Vad är orsaken och vad är symtomen?

Häromdagen pratade jag om att våga ifrågasätta det som känns svårt. Att ifrågasätta och våga se saker ur andra perspektiv handlar också om självinsikt. Många människor går genom livet och saknar tidvis självinsikten. Vi kör på utan att lyssna inåt. Vi kör på utan att ifrågasätta oss själva. För de flesta människor tar det stopp någonstans och för att ta sig vidare behöver en vända blicken inåt och ifrågasätta sig själv. En del människor gör aldrig det. Kanske för att de inte vågar. Kanske för att de inte orkar. Vi har dem alla i vår närhet; människorna som inte vill ändra på sig själva. Människorna som ständigt letar fel och brister hos andra, men som aldrig aldrig aldrig vill eller orkar utveckla sig själva.

Jag brukade ta illa vid mig när människor påpekade mina brister. Jag tog illa upp om någon skämtade på min bekostnad. Det träffade ju alltid de där ömma punkterna ni vet. Jag tog allting ofantligt personligt och gick alltid i försvarsposition

MEN DU DÅ?!

Det var inte särskilt charmigt. Inte heller särskilt utvecklande.

Självfallet var det ett sätt att skydda mig själv. För när en sänker garden och låter andra människor komma nära blir en plötsligt väldigt naken. Samtidigt är det befriande för det finns inte längre någon mur och ingen fasad att upprätthålla. Det är en känsla av frihet.

Precis som jag skrev i det här inlägget har jag en känsla av att vilja ta reda på var allting började. Jag drivs av att veta hur jag hamnade där jag hamnade. Och om jag nu upplever att någonting gick snett på vägen – var? Många gånger har jag undrat vad som egentligen var och är orsaken till mina beteendemönster. Ville jag veta det behövde jag givetvis ifrågasätta mig själv och våga rota i det som är svårt. När jag väl började nysta i trådar och ärligt erkände saker för mig själv (och andra) insåg jag tämligen snart att det fanns olika symtom men bara en enda orsak – bara ett enda grundproblem. Roten till allt. För mig var det viktigt att gå till botten av kärnan och förstå mig själv för att kunna komma vidare.

Jag insåg att jag har släckt bränder genom åren. Grunden till mina beteendemönster har varit min osäkerhet och taskiga självkänsla. Jag ville till varje pris passa in och vara som alla andra. Min låga och otränade självkänsla tog sig uttryck i flertal symtom som på olika sätt påverkade varandra. Jag har haft olika typer av beroendeproblematik; alkohol, cigaretter, snus, socker – vilket har varit någon form av självmedicinering för ångest, skuld och skam. Mitt ätbeteende har också bottnad i någon form av självmedicinering. Jag åt när jag kände mig ledsen. Jag åt när jag kände mig ensam. Jag åt för att dämpa ångest. Och efteråt kände jag mig så smutsig och så skamsen att jag ibland spydde. Ett sådant skevt ätbeteende ledde till problem med kroppen på olika sätt; negativ kroppsuppfattning, problem med vikt, sömnproblem osv osv osv.

I tron på att varje av mina symtom har varit orsaker i sig missade jag länge den verkliga orsaken: min självkänsla. Allting, precis allting, bottnade på något sätt i min bild av mig själv. Orsaken var hur jag såg på och uppfattade mig själv, och symtomen tog sig uttryck i olika typer av missbruk som givetvis ledde till andra problem = olika bränder att släcka. Jag är säker på att symtomen hade fortsatt och fortsatt om jag inte hade gått till botten med var allting egentligen började.

Att erkänna för mig själv

JAG HAR LÅG SJÄLVKÄNSLA

var jävligt otäckt. Att sänka garden och fullständigt blotta mig är något av det svåraste jag har gjort, men det är också något av det viktigaste jag har gjort. Det gav mig möjligheten att börja leva mitt liv på riktigt. Det gav mig möjligheten att börja ta mig till den person som jag önskade, hoppades och trodde att jag kunde vara. Och mitt liv har blivit sjukt mycket roligare sedan dess. Det har ju varit många hinder och motgångar på vägen, men i slutänden är det alltid värt det. Livet blir vad vi gör det till: vilket inkluderar vår personlighet, vår kropp och vår hälsa. Att säga att det blir som det blir tycker jag är begränsande: det blir vad vi gör det till. Varken mer eller mindre.

Om jag inte hade sökt orsaken hade jag inte kunnat hitta roten till vad som var fel. Kanske hade jag än idag släckt bränder. Genom att titta närmare på mina symtom och på vad som egentligen gnagde på insidan kunde jag göra någonting åt det. Jag kunde bestämma mig för att träna upp min självkänsla. Det gjorde att jag kunde komma längre i min utveckling. Detsamma gäller dig. För när du väl hittar orsaken kan du bestämma dig för att gå vidare och du kan på så sätt komma längre än du någonsin trodde var möjligt. Det är då du kan lyckas

Släpp taget om det som håller dig kvar

Släpp taget om det som håller dig kvar. Släpp taget om gamla beteendemönster, om destruktivitet och självförakt. Du vet ju innerst inne att det inte leder någonstans. Du vet att du har mer att ge om du bara vågar lyssna inåt. Du har försökt och kämpat länge nu, och det är dags att välja en ny väg. Det är dags att bryta mönstret och tanken om att hålla kvar vid det som alltid har varit. Du kan gå vidare nu.

Jag vet att det kan kännas som en död. Att släppa taget om det som brukade vara du. Det har ju varit ditt liv och din identitet så länge. Den identitet som du har klamrat dig fast vid för att du tror att det är det enda sättet att få bekräftelse och kärlek. Den identitet som har fått dig att tro att du måste stå tillbaka, bli mindre krävande och mer tolerant för att bli älskad och accepterad. Jag vet att det kan kännas som ett oändligt mörker och ett stort svart hav när allting välkänt försvinner, men om du släpper taget nu kan du börja bygga inifrån. Du kan bygga en väg som börjar med dig själv och dina behov. Det är då alla pusselbitar kan falla på plats och du kan få uppleva något alldeles nytt.

Du behöver inte kämpa längre. Tiden är nu. Du behöver inte offra dig själv, se ner på dig själv och försöka duga för andra. Du behöver inte längre bära på ryggsäcken som skaver som en svettig gymnastikpåse som tynger dina axlar. Släpp taget om det som håller dig kvar. Hejdå ångest. Hejdå sömnlösa nätter. Hejdå osäkerhet och tvivel. Hejdå självförakt. Hejdå utanförskap. Hejdå skuld och skam. Du vet att det finns så mycket mer än så. Tiden är nu. Du har väntat länge nog.

Släpp taget.

Den relation du har med dig själv är den viktigaste relation du har

Jag hade fina samtal efter föreläsningen igår och jag fick mail där det framkom att igenkänningsfaktorn var hög. Jätteroligt med fin respons, men samtidigt är det tragiskt att så många kämpar med sig själva. Det fick mig verkligen att tänka vidare. En tjej i publiken sa att hon kämpat med sig själv, sin självbild och sin självkänsla under lång tid och tyckte inte att livet var särskilt kul. När hon väl kom över ytan kändes livet alldeles jättetrevligt och menade att det är värt att inte ge upp om sig själv. Så klart! När vi fyller livet med mening blir det meningsfullt. Därför är det viktigt att fortsätta simma. Jag pratade igår om att förändring och utveckling tar tid och att det många gånger gör ont, men att det självfallet är värt det trots all smärta. Varför? Jo, för jag tror inte att ett negativt sätt att uppfatta mig själv någonsin kan göra mig lycklig.

Och jag tänker; varför ska det ta så lång tid innan vi lyckas vända negativt till positivt? Många av oss har ju levt i 20, 30, 40 år innan självkänslan infinner sig. Vad är det vi är så rädda för? Vad tror vi ska hända om vi går emot strömmen, sträcker på ryggen och säger

JAG DUGER SOM JAG ÄR.

En annan tjej i publiken hade problem med negativa människor i omgivningen och visste inte riktigt hur hon skulle hantera det. Hon menade att hon påverkades av gnället och att det gjorde henne nedstämd och negativ. Jag förstår det. Det är svårt att inte låta sig påverkas av negativa människor. För att inte tala om energikrävande. Ofta är det vår partner eller andra människor vi har nära relationer med som får ta smällen. Lite provocerande sa jag till henne att det var upp till henne att välja väg. Att hon kan välja att lyssna på gnället och kanske rentav ta efter eller så kan hon välja att i n t e göra det. Att hon kan välja att skaffa sig ett bättre attityd och lära sig att stå emot gnället. Det handlar om att fylla på med positiva faktorer på så många sätt en kan. För det är ju så att om du inte trivs med människorna du har i din omgivning är det du som behöver skapa förändring. Du kan aldrig förändra andra människor utan du kan enbart förändra dig själv. Dessutom är det så att om du går och väntar på att någon ska förändra ditt liv kommer du att få vänta länge. Vill du ha förändring behöver du skapa den själv. Det är så enkelt och samtidigt så svårt.

På något sätt hänger ju allt ihop. Det handlar om rädsla för vad andra ska tycka och tänka. Det handlar om vi är rädda för vad andra ska tycka och tänka om vilka vi är, vad vi har för åsikter och vad vi gör. Vi söker bekräftelse och godkännande från andra. Helst ska allting rättfärdigas utifrån och baseras ofta på vad andra behöver – mycket mer sällan utifrån vad vi själva behöver.

SÄG ATT JAG DUGER DUGER DUGER.

Att sätta sina egna behov lång upp på prioriteringslistan är ju att inte bry sig om vad andra tycker. Det är ju att säga nej till förmån för sig själv. Att säga nej till människor som är negativa är ju också att säga nej till förmån för sig själv. För att kunna göra det behöver vi känna ett egenvärde. Vi behöver känna att vi är värda att prioriteras. Vi behöver känna att våra egna behov är viktiga. För det är ju så att det här med att stå upp för sig själv och sina egna behov kan vara mycket obekvämt och obehagligt. Vi kan hamna i situationer där vi blir kritiserade. Situationer där godkännande och bekräftelse från andra uteblir. Det kan hända att vi tvingas avsluta relationer med människor. Då behöver vi en stark självkänsla. Många människor vågar sig inte in i de där situationerna där en behöver stå upp för sig själv och allt det där en egentligen tycker stannar som en klump i halsen. Efteråt känner en sig svag och liten för att en inte vågade säga vad en egentligen tycker. Det är ingen positiv känsla och det stärker inte vår självbild. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att om vi hela tiden försöker vara andra människor till lags orkar vi till slut inte mer. Då springer vi in i väggen och brinner upp.

Det viktiga är inte vad andra människor tycker om dig. Det viktiga är vad du tycker om dig själv. Den relation du har med dig själv är den viktigaste relationen du har, och den relationen du har med dig själv speglar alla dina relationer. Dessutom ska vi inte glömma bort att det är lättare att tycka om en människa som är snäll mot sig själv och i förlängningen andra människor – vilket brukar synas i vår omgivning och de människor vi omger oss med. Rätt attityd drar till sig likasinnade. Fel attityd drar till sig likasinnade. Att ha en god relation med sig själv och att våga utgå från sina egna behov ger förutsättning för att skapa goda relationer med andra människor. En god relation med sig själv ger ofta positiva ringar på vattnet.

Fortsätt simma. Ge inte upp. Arbeta för att se dig själv som den viktigaste personen i ditt liv. För du är den viktigaste personen i ditt liv. Du!

Alla dessa måndagar

Siribarnet är inget sovbarn. Hon sover korta stunder dagtid men däremot sover hon bra på nätterna. Om jag måste välja vill jag givetvis hellre sova på nätterna än att ha en unge som sover på dagarna och är vaken på nätterna – men tid till att skriva finns det inte gott om. För visst är det så att jag får prioritera en väldans massa just nu och först på listan kommer självfallet att promenera, träna och yoga innan jag sätter mig vid datorn. Jag vet att det kommer att bli bättre med tiden och jag hoppas att ni hänger med även de där veckorna när inläggen lyser med sina frånvaro. Jag är ju tämligen (över)aktiv på Instagram så följ mig gärna där till livet och bloggen är lite mer i rullning igen. Tja, jag vill ju förstås att ni följer mig även efter det också. Förstås. Ni hittar mig på Ceecilan.

Idag är det måndag igen och Mr är tillbaka på jobbet efter fyra veckor hemma. Jag tycker att det känns bra, och vi har börjat planera för att få till rutiner med Siribarnet, träning och schysst käk. Vi delar upp dagarna där vi får träna på egen hand. För mig är det viktigt att göra på det sättet för att vi båda ska få kontinuitet i  och rutiner på sådant som vi mår bra av. Vi håller på att inreda ett gym i källaren  – vilket innebär att vi kan få till effektiv och schysst styrketräning även de där dagarna när det inte blir som en tänkt sig. Ni kan tro hur lycklig jag är! Vi börjar i liten skala och bygger på utrustning allteftersom. (Om någon har en spinningcykel i bra skick så hör av er.) Min plan är att också ha gymkort och vet att det kommer att vara både skönt och nyttigt att lämna hemmet några kvällar i veckan. Men hörrni; ett hemmagym. Det är ju lite av en dröm som  blir sann och det kommer att underlätta vår vardag med en bebis avsevärt. Att köpa det här huset är tamigtusan det bästa vi har gjort. Yeey!

På måndagar tänker jag ofta på vad jag brukade känna inför måndagar. Alla dessa måndagar. All ångest. För mig brukade måndag vara en negativ dag. Det var ångest personifierad. Det var en dag när helgens synder skulle rättfärdigas och förlåtas, och nya planer skulle smidas. Hade jag levt utanför mina marginaler (vilket jag alltid gjorde till etthundrasju procent eftersom jag levde på extremt underskott under veckan) var skammen och skulden överflödig. Jag borde veta bättre. Det var på måndagar mitt liv skulle förändras. Allting skulle vända under den nya veckan. Dieten skulle hållas. Träningspassen skulle tränas. Smaljeansen skulle knäppas.

Jag fantiserade ofta om hur mitt liv skulle bli som smal. Jag fantiserade om hur mycket bättre jag skulle se ut som smal. Jag fantiserade om mycket bättre jag skulle må, hur befriad från ångest och självförakt jag skulle vara. Jag fantiserade om alla killar som skulle titta åt mig. Bara.Jag.Blev.Smal.

Alla dessa måndagar.

Och all söndagsångest. Jag visste ju hur jag skulle må på måndagen redan på söndagen. Jag visste hur elak jag skulle vara. Jag visste hur grym jag kunde bli. Jag visste att jag var tvungen att avtjäna mitt straff så att jag inte skulle göra samma misstag igen. Och på måndagen skulle allting bort – med hård träning och mängder av kvarg. Alldeles för lite mat och alldeles för mycket självhat.

Måndag är numera ingen mitt-nya-liv-börjar-nu-dagen. Jag tillåter det att finnas en känsla av nystart på måndagar för att jag älskar känslan av att vad som helst kan hända, men det finns inga straff som ska avtjänas. Möjligheterna är oändliga och veckan ligger för mina fötter. Jag kan inleda den lika bra som jag avslutade den. Ibland kan jag bli litet ledsen för all ångest jag bar omkring på just på måndagar. Jag antar att jag blir ledsen för att jag tillät mig själv att vara så elak och för att jag inte tyckte att jag förtjänade bättre. Därför kan jag ibland bli lite illa till mods när jag ser folk som ska köra igång sina projekt just på måndagar. Det blir en dubbelhet på något sätt. Å ena sidan gillar jag ju nystartskänslan måndagar ger, men jag ogillar det där beteendet där en alltid börjar om på måndagen för att en tror att en gjorde så fel under helgen.

Nästa gång jag sätter mig vid datorn tänkte jag prata om varför min mammakropp inte är ett projekt (som startar på måndagar!) utan ytterligare en resa. Jag håller tummarna för att det är ett inlägg jag kan publicera snart.

IMG_0584

Låt oss välja bort det som inte får oss att må bra

I veckan lyssnade jag på senaste avsnittet av Helt Organiskt med Jeanna och Vevve. De spanar och spånar hälsotrender 2015 och diskuterade klimatet inom bloggvärlden – bland annat. Under avsnittet gjorde jag en minnesanteckning och bestämde mig för att ta upp ämnet inom kort. Erika, Jeanna och Malin har varit inne på ämnet innan jag hann sätta mig ned vid datorn. Då och då diskuteras det att människor bakom bloggar och andra sociala medier målar upp en fasad av det perfekta livet och sprider osunda och orealistiska ideal – vilket uppenbarligen får människor att känna sig fel. På många sätt försöker jag att vara en motpol till allt det. Jag vill sprida glädje och inspiration och energi. Jag vill skapa ett öppet klimat där vi vågar prata om det som är svårt. Jag vill att ni som läser den här bloggen, eller följer mig på Instagram, ska ta er möjligheten att må ert bästa jag. Jag vill prata träning och hälsa och schysst käk tillsammans med personlig utveckling och självkänsla och PCOS och graviditet – utan pekpinnar. Jag vill vara varm och klok och härlig samtidigt som jag är ärlig med mina svaga sidor, långa gravidbröst och rivande ångest.

Förr följde jag bloggar och Instagramkonton som egentligen inte gav mig särskilt mycket. Jag rättfärdigade de negativa känslorna som uppstod av perfekta kroppar och fina fasader att det var viktigt för mig att förstå motsatsen till det som var jag. Jag antar att jag tyckte att det var viktigt att hänga med i svängen trots att en del människor fick mig att känna att jag var fel. För ganska exakt två-tre år sedan slutade jag ägna mig åt människor som inte ger mig någonting – både på sociala medier och i mitt verkliga liv. Jag tog själv makt och kontroll över mitt liv och har fortsatt med det mantrat sedan dess. Varför? För att jag inte ser någon mening att ägna mig åt sådant som inte får mig att må bra. Jag ransonerar ständigt bland människor som inte ger mig den positiva energi och drivkraft jag behöver för att vara mitt bästa jag. Jag läser inte bloggar som varken innehållsmässigt eller språkmässigt ger mig något. Jag följer inte människor på Instagram där jag blir mer irriterad än inspirerad. Jag har råd att vara mer kräsen än så.

Självfallet kan det vara så att jag tidvis missar en väldans massa med det sättet att tänka. I jämförelse med många andra skickas det sällan hem grejer till mig eftersom jag ofta tackar nej för att jag ser ett värde i att själv bestämma vad som marknadsförs i min blogg. Jag vet inte exakt var jag ska ta vägen om jag vill läsa bloggar som driver frågor jag tycker är ointressanta, osunda eller rentav korkade – som den exakta instruktionsboken för magrutor eller vägande, mätande och räknande av varje kalori för den perfekta kroppen. Min bild av hälsa ser inte ut på det sättet. Däremot vet jag var jag ska ta vägen när jag vill internethänga med varma, mjuka och kloka människor som inspirerar och utvecklar mig. De här människorna driver inte storbloggarna, precis som jag, men det finns en genuin känsla och ärlighet i det som skrivs. Och i mitt verkliga liv får jag så mycket mer genom att fylla mitt liv med inspiration, värme och positiv energi. Jag har valt att inte ha särskilt stor vänskapskrets, men den jag har ger mig otroligt mycket värme, kärlek och pepp. Tack vare människorna jag omger mig med vågar jag vara en bättre människa.

Därför säger jag, precis som ovan nämnda bloggare, följ inte bloggar eller konton som får dig att må dåligt – på ett eller annat sätt. Jag blir galen, trött och ledsen. Avfölj och sluta läsa. Om en människa tar din energi är den människan inte värd din energi – inte som vän vare sig på internetz eller i verkligheten. Vänskap, kärlek, Instagramkonton och bloggar dör. Det är okej att göra slut med människor som tar mer än vad de ger. Om du stör dig, irriterar dig eller mår dåligt över dig själv som människa genom att följa andra sluta opp med det direkt. Det är inte särskilt sunt att låta andra människor skapa negativ energi i din dyrbara tillvaro. Du och ditt liv är värd mycket mer än så och jag lovar dig: det finns många varma, sunda och härliga människor att omge sig med. Välj det som får dig att må bra och som ger dig inspiration och energi och värme och kärlek. Låt oss välja bort det som inte får oss att må bra.

IMG_1437Och vet ni vad jag håller med om och tror blir trendigt 2015? Starka kvinnor. Kvinnor som ger en motpol till allt det ytliga men som ändå visar att feminism kan vara så mycket mer än orakade armhålor och osminkad hy. Kvinnor som lyfter fram, peppar och boostar andra starka kvinnor. Kvinnor som vågar ta och ge plats. Det tror jag blir årets fetaste hiss.

Jag är lycklig för det som gör mig lycklig

De senaste dagarna har jag varit gråtmild och haft överväldigande känslor. På ett bra sätt. Jag känner sådan enorm tacksamhet inför livet och varje gång jag tänker på hur lycklig jag är får jag svårt att hålla tårarna tillbaka – lyckotårar. Jag minns ju så många gånger som tårar har bränt bakom ögonlocken av motsatt anledning och jag minns så väl hur det känns att gå omkring med krossat glas i magen; dag ut och dag in. Jag vet liksom inte om de här känslostormarna är gravidhormoner eller om det helt enkelt är sådan otrolig tacksamhet inför livet. Det kanske är en kombination. Oavsett är det härligt och jag uppskattar på ett sätt att befinna mig i denna berg- och dalbana som graviditeten är. Jag har lärt mig mycket om livet de senaste månaderna. Framför allt har jag lärt mig mycket om mig själv.

Många gånger har livet gett mig erfarenhet att ingenting varar för evigt. Den lycka jag upplevt har på något sätt alltid tagit slut. Lavinartat har alltid rasat samman och tillvaron har vänt på en femöring – flertal gånger. Ofta har jag känt att kärlek och lycka är för andra människor, men inte för mig. Aldrig ren och tam. Aldrig nöjd och aldrig tillfreds. Sådana erfarenheter kan givetvis leda till att en blir litet rädd för livet, och att det brända barnet inte vill tillbaka till elden. En kan lätt få för sig att jakten på lycka, kärlek och mening med livet enbart är en lustjakt som bara låtsasmänniskor orkar med. Att det är ett skämt som vi skapar för att lura varandra.

Livet har dock lärt mig att även om ingenting är statiskt och att förändring är det enda vi inte kan förändra får en inte blunda för det ljusa i livet. Att tänka på lyckan som övergående redan när den inträffar är faktiskt alldeles jättedumt. Att inte våga vara närvarande i sina ljusglimtar blir mer som en försvarsmekanism eller ett förgörande sätt att försöka skydda sig själv från allt som kan göra ont. Att inte våga vara lycklig handlar mest troligt om rädsla och om att inte våga vara sig själv. Om en aldrig vågar avnjuta livets ljusglimtar blir det svårt att vara tillfreds. Att inte uppmärksamma eller uppskatta det ljus livet erbjuder gör tillvaron otroligt mörk och destruktiv.

Av rädsla brukade jag tänka att det flow och den lycka jag upplevde ändå skulle försvinna och bäst var att inte göra alltför stor grej av det. Eller än värre: bäst att inte säga det högt. För tänk om någon skulle tycka någonting om mig eller göra narr av mig eller ta det jag yttrade för skryt. Tänk om jag då skulle få äta upp mitt skryt med sked längre fram för att jag gjort för stor sak av lycka och framgång. Vad var det jag sa?! Torde vara en av de mest tilltryckande kommentarer. Bäst är ju att hålla saker för sig själv och att utstråla ett jämt lagomflöd av tillfredsställelse i tillvaron.

Fast nej. Loosen up. Öppna ögonen. Var ärlig mot dig själv. De flesta människor har ju som primärt behov att få uttrycka och få utlopp för våra känslor. Känslor som är stora och små och ljusa och mörka och fina och fula. Jag tror att vi öppet behöver våga vara lyckliga och tillfreds precis som öppet ledsna, sårade och rädda. Bilden vi annars får av varandra är att de känslor en själv bär på är fel och att ingen annan känner igen sig i dessa känslor. Det skapar en känsla av utanförskap och malplacering. En lycklig hund som viftar på svansen för att uttrycka sin upphetsning inför sitt nya tuggben bryr sig ju inte om att hen senare råkar trampa i bajs – hunden vågar uttrycka sin ögonblickslycka och bryr sig inte alls om det som kan tänkas komma längre fram. Hunden är lycklig i stunden men vi bryr oss fruktansvärt mycket om det där eventuella bajset så där lite längre fram. Ingen gillar förstås att trampa i bajs, men att eventuellt göra det längre fram innebär inte att den stund vi viftar på svansen av flow och lycka blir mindre värd. Tvärtom. Den stunden kan troligen lysa över det faktum att vi råkade trampa i bajs. Bara vi tillåter oss att känna lyckan.

Jag tillåter mig att vara lycklig. Jag vill vara öppet lycklig precis som jag öppet vill uttrycka och visa upp livets ruttna sidor. För båda delarna samexisterar, även om vi inte behöver göra dem förenliga med varandra. Det är okej att vara lycklig och uttrycka stolthet inför det utan att för den sakens skull skryta. Det är lika okej som att dela med sig av stunderna när vi trampar i bajs. Jag är nämligen fullständigt övertygad om att de positiva känslorna inför tillvaron ökar om vi också låter oss trampa i bajs då och då, och om vi bryr oss litet mindre om vad andra tycker om vår lycka. Var lycklig för det som gör dig lycklig – det behöver inte vara svårare än så ❤

IMG_9952

Tack för att du har visat mig vad kärlek innebär. Jag vet att jag är dålig på att diska och att jag sover för nära dig på nätterna och att jag är den slarvigaste du känner, men trots det älskar du mig mer är någonting annat. När jag fann dig fann jag också mig själv.

Till dig

God morgon onsdag!

Bara tisdagen är förbi går veckan så innerligt fort. Inte för att jag på något sätt ogillar tisdagar, men veckan rusar sannerligen förbi så fort vi kommer till onsdag. Förr ogillade jag både måndagar och tisdagar, men numera älskar jag nystarten som måndag innebär och har skapat bättre känslor inför tisdagen – med tacksamhet bland annat. No more tråkmåndag och tröttertisdag för mig.

Idag vill jag lägga fokus på dig. Jag vill lägga min energi på dig fantastiska, underbara och vackra läsare. För att du är du och för att du förtjänar att bli uppmärksammad. För att du duger precis som du är. För att du gör skillnad genom att vara dig själv. För att du är ljuset i någons tillvaro. Sträck på ryggen. Lyssna inåt. Välj saker du blir glad av. Lita på din egen förmåga. För att att du kan, vågar och är kapabel. ❤

vacker