Effektiv hemmaträning FTW

Mitt mål för den här veckan var att träna lite hårdare och våga utmana min kropp lite mer. Den är liksom redo för det nu. Tack vare yoga och rörlighetsträning börjar jag bli mer rörlig. Jag låter aldrig positionerna göra ont, men jag kommer djupare och jag känner att jag kan sträcka ut på ett annat sätt än tidigare. Med tanke på mitt kejsarsnitt har jag varit litet försiktig. Vad som är roligt att träna en post gravid kropp är givetvis hur snabbt en märker att en orkar mer. Nu så här i början blir jag ju bättre hela tiden och det är en rätt skön karamell att suga på.

Att gå på spinning i torsdag gav mig en skön boost och jag tänker att just det passet kommer att vara mitt stående konditionspass ett tag framöver. Vi som pusslar med våra dagar behöver tydliga rutiner och även om jag skulle vilja att alla dagar var Cilladagar är det ingen möjlighet. Jag har också fått till effektiv styrketräning i hemmagymmet. Vi har fortfarande inte städat upp och kommit i ordning helt som vi tänkt oss där i källaren, men det är fullt dugligt att träna. Jag gör vad jag kan med det jag har. 

Idag körde jag ett pass för rygg, bröst och axlar som jag varvade med hopprep och snabba fötter i tabataform. Det är tämligen effektivt att köra all in under kort tid – det går att få riktigt hög puls på ynka fyra minuter. Det mest positiva med att träna i en källare där ingen ser är givetvis att dansa och shaka loss precis hur mycket som helst. Sådant gör mig hur glad som helst. Målsättningen för kommande vecka är yoga, spinning och två styrketräningspass. Jag tänkte faktiskt träna åtminstone ett av mina styrketräningspass på Bodygymmet. Målet att träna lite hårdare och våga utmana kroppen lite mer kvarstår. Nu är det sannerligen dags för nästa växel.

IMG_2036

Annonser

Det är nu jag tänder till på riktigt

Jag tycker att det är viktigt att lyfta hur olika vi ser ut efter en graviditet. En del går snabbt ner i vikt och får tillbaka sin kropp. Andra får kämpa lite mer. Inget är fel – bara olika. Jag har tagit en sak i taget med min träning. Efter ett kejsarsnitt tar det vanligtvis längre tid innan en kan komma igång med rörelse och jag var noga med att inte felbelasta eller överbelasta kroppen en bra tid efter operationen. Jag har lagt fokus på att aktivera magmusklerna och jobbat med knipet i bäckenbotten. Jag har lagt mycket fokus på den viktiga kosten och satte upp ett realistiskt mål att gå ner cirka 0,5 kilo i veckan. Genom att ha realistiska, men ändå utmanande, mål är sannolikheten större att vi når våra mål. Att nå våra mål ökar motivationen. Jag blir ju peppad de veckor jag ser att kroppen blir lättare men ändå starkare. Det sporrar mig att fortsätta vilket innebär att jag kommer att kämpa vidare med min målsättning = ett smart mål. En.Sak.I.Taget.

Vissa dagar har jag känt att det går för långsamt. Jag har sneglat på dem som redan är i mål och känt en viss avund. Vissa dagar har jag känt att jag inte har tid att hålla på och gegga med tråkiga övningar som i någon mellanmjölksträning. Men! Jag vet mycket väl att om jag lägger ner tid på att göra min satsning hållbar kommer det att ge utdelning längre fram. Det blir en återkomst som är både hållbar och långsiktig. Om jag inte lägger en bra grund nu kommer jag inte att kunna träna så hårt jag vill längre fram. Om jag inte har gjort de där tråkiga övningarna som är grunden till min hållning och min styrka kommer jag inte att kunna utvecklas i den takt jag vill eftersom jag kommer att vara för svag i mag- och bäckenmuskulaturen. Och de som redan är där har ju kämpat på sitt sätt. Vi ska inte jämföra oss med andra. Min resa är min resa. Din resa är din resa.

Jag är alltså i n t e ute efter att stressa någon med min kropp. Jag vill bara visa att så här kan en se ut efter en graviditet. En del känner igen sig. Några gör det inte. Vissa är smalare än vad jag är. Somliga är det inte. Min kropp är min kropp och din kropp är din kropp. Låt oss inte hålla på och hetsa varandra utan bara visa hur olika vi är. För de flesta kvinnor tar det tid att komma tillbaka i form och jag tycker att det är viktigt att vi ger varandra den tiden. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att vi ger cred och respekt till de kvinnor som hittar tillbaka till sin form snabbt. Inget är fel – bara olika. Låt oss ha det så.

IMG_1950

Och hörrni, det är nu jag går igång och tänder till. På riktigt. Nu får jag börja arbeta lite hårdare och det innebär att utmaningen blir mer sporrande för mig. Det eggar mig att få börja ta i och svettas och anstränga mig på riktigt; mot en kropp som är mer lik min. Jag har i nuläget sex kilo kvar till målvikt. Jag stirrar mig inte blind på vikten eftersom kroppen kommer att förändras ju mer jag tränar och ju mer jag tränar desto mindre kommer vikten att spela roll. Däremot får viktminskningen fortsätta att vara ett riktmärke så länge jag har fokus på att tappa mina gravidkilon. Sen, när jag är i mål kommer jag att ha helt andra fokusområden och målsättningar.

Den här veckan är jag redo för mer och tyngre träning. Jag går in i fas två i min gravidträning. Jag känner mig så laddad och peppad och engagerad. För att inte tala om motiverad. Det innebär återigen, mina vänner, att motivation kommer och stannar kvar när vi agerar. Att göra, lite varje vecka, ökar motivationen och det leder till att vi kämpar även när det tar emot.

Vilken vecka!

Den här veckan alltså! Boy, det har inte varit en lugn stund och de här recepten som jag har på lager lyser med sin frånvaro. De kommer vänner – håll ut! Siribarnet vill helst inte vara ensam en sekund och mina dagar går åt att bära och bära bära och bära barnet. Amningen fungerar inte optimalt eftersom världen runt omkring är så spännande och hon kommer inte riktigt till ro. Ersättning och flaska är hon inte intresserad av just nu. Vad som fungerar bäst är att liggamma i ett mörk, tyst rum men med handen på hjärtat börjar det tära på mig. Jag tillbringar många av dagens timmar i sovrummet och tja, så här i efterhand känns det otacksamt att jag klagade när jag satt framför teven och ammade i flera timmar.

Nå väl. Jag hoppas att vi närmar oss slutet på den här utvecklingsfasen och hoppas att det är som alla säger

DET BLIR BÄTTRE.

Vi har ändå pusslat på bra den här veckan. Jag har varit på yoga och tagit så många promenader jag har kunnat. Mr har tränat fotboll och är laddad för sin första match på söndag. I onsdags struntade vi alla måsten och kröp upp i soffan, åt (mjölkfri) glass och tittade på den nya serien Modus när Siri hade somnat. En får hitta sina små stunder att tanka energi när det går i ett. Jag vet ju att jag kommer att se tillbaka på den här perioden med andra ögonen när den är över precis som jag gjorde med de där första veckorna när allting var kaos och jag undrade hur jag skulle hålla ihop. Vi håller i och håller ut. Det blir bättre.

För ovanlighetens skull har Siribarnet sovit i över en timme och jag har hunnit sminka mig, platta håret, dricka kaffe och skriva det här inlägget. Det händer ytterst sällan. Jag njuter av en liten stund för mig själv. Problemet är att så fort hon sover mer än 30 minuter får jag för mig att något är fel – att hon har slutat andas, att hon har täcket över huvudet eller att barnvakten är trasig. Det gör, givetvis, att jag inte riktigt tar tillvara på min tid utan att oroa mig. Välkommen till den eviga känslan av att ständigt oroa sig, Cecilia, kanske du tänker nu. Det är så det är att vara förälder.

IMG_1895

 

Vikten är inte det viktiga (men jag är glad att det går åt rätt håll!)

Måndagar är den dag när jag ser efter lite vad som händer med kroppen. Eftersom jag har haft en komplicerad relation med vågen tidigare i livet och då hade tendens att bli besatt av vad jag vägde har jag valt att begränsa dagarna när jag väger mig. Jag väger mig på måndagar och vissa veckor har jag klivit på vågen någon mer gång under veckan för att jag är nyfiken, men jag är fast besluten av att vikten inte är det viktiga. Vi har alla så olika kroppar och jag visste att graviditetskilona inte skulle rinna av mig. Jag visste att jag kommer att få jobba för att komma i form igen och jag ger mig själv tiden att göra det. Det är som jag tidigare har skrivit ytterligare en resa.

Självfallet är jag glad över att det går åt rätt håll. Sakta men säkert minskar vikten på vågen och jag känner mig något starkare för varje vecka som går. Jag har lagt mycket fokus på knipövningar och aktiveringsövningar för magmuskulaturen eftersom jag tror att det är nyckeln till att stärka sin kropp för en nybliven mamma. Jag tror också att en har igen det längre fram att en inte stressar med för tung träning. En sak i taget. Jag har satt upp hållbara mål och planerat min viktnedgång och träning realistiskt fram till jul. Jag är glad att jag vågar ta det lugnt. Om några veckor ska jag börja på gymmet lite smått samtidigt som vi ska göra i ordning hemmagymmet mer ordentligt. Jag kommer, med andra ord, ha goda möjligheter till att träna mer regelbundet och mer effektivt.

Jag har ju skrivit tidigare om att Siribarnet ogillar vagnen, och att jag tycker att det är oerhört jobbigt. Dels är det jobbigt för att jag inte får tillfälle att röra på mig och få frisk luft dagligen men det är också stressande eftersom vi har svårt att ta oss någonstans. Somliga dagar har Mr fått lämna bilen hemma för att jag ska vara säker på att kunna passa tider. Det har hänt att barnet har skrikigt sig hes och jag fått ringa till BVC och säga att vi inte kommer. För mig finns det inget alternativ än att inte ha barnet i vagnen när hon skriker och visar att hon inte vill. Jag vill inte tvinga eller använda mig av skrikmetoder. Det är inte det föräldraskap jag eftersträvar. Många har tipsat om bärsele och bärsjal och vi har inhandlat båda. Dessvärre har vi haft en period när Siri vägrar dessa också och fram till nyss har hon varit för liten och för instabil för att ha bärselen framåtvänd.

Idag började vi den här morgonen med en promenad i bärselen – framåtvänd. Det gick alldeles utmärkt. Hon sa inte ett pip på hela vägen utan verkade studera det hon såg framför sig och tuggade gott på den nedvikta delen av bärselen. Att bära barn kräver givetvis att en tänker på sin hållning och att magmuskulaturen aktiveras för att ryggen inte ska ta skada, men jag är superglad om det här alternativet kan fungera. En vän till mig kommenterade att hon bar sitt barn i selen och hade med vagnen för att träna barnet korta stunder. Det är också ett alternativ tänker jag; att ha både vagn och sele med på promenaden och skifta när det blir alldeles för gnälligt. Jag hoppas hoppas hoppas att Siri fortsätter att gilla bärselen. Det innebär att jag kan få mer motion men det innebär också att jag kan känna mindre stress inför att inte kunna ta mig någonstans. Vi håller tummarna. 


IMG_1441IMG_1434
IMG_1440

Om snippan som mår bättre

I onsdags var jag på återbesök för att se över mitt ärr efter kejsarsnittet och göra en första uppföljning av tillståndet i snippan. För mig är det viktigt att hålla koll på de nedre regionerna eftersom jag har PCOS och har haft hormonell rubbning tidigare (inga ägg och ingen mens). Att jag blev gravid med Siri var högst oplanerat och inget jag trodde var en möjlighet. Jag hade haft problem med cystor som sprack och blödde under sommaren, och visste att det troligen skulle bli meckigt att skaffa barn. De två-tre senaste åren har jag ägnat åt att självläka min kropp. Min kropp var i obalans både hormonellt och känslomässigt och jag har jobbat jobbat jobbat för att må bättre och för att komma i balans. Kost, träning, yoga, avslappning, sömn, självkänsla och mindre stress; alla delar var viktiga för mitt välmående. Mensen kom tillbaka efter fler år, kroppen började sakta men säkert läka och jag mådde bättre och bättre.

Jag har oroat mig ganska mycket för hur det ska bli med min PCOS efter graviditeten. Jag har läst att en del kvinnor får färre symtom och mindre hormonell rubbning efter en graviditet och att en del kvinnor får det precis tvärtom. Självklart är jag litet rädd för att helt få börja om från början igen – med vikten, men den hormonella rubbningen, med stress och välmående. Det har varit en kamp. En kamp jag inte vill ha ogjord för jag har lärt mig mycket om mig själv på vägen. Många demoner har bekämpats och jag har fått göra om svagheter till styrkor. Men vill jag göra om allihop igen? Not so much.

Läkaren och jag pratade mycket om PCOS och de symtom det ger. Hon menade att jag är ovanligt påläst och berömde mig för att jag tagit så väl hand om min kropp. För mig blev det slutligen så självklart att göra allt jag kunde för att komma i balans och för att ge kroppen en chans att må bra. Att mata kroppen full med syntetiska hormoner och käka sådant som gynnar inflammationer i kroppen kändes fel fel fel. Att må bra blev min morot.

Jag blev positivt överraskad efter undersökningen som visade att snippan mår bättre än vad vi hade kunnat vänta. Läkaren menade att om hon inte hade vetat om att jag haft PCOS hade hon inte reagerat vid undersökningen och menade att det såg normalt ut. Inga cystor! Mycket kan givetvis hända och så länge jag ammar påverkas hormonet östrogen i kroppen – vilket påverkar hur jag mår. Men ändå – det såg positivt ut och det gör mig glad. Jag är förberedd på att det kommer att ta tid innan jag kommer i balans rent hormonellt efter graviditeten, men jag skulle bli megasuperöverlycklig om det visade sig att mina symtom har minskat. Jag har ju ingen aning om jag vill ha fler barn i framtiden, men oavsett är det en god nyhet att veta att det än så länge ser normalt ut. Goda, goda nyheter!

Det gör att jag mer än någonsin vill peppa dig som lider av hormonell rubbning och/eller PCOS att ta hand om din kropp. Det går att självläka kroppen utan att proppa i sig syntetiska hormoner och piller. Det går att ta hand om sig själv med schysst käk och träning samt balansera upp tillvaron på bra sätt med tillräckligt med sömn och avslappning. Jag får ofta mail om vad en kan göra för att må bättre vid PCOS och mina bästa råd är verkligen att bli kompis med kroppen och ta hand om den på bästa sätt. Kroppen är fantastisk och den kommer att berätta för dig när du behandlar den väl.

Min mammakropp är inget projekt – utan ytterligare en resa

Som gravid tänkte jag ofantligt mycket på hur det skulle bli när jag inte längre var gravid. Jag styrketränade fram till gravidvecka 30 innan lusten försvann. Jag är glad att jag kunde, orkade och ville träna så pass länge och jag är säker på att den fysik jag hade innan graviditeten hade del i att jag i princip hade en smärtfri graviditet. Den mentala biten var sjukt mycket mer påfrestande för mig. Jag längtade så mycket efter att få träna och ta i så där på riktigt. Det där underhållslullandet en får göra som gravid var inte min grej. Jag vill att det ska vara på riktigt. Jag geggar gärna mellan varven men helheten av min träning ska vara intensiv, tung och svettig. Jag vill ha puls.

Främst längtade jag nog efter min kropp. Jag hade kämpat så länge för att nå den form, uthållighet och styrka jag hade och jag ville inget hellre än att få allt tillbaka. Många gånger var träningen en starkare målbild för mig än själva förlossningen. Visionen om en stark kropp i balans var den stora motivationen. Som mamma skulle jag inte byta Siri mot något i världen, men bilden av mig själv på gymmet var det jag bar med mig under tunga dagar. And I had plenty of those!

IMG_9429

Tanken på mig som struttar runt på gymmet har varit en god vision under svåra dagar som gravid. För mig var det en hjälp. Och det är ganska exakt ett år mellan den här bilden och min form idag – vilket är tämligen stor skillnad. En motivationsbild på sig själv är inte fel att ha – så länge det inte känns stressande och blir destruktivt.

Vägen tillbaka kommer att bli längre än jag trodde. Och jag antar att det är så med saker en är helt rookie på; det finns en bild och den stämmer sällan med hur det egentligen är. Att komma igång med kroppen har tagit bra mycket längre tid än jag kunde föreställa mig. Jag fick ett planerat kejsarsnitt och blev mer medtagen än vad jag förväntade mig. Det flyttas på tarmar och nervceller skärs av och det stora ärret ska läka. En vaginal förlossning ger sina efterföljer också, givetvis, men att skära upp magen var tyngre för kroppen än jag kunnat tro.

Jag trodde faktiskt, i jämförelse med att klämma ut ett bowlingklot ur snippan, att ett kejsarsnitt skulle vara frigging easy. Och visst; det är inte samma utmattande händelseförlopp men det är en s t o r operation. Även om en inte känner när läkaren skär i kroppen och flyttar runt innehållet känns det. Bowlingklotet trycks ju ner och ut från en annan liten öppning liksom. Trycket känns. Efter snittet gjorde det ont att nysa, hosta, skratta och bajsa. Jag kunde nätt och jämt ta mig upp ner på toalettstolen de första dagarna utan assistans. Allt detta är säkerligen besvärligt även efter en vaginal förlossning också, men snittade kvinnor kommer inte undan. Området runt mitt ärr är helt stumt, och jag har svårt att hitta kontakt med muskulaturen. Det är svårt för mig att säga exakt hur delade mina magmuskler är eftersom det är ett område med stumt fett. Och ärret kliar. My God vad det kliar.

Därför är jag glad för att jag ganska snabbt landade i att det får ta tid. Somliga dagar har det känts hopplöst svårt med en kropp jag inte känner igen och heller inte trivs särskilt i, men de flesta dagar landar jag i att det måste få ta tid att hitta tillbaka. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att det är mycket som har hänt i kroppen under en graviditet. Det är inte bra att dra igång med alla växlar för snabbt efter en sådan påfrestning. Jag vill inte att vägen tillbaka ska bli ett stressigt projekt för att alla andra kommer i form så snabbt (vilket de inte gör). Det måste få ta tid. Det är viktigt att vi ger varandra den tiden för annars blir post gravidkroppen ännu en stress och press.

Jag har gett mig själv ett år. Att stressa med träningen känns dumt och onödigt. För mig handlar det om att ta ett steg i taget, och ge kroppen tid att läka. Magmuskler är separerade och kroppen har varit tung. Min goda kondition ligger i vila. Rörligheten är begränsad. Att jag ger mig själv tid innebär inte att jag ska strunta i att röra på mig. Inte alls. Men jag lägger upp min återkomst på lång sikt och ger mig själv därmed bättre chanser att lyckas. För jag har gjort det så många gånger: dragit igång alla växlar på en och samma gång och fallit pladask för att jag kört för hårt. Det är alltid viktigt att tänka långsiktigt för att träna hållbart och för att hålla lust och motivation vid liv, men efter en graviditet känns det fullkomligt nödvändigt för att kroppen inte ska ta styrk.

Jag lägger upp träningen månad för månad och tar en vecka i taget. Den här veckan är det första veckan som jag på riktigt har börjat ta lite mer och det känns underbart. Jag är så glad att vi satsar på att ha ett litet gym i källaren även om jag toklängtar efter att gå tillbaka till ett riktigt gym (alltså megalängtar!) Det här året kommer att bli ytterligare en resa. Att jobba med kroppen är inget projekt som ska inledas på måndagar utan något som ska pågå under lång tid. Mål är uppsatta. Tankar är nerskrivna. Upplägg struktureras och revideras på vägens gång. En sak i taget. Och det viktigaste av allt är kanske att ha kul på vägen. Ni vet; resan är målet.

IMG_0849

Alla dessa måndagar

Siribarnet är inget sovbarn. Hon sover korta stunder dagtid men däremot sover hon bra på nätterna. Om jag måste välja vill jag givetvis hellre sova på nätterna än att ha en unge som sover på dagarna och är vaken på nätterna – men tid till att skriva finns det inte gott om. För visst är det så att jag får prioritera en väldans massa just nu och först på listan kommer självfallet att promenera, träna och yoga innan jag sätter mig vid datorn. Jag vet att det kommer att bli bättre med tiden och jag hoppas att ni hänger med även de där veckorna när inläggen lyser med sina frånvaro. Jag är ju tämligen (över)aktiv på Instagram så följ mig gärna där till livet och bloggen är lite mer i rullning igen. Tja, jag vill ju förstås att ni följer mig även efter det också. Förstås. Ni hittar mig på Ceecilan.

Idag är det måndag igen och Mr är tillbaka på jobbet efter fyra veckor hemma. Jag tycker att det känns bra, och vi har börjat planera för att få till rutiner med Siribarnet, träning och schysst käk. Vi delar upp dagarna där vi får träna på egen hand. För mig är det viktigt att göra på det sättet för att vi båda ska få kontinuitet i  och rutiner på sådant som vi mår bra av. Vi håller på att inreda ett gym i källaren  – vilket innebär att vi kan få till effektiv och schysst styrketräning även de där dagarna när det inte blir som en tänkt sig. Ni kan tro hur lycklig jag är! Vi börjar i liten skala och bygger på utrustning allteftersom. (Om någon har en spinningcykel i bra skick så hör av er.) Min plan är att också ha gymkort och vet att det kommer att vara både skönt och nyttigt att lämna hemmet några kvällar i veckan. Men hörrni; ett hemmagym. Det är ju lite av en dröm som  blir sann och det kommer att underlätta vår vardag med en bebis avsevärt. Att köpa det här huset är tamigtusan det bästa vi har gjort. Yeey!

På måndagar tänker jag ofta på vad jag brukade känna inför måndagar. Alla dessa måndagar. All ångest. För mig brukade måndag vara en negativ dag. Det var ångest personifierad. Det var en dag när helgens synder skulle rättfärdigas och förlåtas, och nya planer skulle smidas. Hade jag levt utanför mina marginaler (vilket jag alltid gjorde till etthundrasju procent eftersom jag levde på extremt underskott under veckan) var skammen och skulden överflödig. Jag borde veta bättre. Det var på måndagar mitt liv skulle förändras. Allting skulle vända under den nya veckan. Dieten skulle hållas. Träningspassen skulle tränas. Smaljeansen skulle knäppas.

Jag fantiserade ofta om hur mitt liv skulle bli som smal. Jag fantiserade om hur mycket bättre jag skulle se ut som smal. Jag fantiserade om mycket bättre jag skulle må, hur befriad från ångest och självförakt jag skulle vara. Jag fantiserade om alla killar som skulle titta åt mig. Bara.Jag.Blev.Smal.

Alla dessa måndagar.

Och all söndagsångest. Jag visste ju hur jag skulle må på måndagen redan på söndagen. Jag visste hur elak jag skulle vara. Jag visste hur grym jag kunde bli. Jag visste att jag var tvungen att avtjäna mitt straff så att jag inte skulle göra samma misstag igen. Och på måndagen skulle allting bort – med hård träning och mängder av kvarg. Alldeles för lite mat och alldeles för mycket självhat.

Måndag är numera ingen mitt-nya-liv-börjar-nu-dagen. Jag tillåter det att finnas en känsla av nystart på måndagar för att jag älskar känslan av att vad som helst kan hända, men det finns inga straff som ska avtjänas. Möjligheterna är oändliga och veckan ligger för mina fötter. Jag kan inleda den lika bra som jag avslutade den. Ibland kan jag bli litet ledsen för all ångest jag bar omkring på just på måndagar. Jag antar att jag blir ledsen för att jag tillät mig själv att vara så elak och för att jag inte tyckte att jag förtjänade bättre. Därför kan jag ibland bli lite illa till mods när jag ser folk som ska köra igång sina projekt just på måndagar. Det blir en dubbelhet på något sätt. Å ena sidan gillar jag ju nystartskänslan måndagar ger, men jag ogillar det där beteendet där en alltid börjar om på måndagen för att en tror att en gjorde så fel under helgen.

Nästa gång jag sätter mig vid datorn tänkte jag prata om varför min mammakropp inte är ett projekt (som startar på måndagar!) utan ytterligare en resa. Jag håller tummarna för att det är ett inlägg jag kan publicera snart.

IMG_0584