Smyglansering av den nya hemsidan och bloggen

Sötnosar. En era har nått sitt slut och ikväll smyglanserar jag min nya hemsida och blogg. Det här är det sista inlägget som publiceras i den här bloggen och jag hoppas hoppas hoppas att ni vill följa med mig på den nya resan. Välkommen till Leva Länge.

BILD2

Annonser

Hjälp mig att bli bättre!

Under tiden jag jobbar med webdesign, tänker kreativa tankar, smider planer och roddar spännande projekt tänkte jag be er om hjälp. För mig är utvärdering ett viktig verktyg för att utvecklas och jag tycker att det är intressant att fastställa en målgrupp här i bloggen. Vilka är det egentligen som läser min blogg och varför? Därför tänkte jag ber er, kära läsare, att hjälpa mig att bli bättre.

Er hjälp skulle vara av stort värde för mig. Jag skulle bli otroligt glad om du i en kommentar kan tänka dig att berätta vad du gillar med den här bloggen och vad du vill se mer av. Är det något du rentav vill se mindre av? Det går givetvis bra att vara anonym, men ett namn är alltid bra och gärna att du talar om var du bor. Ju fler som hjälper mig desto bättre.

Tack tack tack på förhand. 

Kram Cilla

IMG_2152

Känslan i att hänga på ett gym stavas FRIHET. Mitt första pass. Jag är igång. Den känslan är också grym.

Älska din snippa!

Tillhör du en av de kvinnor som aldrig har tittat på sin snippa i en spegel? En undersökning som gjorts på uppdrag av Apoteksgruppen visar att var femte kvinna aldrig har tittat på snippan i en spegel och att enbart 47 procent är nöjda med hur underlivet ser ut. Undersökningen visar också att inte ens var tredje svensk kvinna pratar om sina underlivsbesvär med någon de känner och att få vågar fråga om underlivet på apotek. Hörrni ladies – det är inte bra. Vad är det som gör att vi inte vågar titta, känna och prata om vår allra heligaste snippis?

Apoteksgruppens nya kampanj ”Hej snippan” syftar bland annat till att få oss att prata mer öppet om snippan och att våga ställa frågor om den. En viktig del i kampanjen är att hjälpa flickor i andra länder som har det svårt och där rättigheterna är mer eftersatta än i Sverige. Det gör Apoteksgruppen tillsammans med Svenska FN-Förbundets projekt Flicka – som syftar till att synliggöra och stärka kvinnors rättighet till välbefinnande världen över. Projektet gör ett otroligt viktigt arbeta runt om i världen för att motverka könsstympning och barnäktenskap.

Enligt uppgifter från Svenska FN-förbundet är fler än 700 miljoner av världens kvinnor bortgifta innan sin 18-årsdag. Varje dag gifts 39 000 flickor bort. Varje år hotas även cirka tre miljoner flickors hälsa och välmående av kvinnlig könsstympning – vilket är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Traditionen att könsstympa flickor förekommer framför allt i stora delar av Afrika, men också i en del länder på arabiska halvön och i Sydostasien.

Få investeringar är så framgångsrika för ett lands utveckling som satsningar på flickor. Utbildade och friska flickor som känner till sina mänskliga rättigheter blir positiva krafter för sin egen utveckling och för dem i sin närhet. Utbildning av flickor skapar sociala och hälsomässiga fördelar. Dessutom innebär det ekonomiska vinster som bidrar till att lyfta hela samhällen ur fattigdom. Kvinnlig könsstympning och barnäktenskap fråntar flickor rätten att själva bestämma över sina egna liv och kroppar, och håller dem kvar i fattigdom. De skadliga traditionerna kränker inte bara den utsatta flickans mänskliga rättigheter, utan hämmar hela samhällets utveckling och fattigdomsbekämpningen generellt.

Apoteksgruppen har tagit fram en necessär som kostar 20 kronor och hela summan går oavkortat till svenska FN-förbundet och projektet Flicka. Från och med september kommer Apoteksgruppen dessutom att skänka 10 kronor till projektet Flicka vare gång en kund köper två intimprodukter från deras eget varumärke; bland annat bindor, trosskydd och tamponger och från och med oktober också graviditets- och ägglossningstest.Jag hoppas att du införskaffar en necessär och hjälper till att bidra till att flickor världen över ska få schysstare rättigheter.

Hej Snippan

Jag tycker att vi pratar allt för lite om våra snippor och jag kan inte förstå detta hysch hysch. Män pillar på sina penisar lite titt som tätt och umgås med dem i tv-soffan. De grabbar tag och ändrar om, inte helt sällan helt in public. De mäter och jämför. Men vi kvinnor, vi ska knipa med låren och tala tyst om våra underliv. Mens är äckligt och den kvinnliga orgasmen verkar svår och mystisk. Inget av det är ju sant, och jag tror att om kvinnor lär sig mer om sina kön och vågar prata underliv, mens, onani och sexualitet kommer vi att må bättre. Många känner någon form av skam och skuld kopplat till att vara sexuell och det är verkligen synd. Jag tycker att vi 2015 borde ha kommit längre än så.

Jag var närmare 25 när min gynekolog skickade hem mig med en spegel för att lära känna mitt eget underliv. Först tyckte jag att hon var lite konstig och alldeles för rättfram. Samtidigt blev det ju ett möte som förändrade samspelet mellan mig och min snippa och sedan dess har jag lärt mig massor om mitt underliv. Och om snippisar i allmänhet. Jag vet inte hur mycket du kan om din snippa, men för att testa dina kunskaper kan du gå vidare till Snippskolan och se vad du egentligen kan. Snippskolan är också framtagen av Apoteksgruppen och syftar till att avdramatisera och sprida kunskap om snippan. Jag fick 17 av 22 rätt och prickade in samtliga delar rätt på bilden nedan. Testa du också!

 snippisen
Och du, älska din snippa!

Ett bokslut på en graviditet

Det var aldrig min grej att vara gravid. Jag är inte en av alla dessa kvinnor som trivs med den stora magen. Jag kände ingen glow och jag njöt inte särskilt. Jag ville njuta och strutta omkring med min gosiga mage, men jag kände aldrig en genuin känsla. Ofta hade jag dåligt samvete över att jag inte älskade det som ofantligt många verkar älska – allra helst när så många påminde mig om att njuta och uppskatta den tid som väntade. För mig var det en nio månader lång transportsträcka, och med handen på hjärtat tyckte jag att det var segt och långtråkigt. Jag kände mig aldrig som mig själv. Det var som att bo i en utklädningsklädsel som blivit fel. Jag fick kämpa med gamla hjärnspöken och det var mentalt jobbigt. Vissa dagar dömde jag ut mig själv fullständigt. Andra dagar kände jag mig stark, hade rätt mental inställning och peppade mig själv men stundtals var det svårt. Overkligt och ofattbart svårt. Trots det lärde jag mig otroligt mycket om mig själv, och hur jobbigt det än kändes var det en mentalt stärkande resa. Jag insåg vad som driver mig framåt och vad som motiverar mig. Min graviditet kommer för alltid att vara ett verktyg för mig att ta mig själv framåt men också ett verktyg att hjälpa andra människor – genom graviditeter och tuffa tider i livet.

cillapreggo

Preggomagen fyra dagar innan Siri kom till världen. Nu i efterhand tycker jag att det ser ganska mysigt ut, men den känslan infann sig sällan under graviditeten för mig.

Att jag valde att sluta blogga i mars handlade om identitet, förvirring och rädsla. Jag visste vem jag var som dotter, syster, vän, flickvän, kollega och medmänniska. Jag visste vem jag var under ytan och vad som visar sig när ljusen släcks. Livet har lärt mig vem jag är när jag står ensam kvar. Däremot visste jag ingenting om mig själv som mamma eller vilket föräldraskap jag ville eftersträva. Och jag insåg att det stressade skiten ut mig. Jag blev stressad och litet ängslig för att jag aldrig hade intresserat mig för andras graviditeter. Jag visste inte ens hur en byter blöja. Vad gör en med ett barn som skriker? Jag blev stressad över att allt det där som jag har kritiserat och stundtals hånat andra människor för låg precis i skottlinjen för vad jag själv skulle förvandlas till.

Den sista tiden innan Siri föddes kändes som en mental knock out. Typ som den värsta sortens PMS. Alla känslor på en och samma gång. Storslagen lycka och överväldigande sorg. Alldeles svart eller vit i tankarna, och alldeles för lite gråskala. Det kändes som att tappa greppet om sig själv. För mig som har arbetat med självförakt, en skev självbild och låg självkänsla blev gravidresan ett gigantiskt stort berg att bestiga. Jag fick kämpa så hårt för att inte vara elak mot mig själv. Vissa dagar lyckades jag inte så väldans bra och det gjorde mig ledsen. Jag fick återigen djupdyka i mig själv, och precis som du har jag ett bagage som påverkar mig. Precis som du har jag vissa dagar svårt att hantera den där ryggsäcken. Den plågar mig. Svärtan. Tyngden. Smärtan.

Jag funderade mycket på min uppväxt som skilsmässobarn. Hur mycket det har gett och utvecklat mig men också vilka spår det har satt i mig. Ibland grät jag över gränslösheten. Ibland var jag arg. Ibland kände jag mig kantstött. Som så många gånger tidigare petade jag i destruktiva relationer jag har haft, och satte ord på var mycket av min osäkerhet tog sin början. Självföraktet. Den låga självkänslan. Utanförskapet. Det finns mycket svärta och destruktivitet i min ryggsäck och jag har jobbat så hårt för att göra innehållet lättare. Med det hårda arbetet i åtanke kändes det hemskt att uppleva att jag tog kliv tillbaka i min personliga utveckling. Skulle jag bli hon igen?

Nej. Att ta kliv bakåt i sin utveckling tillhör resan. Att nå framgång, att jobba med sig själv och sina mål i livet är inte en spikrak väg. Vägen är tidvis tung och den är full med återvändsgränder och fallgropar. Att jobba med sig själv är en never ending story. Att älska sig själv är inget en gör en kort tid för att sedan vara färdig. Nej, det är något som pågår hela livet. Då och då hamnar vi off track. Har en haft en period när en känt sig bra och tillfreds och fräsig är det enkelt att glömma bort att uppmärksamma sig själv och ännu enklare att falla tillbaka i gamla tankemönster. Ibland är det inte mycket som behöver förändras för att en återigen ska hamna i diket. Fast dikeskörning är inte för alltid – precis som en graviditet. Genom att ge näring åt positiva tankar och handlingar kan vi ta oss tillbaka på banan, och på vägen tillbaka från diket växer vi oss också starkare.

För låt oss vara ärliga; ingen människa, absolut ingen människa, är befriad från motgångar i livet. Det är en verklighet vi alla behöver möta. Det är också den verklighet vi behöver rusta oss för. Vi behöva jobba med det som är sjukt och välja sådant som gör oss friska – det handlar om att fylla på med friskfaktorer. Att tycka om sig själv när livet rullar på och allting känns lätt och roligt och uppåt är inte den stora utmaningen. Den stora utmaningen kommer alltid när vi möter hinder på vägen. Utmaningen kommer när balansen rubbas och tillvaron kräver lite mer av oss. För mig var graviditeten en mental utmaning jag inte vill ha ogjord. Särskilt inte eftersom den jobbiga tiden gav mig Siri. Och det är väl så det är – varje tuff tid i livet övergår i någonting bättre bara vi inte ger upp. Den här hösten ska jag fylla på med friskfaktorer och ägna tid åt att göra sådant som får mig att må mitt bästa jag.

Mitt sockerfria februari

IMG_1533

Idag välkomnar jag månaden mars och härmed har 28 dagar av mitt #sockerstopp passerat. Det sägs ju att det tar ungefär en månad att skapa nya vanor (rönen råder från 21 till 28 dagar) och den nya vanan bör också upprepas kontinuerligt under den här tiden för att den ska börja automatiseras. Forskare på området menar att den vanligaste anledningen till att människor avviker från den förändring de önskar är för att vi satsar för stort från början – vi går all in. Vi önskar stora förändringar snabbt, men faktum är att vanor ska skapas långsamt.

Min vilja till förändring uppstod i ett behov, vilket jag antar att förändring alltid gör. Jag hade under en tid av min graviditet hamnat lite off track, och med tanke på min bakgrund gällande socker kände jag att det var viktigt att uppmärksamma mitt förändrade beteende nu – inte sen efter att barnet fötts. Jag har under många år arbetat med ett stört ätbeteende och jag vet hur enkelt det är att falla in i invanda mönster och vanor. Att erkänna för mig själv att någonting höll på att gå fel var givetvis halva insatsen. Det var som att jag såg det komma redan i början av graviditeten, men blundade för problemet. Hade jag fortsatt att blunda och låtsas som att problemet inte fanns hade risken varit att jag levt på socker och mindre bra käk resten av graviditeten. Det hade inte varit det ultimata varken för mig eller för barnet.

Jag har inte gått allt in under den här perioden eller gjord alldeles för stora förändringar. Jag ville givetvis att satsningen skulle vara hållbar. Förutom socker (godis, bakverk och dylikt) har jag inte haft några övriga förbud eller pekpinnar. Satsningen har heller inte handlat om att utesluta socker eller annat jag tycker är gott för alltid, utan det handlade om att bryta ett negativt mönster och skapa bättre rutiner – vilket i längden skulle öka mitt välmående. Att jag har ätit bättre över lag den här månaden kan liksom kommit av sig själv. Utan sug efter sött och snabba kolhydrater har jag hittat tillbaka till balansen och kosten har i stort varit så som jag tycker om att äta i min vardag: schyssta kolhydrater, protein och fett från naturliga fettkällor.

Jag visste ju att fördelarna skulle vara många. Förutom att inte behöva tampas med ett sockersug har jag mått mycket bättre i kroppen. Jag har inte känt mig lika plufsig och jag har heller inte vaknat med ett carb face varje morgon. Mitt humör har åkt mindre berg- och dalbana vilket grundar sig i ett mer stabilt blodsocker. Överlag skulle jag säga att jag har varit snälle mot mig själv, vilket också tyder på att huruvida en känner sig snygg eller inte sitter i huvudet. Det har varit lättare för mig att känna mig fin i min gravidkropp utan ett dåligt samvete över att jag äter sådant som inte är bra för mig och barnet.

IMG_1535Hur tänker jag nu?

Vanligtvis har jag god balans i tillvaron och behöver sällan värdera exakt hur jag äter. Det faller sig naturligt för mig att äta lågkolhydratkost och jag väljer för det mesta rena alternativ och tycker att det är roligt att experimentera i köket. Detta är givetvis inte något jag har fått per automatik utan det ligger otroligt mycket medvetet arbete bakom. Nu har jag återigen fått arbeta något mer för balansen och kommer troligen att behöva vara högst medveten fram till barnets ankomst. Självfallet behöver jag vara medveten även efter barnets ankomst, men min bild av tiden efter graviditeten är att saker och ting faller sig mer naturligt igen. Jag kan åtminstone kontrollera min kost och min kropp på annat sätt utan ett barn i magen.

Jag tänker mig ett sockerstopp del II under mars månad där jag fortsätter att utesluta socker i min vardag. Det finns inga pekpinnar och förbud, men jag fokuserar på att hitta bättre alternativ till det söta. Främst genom att äta tillräckligt för att inte bli sugen men också genom att välja frukt, dadlar, nötter och annat gotte som inte sätter min hjärna ur spel. Så här 28 dagar senare är det ingen uppoffring längre. Den känslan fanns enbart de första dagarna när jag liksom tyckte synd om mig själv – vilket självfallet är beroendet i lustcentrat i hjärnan som talar. Fråga vilken missbrukare som helst – en tycker jävligt synd om sig själv när en inte får hålla på med sitt beroende. Jag kommer att fortsätta kryssa sockerfria dagar i kalendern för att hålla lite koll. Av erfarenhet vet jag att min hjärna kan spela mig ett spratt snabbare än jag tror. Om allting går som det ska kommer vårt barn om 8 till 12 veckor, och det känns bäst för mig att fortsätta ta hand om mig, kroppen och barnet. Vi kommer att må bäst av att jag inte lever på socker och skräp.

Vänliga veckan

Igår inleddes Vänliga Veckan som pågår i sju dagar. Det är läkarmissionen som ligger bakom initiativet och menar att det är världens bästa chans att starta nya vänliga vanor och sprida mer vänlighet i världen. Läkarmissionen har ingen insamling kopplad till den vänliga veckan och hoppas därför att de tillsammans med så många som möjligt kan använda den här veckan för att skapa vanor som gör Sverige vänligare. Ett sätt att göra det är att sprida #vänligaveckan eller att anta vänlighetsutmaningar på hemsidan.

vänligaveckanAtt ha positiv inställning och att vara vänlig gör stor skillnad. Det gör skillnad för vårt eget välmående att bemöta oss själva vänligt och det gör skillnad för människor i vår närhet att bemöta dem med vänlighet. Att möta en glad och positiv människa kan förändra en del dag. En ärlig komplimang, en kram eller positiv uppmärksamhet gör skillnad. Mitt arbetsrum är ett gott exempel. Där får en vara precis den en är. De dagar som är mindre bra finns det alltid någon som är glad och positiv och vänlig och som lyfter stämningen. Det blir aldrig en gnällhörna.

Jag försöker att sprida glädje och vänlighet i min omgivning. Jag försöker skapa en tillåtande och trygg atmosfär i mitt klassrum, jag försöker peppa och boosta mina kollegor och givetvis försöker jag att vara en god vän och partner. Vissa dagar är det självfallet svårare än andra dagar, men jag tror att om vi alla arbetar för att hitta positiva inslag i våra liv kommer vi att må bättre. Vi hjälper oss själva till ökat välmående och vi hjälper andra till att må bättre genom att visa vänlighet. Ett gott exempel på hur en kan må bättre i vardagen är ju Vevves tacksamhetstisdag. Att uppmärksamma det goda vi har i livet förändrar hur vi mår. För mig har tacksamhetstisdag många gånger inneburit att jag uppskattar de små sakerna och uppmärksammar ljusglimtarna i vardagen.

Det finns massor av roliga och vänliga utmaningar att anta på vanligaveckan.se Gör det du också!

Graviditet och yoga i samarbete med Yogamom

Hej sötnosar!

Måndag igen. Veckorna går väldans snabbt tycker jag. Sex veckor kvar till jullov. Vad hände där egentligen? Jag vill minnas att vi nyss kickade igång den här terminen men en sjuhelsikes peppande introvecka och nervösa elever. Nu är eleverna inte fullt så nervösa länge och snart har vi gjort halva läsåret. Det.Går.Fort. På onsdag ska vi på ultraljud igen och se om den lilla grodan har växt på sig lite och kan vara lite mer stillsam den här gången. Vi kunde inte göra de tänkbara mätningarna förra gången och fick därför ett nytt ultraljud. Vi är båda överens om att det ska bli skönt att få ett beräknat födelsedatum och ett slutmål att fokusera på. Det känns som att vi under dessa två veckor har stått still och jag vet knappt vilken vecka jag är i. Barnmorskan räknar på ett sätt och appen räknar på ett annat sätt. Med tanke på att vi inte fick ut full längd på barnet senast kan jag befinna mig i allt från vecka 13 till 16 – beroende på hur en räknar. Det känns jättemärkligt och jag vill hemskt gärna komma framåt nu. För mig som är målsättningsjunkie är det otroligt viktigt att ha ett slutmål. En destination att ta mig till. Och jag vet – resan är målet på många sätt men sällan har det funnits ett tydligare mål än en förlossning. Åtminstone inte för mig.

Logo_yogamom365

 

Vad som är så roligt med den här måndagen är att jag idag kan berätta för er om mitt samarbete med Yogobe och då i synnerhet inriktningen Yogamom. Jag är otroligt glad över detta och med början nu i november kommer ni att kunna följa min graviditet och hur jag genom olika teman tar mig an yogan. Vi kommer bland annat att avhandla teman så som yoga för ryggen, älska din mammakropp, avslappning, stretch och det mystiskt klingande Det förbjudna. Det första inspirationstemat, andning, som bearbetats under fyra veckor i oktober har just avslutats. Under månaden har Yogobe väglett kvinnor i hur man kan tänka kring andning under sin graviditet, hur man genom yoga kan förbereda sig inför en förlossning och andning efter graviditeten som ett verktyg för att finna lugnet i den nya rollen som förälder och genom det nya kaoset som kan uppstå. Jag har haft stor behållning av inläggen och jag kommer att gå tillbaka till dem igen och igen under den kommande tiden. För dig som är nyfiken finns inläggen samlade nedan.

Andning del 1 av 4 – Emma Öberg

Andning – del 2 av 4 – Jennie Liljefors

Andning – del 3 av 4 – Camilla Oldberg

Andning del 4 av 4 – Jennie Liljefors

Andningsövning för gravida – Jennie Liljefors

Jag hoppas att ni vill följa mig under min graviditet och hur jag tar mig an yoga och rörelse under den här tiden – trots att det ibland är mycket svårare än vad det annars är. Ju mer jag yogar desto mer talar min kropp om för mig att jag är på rätt väg – att yogan är rätt väg för mig igenom det här. Vill du ta dig direkt till Yogobe och Yogamoms hemsida finner du länken på sidpanelen genom att klicka på symbolen ovan. Gå gärna med i den stängda gruppen Yogamom 365 på Facebook och låt dig inspireras och vägledas av medlemmar och erfarna yogisar på just ämnet: yoga under och efter graviditet.