efter en sådan påfrestning. Jag vill inte att vägen tillbaka ska bli ett stressigt projekt för att alla andra kommer i form så snabbt (vilket de inte gör). Det måste få ta tid. Det är viktigt att vi ger varandra den tiden för annars blir post gravidkroppen ännu en stress och press.

Jag har gett mig själv ett år. Att stressa med träningen känns dumt och onödigt. För mig handlar det om att ta ett steg i taget, och ge kroppen tid att läka. Magmuskler är separerade och kroppen har varit tung. Min goda kondition ligger i vila. Rörligheten är begränsad. Att jag ger mig själv tid innebär inte att jag ska strunta i att röra på mig. Inte alls. Men jag lägger upp min återkomst på lång sikt och ger mig själv därmed bättre chanser att lyckas. För jag har gjort det så många gånger: dragit igång alla växlar på en och samma gång och fallit pladask för att jag kört för hårt. Det är alltid viktigt att tänka långsiktigt för att träna hållbart och för att hålla lust och motivation vid liv, men efter en graviditet känns det fullkomligt nödvändigt för att kroppen inte ska ta styrk.

Jag lägger upp träningen månad för månad och tar en vecka i taget. Den här veckan är det första veckan som jag på riktigt har börjat ta lite mer och det känns underbart. Jag är så glad att vi satsar på att ha ett litet gym i källaren även om jag toklängtar efter att gå tillbaka till ett riktigt gym (alltså megalängtar!) Det här året kommer att bli ytterligare en resa. Att jobba med kroppen är inget projekt som ska inledas på måndagar utan något som ska pågå under lång tid. Mål är uppsatta. Tankar är nerskrivna. Upplägg struktureras och revideras på vägens gång. En sak i taget. Och det viktigaste av allt är kanske att ha kul på vägen. Ni vet; resan är målet.

IMG_0849

Annonser

2 thoughts on “Min mammakropp är inget projekt – utan ytterligare en resa

  1. Word sister!

    Nu har jag aldrig snittats men jag menar, en stor bukoperation. Ingen small deal. Kroppen är ju påverkad av graviditeten oavsett och sedan en stor operation på det… Jag känner att jag ibland tar två steg fram och ett tillbaka för att jag begränsas av lederna just nu men jag kommer ju framåt och jag har många månader kvar av mitt år :-). Ingen stress, bara varaktighet!

    Kram!

  2. Klokt! Mycket klokt. Precis som du skriver kan en aldrig förutsätta hur det blir sen. Jag har varit ödmjuk efter alla tre av mina förlossningar – en har ju ingen aning om hur det blir. Själv var jag istället livrädd för att få snitt just för jag hade sett hur begränsade många vänner blev. Det är en STOR operation. Oavsett hur en föder så är det ju en återhämtning som ska ske. Jag har låtit det ta tid. Ibland för lång tid. Har gått ner och börjat komma i form både med tvåan och trean och sedan gått UPP igen då ungarna har slutat sova och nätterna blivit hemska ett tag… Så det har tagit tid. Och min resa har inte slutat. Det är ju delvis en resa för livet men samtidigt vill jag tillbaka där jag en gång var. Följer din resa. Som kommer gå toppen. I din takt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s